Hur kan jag hjälpa en vän i kris???

[Jejje]

JAG ÄR SÅ OROLIG!

Jag har en mycket nära vän som har en 3-veckors pojke som inte kan sova.
Min vän, låt oss kalla henne J, har haft en mycket svår uppväxt och har fruktansvärda minnen i bagaget. Som barn försökte hon ta sitt liv och självmordstankarna följde henne upp i tonåren. Hon försökte ta itu med det i tjugoårsåldern och gå i samtal, men det då blev det bara värre tyckte hon så hon la "locket på" i stället. Jättebra strategi, tyckte hon. Funkade utmärkt!

När hon sedan började prata om att skaffa barn tyckte vi som hennes närmaste vänner att hon borde ta itu med sina undantryckta känslor först. Vi var rädda att hon annars skulle drabbas av en amningsdepression som en av oss andra nyligen genomlidit. J lyssnade inte på oss, utan skaffade barn i hopp att det skulle ordna sig ändå.

Nu sitter hon där i sin lägenhet och gråter, pojken sover bara kanske 12 timmar per dygn, hon är svag efter förlossningen, av all sömnbrist och av all obearbetad smärta från barndomen. Hon känner sig totalt uppäten av honom (dålig anknytning?) men är ändå besatt av tanken att hon till varje pris måste fortsätta helamma. Hon har flera gånger tappat kontrollen och skrikit när pojken trasslar vid bröstet eller inte kan somna. En gång har hon t.o.m. skakat honom! (Jag vet inte om det var löst eller för hårt.) Hon använder ord som "ibland vill jag nästan mörda honom!" fast hon så klart egentligen inte vill det. VAD SKA JAG GÖRA???

Vi väninnor har försökt på alla sätt att förmedla Annas tänk med Standardmodellen osv till henne. Hon säger att hon har läst och läst men att inget fungerar. Man märker att hon bara har en ytlig förståelse när man pratar med henne. Så vi erbjuder oss nu att ta varsin natt med pojken så att hon och hennes man får sova och så att lillen kanske kan lära sig sova han också. (Jag har erfarenhet av tre barn med sömnsvårigheter som botats med hjälp av Annas böcker och detta forum. Vår andra vän har erfarenhet av två SM-barn.) OCH DÅ VILL J INTE HA VÅR HJÄLP!

Hon resonerar helt ologiskt att om vi börjar "vänja" honom vid att dricka ur nappflaska kommer han inte att ta bröstet mer och liknande dumheter. Eller att hennes man kan vagna honom och ge honom på natten. Jo säkert! Han har ju ingen som helst erfarenhet av sånt här! Idag hade de tydligen försökt vagna honom och stått och dragit i 4 timmar utan resultat. Tror jag det, så hispig och slutkörd som J är!

Vad är det för sjukt samhälle där nyblivna föräldrar bor ensamma i en lägenhet isolerade från vänner och släktingar och tror att de ska klara allting själva!? Det började med en jättetuff förlossning och en sjuk bebis med infektion i kroppen som inte orkade suga! Massor av oro och sömnbrist och nu en massa trassel och nattklubb! Klart att man bryter i hop! När jag inte orkade mer med mitt första barn så BAD JAG OM HJÄLP och mamma tog flera nätter åt mig med utpumpad mjölk. Inte slutade min son ta bröstet för det! Jag blir så fruktansvärt frustrerad på denna sjuka logik! Varför tar man inte HJÄLP av dem som är erfarna i släkten och vänskapskretsen? Vad är det för stolthet man vill behålla? Om det är något mina barn har lärt mig så är det att allt jag trodde att jag ägde av stolthet har fallit av och jag inser att jag är helt beroende av Gud och mina nära och kära (och Annas böcker o forum) för att få kraft och styrka. Ensam är inte stark.

Om hon ger med sig och låter oss komma och ta hand om tre nätter, hur ska vi göra? Måste det vara hemma i deras lägenhet så att det är "rätt miljö" som hon säger? Jag är så rädd att J i så fall bara kommer att ligga vaken och höra skriket och till slut komma och störa mig när jag vagnar. Ska vi ta hjälp av en diplomerad SHN-kurare på en gång, eller ska vi försöka själva först?

HOPPAS ATT NI KAN HJÄLPA OSS PÅ NÅGOT SÄTT!

[chokladkaninen]

Hej Jejje!

Ojojoj, vilken story!

Du har fina avsikter, förstås men detta är viktigt: Man kan inte köra någon form av 3-nätterskur på ett barn som bara är 3 veckor Det finns alltså inget ni kan ordna åt din väninna på det här stadiet - däremot kan ni hjälpa henne (och barnet, förstås ) genom att vara närvarande. Alltså vara hemma hos henne, hjälpa dem med marktjänsten, visa mannen handgreppen, ta ut bebisen på en barnvagnspromenad när han sover så att mamman får vila sig lite och rent allmänt sprida en lugn och trygg atmosfär.

