Trotsig och osjälvständig

[Jiz]

Hej!
Jag har en son som fyller 5 snart. Han har hela sitt liv varit väldigt envis och trotsig, vad gäller allt. Jag tycker inte det spelar någon roll att jag är konsekvent i allt jag gör, han fortsätter ändå. Han "hör inte" ett ord av vad jag säger, vägrar allt jag ber honom om och vill ha hjälp med allt. Jag jobbar med mig själv för att ändra på detta, men det är en sak jag undrar. Jag tycker det är svårt att veta vad jag egentligen kan förvänta mig av honom. Å ena sidan vill jag uppmuntra honom att bli självständig, å andra sidan känner jag att han kanske behöver få vara liten ibland. Det jag framförallt tänker på är toalettbesök. Han totalvägrar att gå på toaletten ensam. Han KRÄVER att jag följer med honom (det går bra på dagis). Han torkar sig själv efter att jag har gett honom pappret, och tvättar ibland händerna själv efter mycket tjat (men ofta måste jag tvinga hans händer till kranen). Jag vet ju att han kan allt detta själv och skulle önska att han gick själv och ensam på toaletten.

Idag t.ex. totalvägrade JAG att följa med honom. Han låg på övervåningen och skrek/grät att han skulle kissa på sig om jag inte kom och hjälpte honom. Jag sa vänligt att han fick gå på toaletten ensam, han klarar det själv. Han kissar hellre på sig än går själv! Efter ca 1 timma gick han till slut till toaletten (jag hade då kommit upp till övervåningen, men följde inte med honom in på toaletten). Han hade då kissat på sig en del i kalsongerna.

Efteråt fick jag dåligt samvete och tänkte att jag var för hård, att han kanske behöver få vara liten och bli hjälpt. Ja, jag inser ju att mina tankar och känslor är inkonsekventa och det hjälper ju inte honom. Men vad tänker ni om självständighet kontra rätten att få vara liten?

[farmor]

Ja, jag tror att pushingföräldrar (som ställer för höga självständighetskrav på sina barn) är precis lika "farliga" som curlingföräldrar (med för låga krav).
Först; det låter som en maktkamp mellan er vid toabesöken ... ingen bra arena att använda till det! För det andra; känns denna "principuppfostran" fel för dig så överge den - annars kommer barnet att genomskåda dig illa kvickt (du är inte autentisk). För det tredje; mindre av det som inte fungerar, mer av det som gör det! Pröva alltså ett annat sätt tex att låta honom vara den lilla killen som vill utvecklas i sin egen takt med mammas och pappas kärleksfulla stöd. För sanningen är ju den att väldigt få barn i lite högre ålder vill ha mamma/pappa med sig på toan - utvecklingen rullar på sas och behöver inte tas strid för!!

[Ewa]

Själv tror jag på en medelväg 8) Jag tror faktiskt inte att den där 5-åringen verkligen VILL att mamma i handling ska bekräfta att han är oförmögen att sköta sina egna toalettbestyr. De flesta 5-åringar är ljuvligt kloka och kan och vet det mesta om det mesta här i världen. Men ibland kan man ju ändå fundera om det verkligen ÄR så. KAN jag verkligen det här? Är det verkligen SÄKERT? Och det kan han ju, när han är på annat håll, bevisligen. Och vill förstås också kunna hemma. Men man vill ibland göra sig liten - och ibland få bekräftelse, som alltid i handling, på att man är så stor som man tror sig vara.

Då kan man gärna börja från andra hållet. Ge helt andra stora, omsorgsfullt valda förtroendeuppdrag att sköta - alldeles själv. 5-åringen fullkomligt längtar efter egna hedervärda uppdrag. Och är förmögen att anförtros det mesta. Och kan sedan hålla långa utläggningar om just hur man gått tillväga och hur det förhåller sig med just den här saken. Och då kan man gärna stå lagom beundrande och imponerad över det fantastiska resultat som den där lille 5-åringen fullgjort sitt uppdrag på. Stärker självkänslan. Och av bara farten tycker nog ungen så småningom att det där med toabesök, det sköter man bäst själv. Det också.

Vill man annars hjälpa till på traven, vilket jag har full förståelse för att man vill. Har jag själv också tillämpat med både toabesök och påklädning och annat som helt plötsligt inte kunnats. Men det finns ju sätt och det finns ju sätt. Man kan vara sitt barns bästa vän och samtidigt låta ungen sköta bestyren själv. Genom att nogsamt gå igenom med honom hur det går till med toalettbesök här i världen. Vet han det? Hur är det nu... funderar man, behövs det något att torka sig med? Vad tar man då? Kanske har man lite läslektyr. Jaha, ja. De ligger visst DÄR, ja. Och se lagomt förvirrad ut för stunden så att även han får komma på hur det nu är. Går man lämpligast igenom nogsamt ett par gånger tillsammans. "Ja, men så bra. Då VET du ju så bra hur det ska vara. Och kan det här så bra." Och sedan kan man vara rysligt upptagen med något annat just om det skulle komma önskemål om toalettsällskap. Det är betydligt mer konstruktivt än att man själv totalvägrar. För en totalvägran leder bara till maktkamp er emellan. Och det är ingen av er betjänt av.

