Hur berättar man när en närstående gått bort?

[Rockmamma]

Hej... jag vet inte om jag valde rätt forum...

Undrar om någon kan komma med råd om hur man för en 3.5 åring berättar att en närstående gått bort? Det är farmors man som gått bort i ung ålder. Vår son såg honom lastas i ambulansen och frågade "ska de göra en ny "F". Pappa svarade då att "nej de ska bara hjälpa honom så han blir bra". Och det blev han inte utan dog efter någon minut. Sedan dess har vi inte riktigt vetat hur vi ska framföra det. Han är en kille som funderar mycket kring saker och ting och vi känner att döden, sjukdomar, sjukhus kan bli för skrämmande och leda till att han börjar tänka mer än han borde? Kan inte heller säga att han blev så gammal för det blev han inte. Han tycker redan att mediciner och sjukhus är läskigt för han har inte haft positiva upplevelser själv från det. Han frågade en gång var "F" är och vi svarade: han är borta. Han blev då distraherad av någon leksak som lockade så han frågade inte mer. Men han kommer att fråga och jag vill känna mig redo, men emottager gärna tips på hur man kan berätta sånt till en liten en på ett bra sätt...

[inger]

Små barn förstår inte riktigt vad döden är. De förstår inte att när man är död kommer man aldrig mer tillbaka(eller så förstår de mer än oss, ser en dimension till om man vill vända på det.).
Jag föreslår ändå ett rakt svar. Berätta att den närstående dog. När min son var liten och vi berättade något liknande sa han mycket eftertänksamt och sakligt
- När hjärtat slutar slå då kan kroppen inte leva mer.
Berätta exakt vad som hänt och lägg inte in några värderingar i det.
Lyssna på det barnet säger och svara på det barnet säger och inte på det du tänker om det barnet säger.

Det är så lätt att i föräldraskap styras av sina egna föreställningar om hur barnet upplever och hur barnet är i stället för att lyssna in barnets egen berättelse.
Saklig och konkret ska man vara.

[Rockmamma]

Tack för svaret, ska läsa det om igen. Jag antar att JAG tänker för mycket...

Det här med att prata om döden, förlåt för min jämförelse men han har ju tex jagat myggor och dödat dem och "ja jag fick den"... ja så förstår de eller inte? Hoppas ni förstår vad jag menar med mitt exempel, i det fallet var det ju liksom "lek" och "bra". Men inte i det som hänt nu...

[miar70]

Jag håller med Inger till hundra procent, enkelt och rakt är så de små vill ha det. Vi har en bok vi läser i ibland: Adjö herr Muffin, som handlar om ett marsvin som blir gammalt och dör. En jättefin bok som handlar om döden och mina barn återkommer ofta till den, speciellt när något djur eller någon människa dött. Döden är en naturlig del av att leva, och jag tror barnen har mycket lättare än vi vuxna att se det så.

Kram!

[AMAMA]

Ja, døden er vel nesten ufattelig for oss alle, men jeg tror at barn som lever så konkret som de gjør, aksepterer ting fortere enn oss. Vi har snakket om døden med storebror, og fokusert på gamle folk osv. Det ble noe annet når to unge naboer døde i en trafikkulykke for noen uker siden. De var ikke "nær" han slik, men han kjente den ene.

[AMAMA]

Det gikk litt fort der... og så fikk vi besøk!

I og med at far ble mer beveget enn storebror (4,5 år) noen gang har sett han da han fikk telefonsamtalen om ulykken, måtte jeg (som over beskrevet) forklare hva som hadde skjedd, sånn at han ikke skulle bli skremt. Som Anna skriver så har vi også snakket om en åndelig verden, at det ikke er finito slutt selv om kroppen er ødelagt som han sier - at det er der de døde er, og storebror hadde snart teorier utover dette - at man kunne tenke på den åndelige verden og tenke på de to og at de helt sikkert tenkte på oss nå osv. Vi snakket om at det var trist for foreldrene og søskene som må oppdage at de er helt borte, og at det egentlig er for tidlig for dem å dø nå, men at slikt faktisk skjer av og til en sjelden gang... - Ja, vi skal alle dø osv... men før den tid skal vi gjøre mye og leve lenge til. Jeg holder med AW anng det at barn behøver “håpet” om en verden etter dette. Ting skifter jo form ellers i livet også, og døden er også som sagt en naturlig del av livet. Dersom det var noen som stod oss veldig nær tror jeg at vi ville fokusert på det åndelige, ja, etter at alle “saklige” spørsmål var besvart. Hva forstår de, egentlig? Ikke særlig mye, eller så gjør de det når det kommer så nært – mer enn oss? Det er jo i alle fall enkelt for et barn å lukke øynene og tenke at man er mer enn bare, kroppen, er det ikke, at tankene kan fly hvorsomhelst?! Man behøver jo ikke egentlig ha en tro selv for å gi barna mulighetene til å tenke litt "alternativt", eller?

Jeg forstår hva du mener når du er urolig for at han skal bli redd osv. Jeg tenkte også på det, særlig når vi skulle ut og kjøre bil igjen. Troligvis var det bare jeg som tenkte på det. Storebror hadde nok med å se etter gravemaskiner som vanlig, men som sagt grep ikke desse døsfallene direkte inn i vår hverdag.

Dere har sikkert allerede gjort dere erfaringer, men jeg ville bare dele de erfaringene jeg har gjort meg.