Men, du minns hur det är: Man är ohyggligt känslig som nyförlöst, och tar kritik illa. Så försök att få henne att ta emot hjälp (från er men helst också från professionellt håll) men ge henne inte känslan av att ni vill köra över henne, tex i amningsfrågan. Utan hjälp henne istället att amma enl SM (det går inte att göra perfekt på ett så litet barn men genom att sträva kan man förlänga sovtiderna och börja se en viss regelbundenhet) och stöd henne.

[Sarisparis]

Vilken tur att din vän har sâ underbara vänner.

Jag hoppas att en mängd goda râd kommer att regna in, här kommer mina första tankar.

Eftersom hon sâ uttalat tackar nej till hjälp för nätterna sâ kanske det vore idé att ta det hela frân en annan vinkel. Kan du och de andra vännerna börja i lite mindre skala? Komma förbi med mat till henne sâ att hon slipper tänka pâ matlagning? Ta med bebisen pâ en (ordentlig) promenad sâ att mamman fâr sova/duscha/.... Avlasta henne sâ mycket ni kan utan att hon känner att hon 'släpper kontrollen'. När ni väl fâtt in en fot sâ att säga kanske hon börjar lyssna mer pâ er. Förhoppningsvis ända in till ert ursprungliga erbjudande om nattpassning.

Du säger att hon bara har ytlig förstâelse för det ni säger. Jag tror att hon helt enkelt är för slut för att orka lyssna.

Jag tror att det är för tidigt att tänka tanken pâ att ta hjälp av en kurare. Vill mamman inte lyssna pâ sina vänner sâ har hon kanske ännu svârare att ta in nâgot som kommer mer utifrân. Och killen är ju bara tre veckor.

I ert ställe skulle jag försöka ge sâ mycket praktisk (saklig som AW brukar kalla det) avlastning, sâ att mamman inte känner sig ifrâgasatt eller kritiserad. Hjälpa henne sâ mycket det gâr, ge henne chanser till att sova pâ dagen om ni tar ut lillen. Till att börja med, och hoppas pâ att resten följer och att hon sedan börjar lyssna pâ era râd.

Styrkekram.

[Jejje]

Jaså? När är det man kan hoppa över första nattmålet då?
Och när kan man börja vagna?

Men nog kan man åtminstone redan nu ta hand om att ge utpumpad mjölk så att J får sova? Vi är nära som systrar, så därför vågar jag "tränga mig på" så här.

Visst är det känsligt med allt i början, men jag känner ett viktigt ansvar att agera i tid så att det inte går som det gjorde för min andra nära vän som fick amningsdepression. Hon for till slut iväg och var otrogen, tog sprit och tabletter och höll på att ta livet av sig.

Hur kan vi få experthjälp? Det finns en diplomerad shn-kurare i vår stad. Vad kostar det att få hjälp från en sådan?

[Jejje]

Hoppsan, vi skrev visst samtidigt!

Tack för era snabba råd och ert engagemang!
Jag ska försöka hjälpa henne praktiskt så mycket jag bara kan. Så typiskt att man bor flera mil ifrån varandra bara och har tre egna barn plus jobb och studier att tänka på! Tänk vad fullbokat livet är egentligen!!! När ska man hinna leva då? På kafferasterna?

Hur länge är det ok att han bara kan somna vid bröstet?
Trenätterskur för att sova hela natten kan man ju förstås inte göra redan, men nog trodde jag att man kunde vagna eller buffa för att få honom att somna eller somna om på dagarna i alla fall? Och när kan man ta bort första nattmålet?

[Sarisparis]

Hej igen Jejje,

ja, här simultanskrivs det titt som tätt!

Sâ liten som din väns pojke är sâ är det, precis som chokladkaninen sa, för tidigt att börja styra upp saker och ting. Kuren kan användas frân fyra mânader och dit är det lâng tid kvar.