Ett par trådar som kanske har något att bjuda på också:
Om 4-åringar

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17017

[Jiz]

Hej!

Tack för era svar! Jag har aldrig tänkt på att jag skulle kunna vara en "pushingförälder", det vill jag inte vara! Men jag vill inte vara curlingförälder heller och det är inte alltid lätt att hitta en medelväg. Efter att ha läst era svar och läst en MASSA annat här inne har jag ändå på bara två dagar lyckats ändra mitt eget beteende/bemötande och som ett brev på posten har förstås även sonen blivit lugnare och mindre trotsig. Han har även gått på toaletten själv några gånger!!! Vet inte hur det gick till, men glad är jag!

Tack alla för en underbar sida!

[Ewa]

:thumbsup:

[annawahlgren]

Tack, Ewa Social delaktighet är verkligen ett sesam-öppna-dig - som av bara farten löser de flesta bekymmer små barn har. Eller tar sig i brist på detta livsnödvändiga: att BEHÖVAS, faktiskt, praktiskt och konkret.

Välkommen är du, Jiz Det har jag nog inte sagt förut

--- har jag ändå på bara två dagar lyckats ändra mitt eget beteende/bemötande och som ett brev på posten har förstås även sonen blivit lugnare och mindre trotsig. Han har även gått på toaletten själv några gånger!!! Vet inte hur det gick till, men glad är jag!

Pris och beröm :-({|= Precis så gick det till som du själv beskriver Är det inte underbart \:D/ Fortsätt nu lugnt och fint ditt vackra arbete på 1) social delaktighet, med TACK för hjälpen, 2) ditt eget "lugnare och mindre trotsiga" beteende, ha 3) den gyllene medelvägen enligt Ewas utomordentliga vägledning



* * * * *

För sanningen är ju den att väldigt få barn i lite högre ålder vill ha mamma/pappa med sig på toan - utvecklingen rullar på sas och behöver inte tas strid för!!

Med små barn är livet här och nu. Om jag har en liten tvååring som vaknar sjutusen gånger på natten hjälper det mig inte att få höra att ungen som femtonåring kommer att sova till tre på eftermiddagen och hellre delar säng med pojkvännen än med mamma och pappa Till skillnad från alla andra föräldraforum i landet försöker vi här på annawahlgren.com ge konkreta råd, konkret hjälp och konkret stöd utifrån just HÄR och NU. Jag ställer mig inte bakom det i övriga media gängse barnpsykologflummet om "faser" osv som går över om hundra år (eller tio). Därför ber jag (återigen) sign. farmor att bekanta sig med Barnaboken, i vars anda detta forum verkar. Gärna presentera sig också för mig i PM

Ty jag vill personligen kunna stå bakom alla rådgivare här - som en kvalitetsgaranti, om man säger.

O:) 8-[ O:)

[Jiz]

Tack för era svar, och för att jag är välkommen!

Det är verkligen en underbar sida och till skillnad från andra forum litar jag på att råden jag får här är "rätt". Det är inte bara en enskilds persons tro att det kanske, möjligen kan vara på ett viss sätt. Skönt!

Jag övar för fullt på social delaktighet, idag har barnen hjälpt mig att baka bröd, dammsuga och tvätta. Allt frivilligt. Men sonen var lika uttråkad efteråt och var inte alls pigg på att leka själv. Jag måste kanske ge det lite tid...

[annawahlgren]

Men sonen var lika uttråkad efteråt och var inte alls pigg på att leka själv. Jag måste kanske ge det lite tid...

Ja, tid men också lite krav - om du förstår vad jag menar. I kampen för tillvaron har man inte råd (eller tid ) att bli uttråkad. Hemligheterna är två:

Barnet ska verkligen övertygas om att du / ni KLARAR er inte utan hans insatser, hans strån till stacken, hans samarbete, lösningar, kreativitet i överlevnadens dyra business

Han ska inte " hjälpa till" (medan du / ni vet bäst och bara behöver lite avlastning) utan han ska JOBBA, i samarbetets namn, för annars går det inte. Tänk alltså inte hjälpa till utan tänk HJÄLPAS ÅT, och överför det i din attityd Då blir också din uppskattning efteråt - "vad skönt att vi alla är färdiga " - en underbart inspirerande invit till allmän "semester".

