En fråga om förtroende

[Pirella]

Jag har lite funderingar kring det här med förtroende, tillit, trygghet och öppenhet. Jag minns att min kära mamma präntade in i mig att jag alltid kunde berätta precis vad som helst för henne och att ingenting var för hemskt eller dåligt. Vad det än handlade om så kunde jag säga det till henne, och hon skulle hjälpa mig att reda ut det hela. Och så var det också. Jag var aldrig rädd eller orolig, jag kände att sanningen var det bästa och att hon fanns där vid min sida. Och nu vill jag förstås att min flicka ska känna på samma vis.

Saga är nyss fyllda fem år. Så som jag själv upplever det, så är hon utåtriktad, glad, pigg och balanserad. Hon pratar mycket och gärna, och har inga problem med att berätta att hon BARA vill bo med mig, för pappa går nämligen inga promenader med henne. Eller att hon faktiskt BARA vill bo med pappa, för att jag inte gav henne fler kakor...

Men nu har vi en speciell situation som jag klurar lite på. Det är kanske ingenting att haka upp sig på, men jag vill ändå ventilera det hela lite.
Jag står i köket och diskar, Saga och lillebror (1,5 år) sysslar med något i vardagsrummet. Plötsligt hörs en duns, följd av lillebrors-gråt.
"Vad hände?", frågar jag.
"Jag vet inte!", svarar Saga - snabbare än en kobra.
De senaste gångerna har jag ifrågasatt om hon verkligen inte vet vad som hände, med tanke på att de sysslar med något tillsammans och hon är alldeles bredvid honom. Och då har hon svarat att hon inte vill berätta, för då kommer jag att bli arg.

En gång sa hon att hon hade slagit lillebror i magen för att han tog något som hon hade, och då sa jag "Ja, det var ju inte så snällt att slå lillebror i magen". Hon svarade (eller snarare tjöt): "Jag saaa ju att du skulle bli aaaarg!".

Arg blev jag ju inte, men hon tyckte ändå att det var obehagligt.
Det blev långt, det här, men jag skulle verkligen uppskatta era åsikter och synpunkter. Det känns inte så bra, och jag behöver få lite tips på hur jag ska bemöta fialotta i liknande situationer.

[Ewa]

Hej !

Ja, du, barnen växer och inser att det inte alltid är det smartaste att vara helt öppen med allt man tänker och gör... oavsett hur man själv hanterat livet hittills, tror jag. Det ligger liksom i någon sorts självbevarelsedrift som kommer däromkring i ålder att göra. Och ingenting att göra så stor affär av. Det är inte så att hon fortsättningsvis kommer att ljuga sig fram i tillvaron. Bara just en liten insikt att någon enstaka gång var det ju inte så tokigt att låtsas som om det regnar. Ungefär.

Från att öppet och utan åthävor ha medgivit: "jag puttade bort" så kommer man till "Näe, JAG har inte sett NÅGONTING. Jag har ingen aaaaning". Och då behöver man ju inte nödvändigtvis ställa någon mot väggen, men däremot behöva hjälp att göra lillebror glad igen, för så här ledsen ska han ju inte vara. Och så får man, som för sig själv och liten syster, högt och ljudligt göra klart att i det här huset tar man hand om varandra, inte puttas eller slåss man, och inte knycker man saker från varandra. Man byter om man vill ha något, och man tar hand om varandra och ser till att ingen gör sig illa. Där får ni alla lov att hjälpas åt. Eller hur? Jo, men visst, tror jag hon håller med då. Och blir efter några sådan ramsor mer på det klara över att det finns andra sätt att gå tillväga när lillebror gör något som för stunden inte kändes så lyckat i hennes ögon. Sedan kan man ju ha något öga med i sammanhanget om det upprepas lite för ofta, för att just förebygga och stoppa innan det går som det gör. Lättare sagt än gjort, men mer aktiv på den fronten kan man i vart fall vara om det skulle behövas.