Proffssovare kan fâ till sextimmarsnätter vid en mânads âlder, men dâ gäller det att överlevnadsângesten är pâ god väg att försvinna och att barnet fâtt i sig en väldans massa mat pâ dagen. Sâ jag tror att det allra viktigaste just nu är att mata vid minsta pip (stilla överlevnadsângesten) och hâlla vaken om det gâr, sen sova sâ länge det gâr. Standardmodellen i sin allra enklaste dräkt! Det kan räcka lângt för att fâ in lite lite struktur som man sedan kan bygga vidare pâ i takt med att lillen växer och blir piggare och piggare. Dâ kan han i sin tur äta mer, och alltsâ sova mer osv osv. Att vagna bort nattmâlen är för mig ett beslut man tar när man är övertygad om att lillen är fysiskt kapabel till det (mycket mat pâ dagen!) och det kan krävas en sammanhängande period för att fâ det att sätta sig.
För mig är det inte ett beslut som nâgon annan än föräldrarna kan ta, även om ni är jättenära vänner. Dessutom kan det vara svârt för er som 'utomstâende' att fâ till en sâdan förändring eftersom en viss konsekvens över tid krävs. Och jag tror inte att det kommer att behövas ens, om din vän fâr lite avlastning dagtid och kommer in pâ SM-spâret.
Som chokladkaninen säger sâ är man oerhört känslig som nyförlöst och det är lätt att tolka râd som kritik. Som jag sa tidigare sâ tror jag att den hjälp som nâr längst för stunden är praktisk avlastning sâ att din vän kan vila när hon fâr chans och sâ att han kan lägga all sin energi pâ att lära känna sin lille son.

Det är verkligen jättevanligt att när man en gâng fâtt bevisat för sig själv hur otroligt fantastiskt livet kan bli efter en SHN-kur eller en lyckad standmardmodellering ser det som självklart och enkelt att fâ till för nästa barn eller för andras barn. Det kan lätt bli väldigt frusterande. Och eftersom det är din väninnas första barn sâ tror jag att ni lägger ribban lite högt för henne. Med tanke pâ deras tuffa start sâ skulle jag satsa pâ förlängd smekmânad nâgra veckor till.

Här kommer ett utdrag ur ett annat chokladkaninen svar som kanske kan ge lite inspiration.

chokladkaninen skrev

Första månaden bara smekmånad; man lägger grunden för en fin SM-rutin senare genom att stilla överlevnadsångesten och lära känna varandra.
Andra månaden man börjar försiktigt styra genom att hålla vaken och insistera med maten när det går, väcka när barnet sover längre än 2,5h, plocka bort knock-outslurken och försiktigt öva på att somna själv.
Tredje månaden man sätter ett schema med fasta tider.
Fjärde månaden alla rutiner kommer på plats, ev kvällstrassel upphör och man kan börja med smakisar
Femte månaden barnet äter som en häst, funkar som en klocka och sover hela natten.

Fortsätt att finnas där för din vän, jag tror att det räcker lângt.

Kram.

[Jejje]

Hej och tack för tipsen!

Nu har det gått någon vecka och min bästa vän J har faktiskt tagit emot en hel del hjälp! Jag var där en dag och hjälpte till med lite av varje och erbjöd dem att passa lillen så att de fick gå ut på tu man hand. Först var de bara trötta och opeppade på det, men efter några timmars ställtid gick de faktiskt ut på café tillsammans!

Hon pumpade ut innan så att jag fick ge honom kvällsmat. Sedan tackade de också ja till att jag stannade och tog hand om honom under natten så att de fick sova några timmar sammanhängande. Han vaknade vid elva när de kom hem och fick nattslurk och sedan somnade han efter några drag i vagnen och sov till halv tre då jag gav honom utpumpat+ersättning tills han var proppmätt. Han var bara vaken i 45 min (mot vanliga 2-3 h) och somnade utan napp efter pyttelite vagning. Sedan sov han till halv sju. Helt ok natt tycker jag. De frågade mig vad jag gjorde för att få honom att somna om så lätt, men jag vet inte! Är det självklara attityden allt beror på, och att han fick så mycket social delaktighet innan läggdags..? När de själva försöker få honom att somna i vagnen går det inte alls lika bra.

Jag försöker tipsa dem om att läsa om Attityden och stärka sin tro och sitt mod med SHN och BB, men J bara säger att hon redan har en bra attityd och är lugn och bestämd... Jojo... Jag har hört hur hon låter. "Men ska du inte äta nu då? Varför tjafsar du? Vad är det, varför, varför, varför..." Massor av frågor till barnet i orolig överkoncentrerad ton. Har försökt varna för överkoncentration och predikat om vikten av härlig vakentid. Första dagarna efter att jag varit där var det lite bättre, hon var mer utvilad och hade mer tålamod.

Men nu när hennes mamma varit där i några dagar har hon tydligen sänt ut allvarliga depressionssignaler. Hennes mamma har pratat med mig om detta och är djupt oroad över deras dåliga anknytning. J vill inget annat än att lillen ska sova hela tiden. Hon tror att hon följer/strävar efter schemaförslaget för 1 månads ålder fast hon i själva verket mest bara strävar efter sovtiderna. Om han somnar vid bröstet med bajs i blöjan lägger hon honom i vagnen och vagnar när han vaknar! Fast han sovit hela morgonen! Hon är så paniskt rädd att han ska vakna eftersom hon inte orkar med honom när han är vaken. Hennes mamma upptäckte att han faktiskt var pigg och kunde ligga vaken och umgås nöjt ett par timmar vid det tillfället! Och han blir röd i stjärten för att hon struntar i att byta blöja om han sover. Men J menar att det är hennes mammas fel som byter och tvättar hans stjärt för ofta (enbart med vetegroddsolja).