Så beröm aldrig på temat DUKTIG. Beröm på temat BRA - "vad BRA det blev nu när vi hjälptes åt allihop! Nu är vi lediga en lång stund \:D/"

Och glöm aldrig att tacka för strålande insats, men först när han ansträngt sig ordentligt och verkligen gjort klart, muttrande eller ej. Han ska känna det fullföljda arbetets tillfredsställelse. Det är nyckeln till sann självkänsla

Arbetet ska vara NÖDVÄNDIGT, och det blir ditt jobb att förmedla det, på riktigt. "Hjälpa till" blir lätt underhållning, och på underhållning njuter man sällan - varken stora eller små - någon särskilt meningsfull, upplyftande fritid.

Du kan visst beklaga, om det skulle behövas, men det ni gör - i samarbetets namn - måste göras klart; så är det bara, och det gäller alla 8)

[Jiz]

Hej igen!

Var ett tag sedan jag skrev. Tipsen jag fick förut funkar bra, det har blivit mindre konflikter. Men jag tjatar fortfarande alldeles för mycket! Jag vet att tjat inte är bra, men det är det enda som hjälper, om man nu kan kalla det för att hjälpa. Det jag främst tänker på är påklädning. Både vanliga kläder och ytterkläder (framför allt nu när det är vinter). Jag tycker inte att jag ska behöva klä på honom allt varje dag, han är fem år! Själv säger han alltid "måste jag göra ALLT? Jag har satt på mig det och det, nu får du sätta på mig det". Om jag har tur, annars springer han bara därifrån och låter inte ens mig hjälpa honom. Ibland kan jag ta det med humor, jaga honom, kittla honom och göra något roligt av det, men när vi ska iväg till dagis finns inte den tiden och då vill jag att ha klär på sig på en gång. Har provat att prata med honom innan, t.ex. att imorgon när jag hämtar dig från dagis så ska du klä på dig själv. Det kan han säga ja, till, men jag måste ändå tjata för att det ska bli gjort. Jag blir väldigt stressad på morgnarna när allt inte flyter på och jag vill inte väcka barnen ännu tidigare bara för det här. Tips tack!!

[annawahlgren]

Välkommen tillbaka

Du har ju svaren här i din tråd, från kloka Ewa Byt bara ut "toalettbestyr" mot "påklädning"

Så måste du minnas att små barn tar TID. Att stressa en liten älskling med krav på skynda, skynda är att be om bekymmer.

Kanske ska du ompröva och omprioritera lite Åtminstone fundera på saken VILL du att dagishetsen ska styra era morgnar VILL du att stresstjatet på morgnarna ska prägla era dagar

Förmodligen inte. Så kan du lösa problemet - förebyggande Där, tillsammans med den sociala delaktigheten, ligger lösningen: förebyggande tankeverksamhet, förtänksamhet från din sida, att tänka efter INNAN - och att barnet varje dag, utan undantag, får känna sig BEHÖVT, faktiskt, praktiskt och konkret.

Han är inte till för dagis, glöm inte det. Och inte du heller

Man kan vara sitt barns bästa vän och samtidigt låta ungen sköta bestyren själv. Genom att nogsamt gå igenom med honom hur det går till med toalettbesök här i världen. Vet han det? Hur är det nu... funderar man, behövs det något att torka sig med? Vad tar man då? Kanske har man lite läslektyr. Jaha, ja. De ligger visst DÄR, ja. Och se lagomt förvirrad ut för stunden så att även han får komma på hur det nu är. Går man lämpligast igenom nogsamt ett par gånger tillsammans. "Ja, men så bra. Då VET du ju så bra hur det ska vara. Och kan det här så bra." Och sedan kan man vara rysligt upptagen med något annat just om det skulle komma önskemål om toalettsällskap.

[Jiz]

Idag när sonen skulle från dagis var det verkligen en pärs och tålamodsprövning. Han skulle vill vårdcentralen, så vi hade en tid att passa. Inte ville han ta på sig kläderna, inte. När jag försökte tvinga på honom skorna började han sparkas, och hånskratta åt mig. Jag behöll lugnet och fortsatte försöka. Han fortsatte sparkas och hånskratta. Om han hade gjort något liknande hemma hade jag förvisat honom till rummet (och det ger alltid önskat resultat), men nu fanns ju inte den möjligheten.
Jag har verkligen svårt att tänka mig att det här beteendet upphör för att jag gör honom socialt delaktig. Jag måste snarare hitta någon väldigt bra och effektiv naturlig konsekvens. Eller? Om jag hade haft bilen utanför kunde jag kanske ha burit honom dit, utan att ens säga något, men nu var bilen hemma och vi skulle först gå hem och hämta den. Vad hade ni gjort i den här situationen? Vad hade ni gjort just då, om ni inte hade hunnit få in delaktigheten ännu?

