Det är lätt att hamna i tjat-fällan. Och genom att säga att han inte FÅR se tv och att du INTE tänker spela in, hamnar ni lätt i maktkamp med varandra. Ett trist mönster som blir tråkigt för er båda. Istället kan man tänka samarbete i tillvaron och överlåta mer på barnet självt, utan att det är du som utdelar straff när det inte går som det är tänkt, om du är med på skillnaden. Du kan titta på klockan och upptäcka att "Oj då, nu börjar visst julkalendern om en kvart. Undrar om du hinner duscha så snabbt så att du HINNER se den? :-k " Här utdöms inga straff, istället blir konsekvensen av att man är för långsam att man missar en massa. Och det är ju trist, kan man ju pakta med, om det nu inte går så fort alla gånger. Men man behöver inte själv ikläda sig rollen av övervakare och kontrollant, utan pyssla med annat och överlämna åt vännen att själv fixa så att det går undan.Jiz skrev: Det hann bli några duster till innan sängdags. En kvart innan julkalendern skulle han duscha, men vägrade klä av sig. Jag var tydlig med att han inte skulle få se julkalendern innan han hade duschat och att jag INTE tänkte spela in den. Trots det tog det väldigt lång tid och mycket tjat innan han äntligen var i duschen. Han missade början, men gnällde inte om det.
Trotsig och osjälvständig
Re: frusen gosse
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Jag började så som du beskriver - "hoppas du hinner bli klar innan julkalendern, så du inte missar den". Men när det inte kom någon reaktion från honom (annan än "kan du inte spela in den?" blev det tjat i alla fall 
Imorse blev det också tjat...jag blir stressad och alldeles galen när han inte klär på sig när jag säger åt honom. Då kan jag knappast säga "hoppas du blir klar i tid så mamma hinner till jobbet"
I den stunden finns det ju ingen som biter på honom. Frukost äter han oftast hemma också, så det gör inget om han missar den på dagis.
Jag brukar verkligen tänka på att hitta naturliga konsekvenser hellre än straff. T.ex. så kanske jag inte hinner läsa godnattsaga om han inte går på toaletten nu. Hellre än gå nu, annars läser jag inte. Men det blir ofta tjat, märker jag.
Hjälp mig att sluta tjata
Imorse blev det också tjat...jag blir stressad och alldeles galen när han inte klär på sig när jag säger åt honom. Då kan jag knappast säga "hoppas du blir klar i tid så mamma hinner till jobbet"
I den stunden finns det ju ingen som biter på honom. Frukost äter han oftast hemma också, så det gör inget om han missar den på dagis.Jag brukar verkligen tänka på att hitta naturliga konsekvenser hellre än straff. T.ex. så kanske jag inte hinner läsa godnattsaga om han inte går på toaletten nu. Hellre än gå nu, annars läser jag inte. Men det blir ofta tjat, märker jag.
Hjälp mig att sluta tjata
Jiz, son född -05 och dotter född -07.
Jag och min sexåring har haft en del klädkrångel under hösten.
Vi har bl.a. löst det genom att plocka fram kläder kvällen innan och lägga ut dem på golvet i form av en "gubbe" (eller "lilla gumman" då, i vårt fall
). Det tilltalar hennes sinne för humor och det känns roligare att klä på sig direkt när man vaknar.
Har hon ändå inte fått på sig några kläder på ett bra tag har det ibland funkat att helt enkelt ignorera saken och köra på med frukost och allt som vanligt. (Flickebarnet i bara trosorna...) När jag sedan säger att det är dags att duka undan och att vi snart ska åka till skolan så utbrister hon oftast "jamen jag har ju inga kläder på mig!" Och jag svarar helt förvånat, "Nejmen ojdå!" och så piper hon iväg och fixar det i ett huj.
Tricket för vår del har varit att inte hamna i maktkamp. Jag försöker att verka rätt ointresserad av hennes kläder, bara ta det för självklart att det där fixar hon fint alldeles själv...
Om hon ändå behöver sällskap och "hjälp" med kläderna kan jag bli väldigt tafatt och bortkommen. Hur var det nu med byxorna visst skulle man dra dem över huvudet, eller? Och strumporna, de ska sitta över öronen, det vet jag bestämt! Dottern älskar att visa mig hur det egentligen ska vara och jag blir väldigt lättad och glad. Ibland vet jag inte hur jag tar på mig mina egna kläder heller. Och ibland hjälper jag henne på riktigt, när jag märker att hon faktiskt behöver få vara lite "bebis" ett tag.
Det här är bara några små saker som har funkat för oss, hoppas du får fler svar av alla erfarnare och klokare här på forumet!
Vi har bl.a. löst det genom att plocka fram kläder kvällen innan och lägga ut dem på golvet i form av en "gubbe" (eller "lilla gumman" då, i vårt fall
). Det tilltalar hennes sinne för humor och det känns roligare att klä på sig direkt när man vaknar.Har hon ändå inte fått på sig några kläder på ett bra tag har det ibland funkat att helt enkelt ignorera saken och köra på med frukost och allt som vanligt. (Flickebarnet i bara trosorna...) När jag sedan säger att det är dags att duka undan och att vi snart ska åka till skolan så utbrister hon oftast "jamen jag har ju inga kläder på mig!" Och jag svarar helt förvånat, "Nejmen ojdå!" och så piper hon iväg och fixar det i ett huj.
Tricket för vår del har varit att inte hamna i maktkamp. Jag försöker att verka rätt ointresserad av hennes kläder, bara ta det för självklart att det där fixar hon fint alldeles själv...