Jättetacksam för svar

[bluegoose]

Hej Jiz! Jag känner verkligen igen det där, när allt går i baklås just när man absolut inte har tid att krångla. Det är otroligt frustrerande! Jag tror det enda man kan göra är just att behålla lugnet. Väldigt bra att du lyckades med det! :thumbsup:

Och sedan får man försöka vara lite kreativ och hitta vägar ut ur utbrottet utan att själv få spader. (Finns massor av bra tips här bland trådarna!) Hade det gått att pakta? Spela teater själv? Avlägsna dig lite från situationen (viktigt samtal med ngn av förskollärarna) och låta honom själv lösa uppgiften? Eller hade det räckt att få på honom skorna kanske? Och sedan finkänsligt ge möjlighet att klä på lite mer när gossen väl kommit ut och börjat bli lite frusen? Konsekvensen av att man inte klär på sig när det är kallt ut blir att man fryser. Sakligt. Inget straff.

En sak som jag reagerar på är att du säger att han "hånskrattar". Det tror jag faktiskt inte att han gör. För mig låter det mer som ett sånt där skratt som kommer när en unge inte riktigt vet hur han/hon ska hantera situationen. Ett nervöst trotsskratt, kanske... Jag vet att det är lätt att ta saker och ting väldigt personligt när det handlar om ens barn, man är ju så nära dem känslomässigt. Ändå vill jag be dig att INTE ta hans skratt personligt och verkligen inte läsa in hån eller illvilja i det! Ta det mer som en signal att jaha, nu har han verkligen trasslat in sig i trotset - nu måste jag visa och leda honom ut på rätt spår.

Och den sociala delaktigheten kommer att göra stor skillnad! Ge den en chans!

Och slutligen en stor kram till dig - du kommer att fixa detta!

[inger]

Hej!
Social delaktighet ska inte användas som ett sätt att lösa alla problem på.
Social delaktighet ska vara nödvändig för barnet och den familj/sammanhang barnet ingår i. Annars blir det fel intentioner.
Beträffande dagislämningar/hämtningar.
Här finns en tråd om katastrofala dagishämtningar/lämningar som jag tror att du kan ha en del att hämta i.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0

[Jiz]

Tack för upplysningen om hånskrattet! Det känns faktiskt som en liten aha-upplevelse. Det är klart att han skrattar för att han är förvirrad och inte vet vad annars han ska göra! Bara den vetskapen kommer nog att hjälpa mig i bemötandet nästa gång det händer.

Vill bara berätta hur gullig han är, också. Igår när han gick på toaletten gick jag uppför trappan för att hämta en sak. Då kom han efter mig och jag sa åt honom att han måste tvätta händerna först, innan han går ut från toaletten. "Men jag vill ju vara med dig, för jag tycker om dig", sa han då Sötnos.

Social delaktighet ska det bli. Tänkte sätta mig ner med barnen ikväll och gå igenom alla sysslor som behöver göras i ett hem och fördela uppgifter. Klart barnen ska känna sig behövda!

Tack alla! Jag vet ju egentligen svaren, men måste bli påmind ibland.

[Jiz]

Idag när jag hämtade sonen min från dagis var han allt annat än samarbetsvillig. Vi kom igår överens om att han alltid ska klä på sig overallen själv, men han ville inte klä på sig idag. Jag tänkte inte ens försöka hjälpa honom, så när han sparkades och bar sig åt tvingade jag på honom skorna och så fick han gå ut utan overall. Den korta korta biten till syrrans avdelning hann han ångra att han inte klädde på sig...det var KALLT. Väl hos syrran klädde han på sig .

Det hann bli några duster till innan sängdags. En kvart innan julkalendern skulle han duscha, men vägrade klä av sig. Jag var tydlig med att han inte skulle få se julkalendern innan han hade duschat och att jag INTE tänkte spela in den. Trots det tog det väldigt lång tid och mycket tjat innan han äntligen var i duschen. Han missade början, men gnällde inte om det.

Jag hade lika gärna kunnat ta av honom kläderna (under protester) och fått det gjort snabbt, men jag börjar tröttna på att vara någon slags betjänt som ska göra allt för honom - och då menar jag ALLT. Det är dags att han börjar ta lite ansvar själv tycker jag. Är det något som är svårt hjälper jag honom självklart, men han kan faktiskt ta av sig tröjan själv. Varken svårt eller jobbigt.