Om hon ändå behöver sällskap och "hjälp" med kläderna kan jag bli väldigt tafatt och bortkommen. Hur var det nu med byxorna visst skulle man dra dem över huvudet, eller? Och strumporna, de ska sitta över öronen, det vet jag bestämt!
Dottern älskar att visa mig hur det egentligen ska vara och jag blir väldigt lättad och glad. Ibland vet jag inte hur jag tar på mig mina egna kläder heller. Och ibland hjälper jag henne på riktigt, när jag märker att hon faktiskt behöver få vara lite "bebis" ett tag.Det här är bara några små saker som har funkat för oss, hoppas du får fler svar av alla erfarnare och klokare här på forumet!
Storasyster T född maj 2002
Lillasyster A född april 2004
Lillasyster A född april 2004
Min son kom själv på att jag skulle lägga hans kläder bakom fåtöljen och så skulle han klä på sig där "i smyg" och sen skulle jag bli jätteförvånad när jag så honom påklädd haha, han tycker om att överraska.
Vårt "problem" är att han är en riktig drömmare och att han inte bryr sig om vissa saker, som jag i alla fall tror att andra barn gör. Om det var dags att gå till dagis och vi upptäckte att han ännu inte hade klätt på sig, så skulle han knappast komma på att göra det då heller. Det gör ju inte honom något om han blir sen. Jag tror inte det skulle göra honom så mycket heller om han så fick gå i pyjamas. Jag skulle inte vilja låta honom göra det, men han skulle nog bara tycka att det var roligt.
Han vill ha hjälp med det mesta, men när det är något han gör själv, så tar det EVIGHETER innan han kommer igång och blir klar. Han kommer inte iväg till toaletten förrän det redan har kommit lite kiss i kalsongerna. När han ska torka sig kan han sitta där i fem minuter innan han har drömt klart. När han ska tvätta händerna glömmer han bort varför han är där och står och gör grimaser framför spegeln istället. Ett vanligt toabesök kan ta en kvart om jag inte lägger mig i. Inte hela världen med det, men det gäller ju som sagt det mesta, även påklädning.
Fast det har blivit bättre. Vi satt för några kvällar sedan och planerade hur hans av- och påklädning skulle gå till och han bestämde då vem som skulle göra vad och det var helt rimligt. Om vi inte har någon tidspress gör han det oftast själv. Om vi ska till dagis blir det tjat...
Jag får väl försöka börja mycket mycket tidigare, för att slippa bli stressad av att han inte klär på sig på en gång. Men morgnarna är så korta!
haha, han tycker om att överraska. Vårt "problem" är att han är en riktig drömmare och att han inte bryr sig om vissa saker, som jag i alla fall tror att andra barn gör. Om det var dags att gå till dagis och vi upptäckte att han ännu inte hade klätt på sig, så skulle han knappast komma på att göra det då heller. Det gör ju inte honom något om han blir sen. Jag tror inte det skulle göra honom så mycket heller om han så fick gå i pyjamas. Jag skulle inte vilja låta honom göra det, men han skulle nog bara tycka att det var roligt.
Han vill ha hjälp med det mesta, men när det är något han gör själv, så tar det EVIGHETER innan han kommer igång och blir klar. Han kommer inte iväg till toaletten förrän det redan har kommit lite kiss i kalsongerna. När han ska torka sig kan han sitta där i fem minuter innan han har drömt klart. När han ska tvätta händerna glömmer han bort varför han är där och står och gör grimaser framför spegeln istället. Ett vanligt toabesök kan ta en kvart om jag inte lägger mig i. Inte hela världen med det, men det gäller ju som sagt det mesta, även påklädning.
Fast det har blivit bättre. Vi satt för några kvällar sedan och planerade hur hans av- och påklädning skulle gå till och han bestämde då vem som skulle göra vad och det var helt rimligt. Om vi inte har någon tidspress gör han det oftast själv. Om vi ska till dagis blir det tjat...
Jag får väl försöka börja mycket mycket tidigare, för att slippa bli stressad av att han inte klär på sig på en gång. Men morgnarna är så korta!
Jiz, son född -05 och dotter född -07.
Tack för den tråden!! Trodde nästan att vi var ensamma, men det finns tydligen fler
Det där med att ha en klocka/mobil som piper när något ska göras har vi också kört med, brukar även sätta larm när sonen spelar datorspel, så han vet när han ska stänga av. Det blir mindre gnäll då. Jag försöker även få honom att hinna före mig eller sin lillasyster, vilket ofta är bra.
Visst kan jag gilla läget, så länge vi inte blir sena
, men jag är ändå lite orolig för hur han kommer att klara skolan. Om han går på toa på rasten kommer hans fröken att behöva leta efter honom, få han är nog inte klar när lektionen börjar! Och på lektionerna kan jag se honom framför mig, när han sitter och tänker på något HELT annat än det resten av klassen pratar om.
Det där med att ha en klocka/mobil som piper när något ska göras har vi också kört med, brukar även sätta larm när sonen spelar datorspel, så han vet när han ska stänga av. Det blir mindre gnäll då. Jag försöker även få honom att hinna före mig eller sin lillasyster, vilket ofta är bra.
Visst kan jag gilla läget, så länge vi inte blir sena
, men jag är ändå lite orolig för hur han kommer att klara skolan. Om han går på toa på rasten kommer hans fröken att behöva leta efter honom, få han är nog inte klar när lektionen börjar! Och på lektionerna kan jag se honom framför mig, när han sitter och tänker på något HELT annat än det resten av klassen pratar om.Jiz, son född -05 och dotter född -07.