Det känns som om det är något allvarligt fel med J:s anknytning och psykiska hälsa. Hon har ju faktiskt uttryckt det ovanligt tydligt för oss närstående. Hon har sagt att hon ofta känner hat till honom, hon tål honom inte emellanåt. Ibland har hon t.o.m. skrikit att hon vill döda honom så att hennes man började gråta och vägrade ge henne barnet på en lång stund.

Amningen tar kål på henne verkar det som. När hennes mamma var där och de hade haft en fin och lugn dag med en nöjd bebis skulle J amma på eftermiddagen. Lillen viftade med ena armen så att amningsnappen åkte av bröstvårtan. Då bara vrålar J: Åååååhh! med hopbitna tänder och ett fruktansvärt argt ansiktsuttryck, samtidigt som hon knöt nävarna och bara skakade. För att han viftade lite med sina små armar!!! Om han då hade skrikit och tjafsat, men för lite armvift!!! Helt ofattbart... Till saken hör att hon hade fått sova hyfsat två-tre nätter i rad innan detta tack vare sin mamma.

Hennes syster frågade henne hur hon skulle kännas om någon sa: "Du FÅR inte amma honom mer". Då svarade J att det skulle kännas skönt. Men samtidigt är hon helt besatt av att han måste få i sig hennes mjölk för att inte bli sjuk igen.

Vi undrar om hon kanske behöver sjukskriva sig, börja flaskmata och låta oss närmast anhöriga turas om att avlasta henne när hennes man inte är hemma..?

[cissii]

Hej

Jag tycker det låter som om din vän har en förlossningsdepression (eller bara en "vanlig" depression). Då vill man lixom bara sova och tålamodet är noll, ta hand om ett spädbarn på ett lugnt och förnuftigt sätt är inte på kartan. Jag hade defintivt föreslagit en sjukskrivning. Och från det jag läser om mammans beteende så kan man anmäla till socialtjänsten om man är allvarligt oroad att hon ska göra något hon verkligen kommer ångra. Inte för att hon ska bli fråntagen barnet, utan bara så hon får den hjälp hon behöver. En anmälan kan vara anonym.
Högst förståligt att hon agerar såhär om hon mår så dåligt, men det får ju inte gå ut över bebisen

Lycka till och vad bra att hon har så fina vänner!

[Luvisen]

Jag smyger mig in här...

Hej!

Jag har läst. Det låter väldigt sorgligt det här. Det är tydligt att det föreligger ett problem. Du är orolig för bebisen. Det ska du vara. Detta är inte bra för en liten människa MEN du kan inte heller styra mamma. Det märker ni alla, eller hur? Hon är överlevnadsgaranten för detta barn. Den rollen kan ni inte ta över. Vad kan man då göra?

Börja med steg ett. Ge din vän en vän. Låt henne babbla ut ALLA sina känslor, tankar och bara LYSSNA. Inte fördöma eller ens visa att du tappar hakan när det kommer grodor ur munnen på henne. Du hjälper henne att tömma allt det otäcka. Då kan man försiktigt höra sig för om hon tycker att detta med sin son är ett problem. Tycker hon det? Bingo! Då går man försiktigt vidare genom att fråga om HON har några förslag på vad hon vill göra åt det. Slippa allt kanske? Ja, då kan du förslå sjukskrivning och se om det går hem.

Hon är OROLIG för sitt barn, så mkt att hon vill kräkas på det som du beskriver det hela. Då får du försöka att få henne att se det klarare. Hon vill att bebisen ska förbli frisk och hon tror att det görs bäst genom att ge honom sin mjölk. Inge fel med det. Helt rätt, ska du då säga. Detta stärker henne och hon behöver det. Men måste hon amma? Kan du då fråga. Det kanske hon tycker eller inte. Kanske lite motstridiga uppgifter där. Då kan du förslå att hon bara pumpar. Om hon nappar så understryk att hon gör det bästa för sitt barn = ger honom bröstmjölk OCH det bästa för sig själv = får slippa det lilla barnet just nu. Så hon inte känner sig usel. Igen, stärker henne.

Hon kan då vara sjukskriven och ta tag i sitt och lillen får mat. Ta lillen så mkt ni kan då och se till att han ändå finns i hennes närhet. För annars finns risken att mamman känner sig helt inkompetens förklarad som mor och då blir anknytningen verkligen sabbad. När hon orkar och vill ska hon genast ha möjlighet att ta hand om den lilla älsklingen. Om så bara för att se på honom.

På detta vis så är inte barnet i "irriterade" händer och hans egen överlevnadsångest kan stillas.

Att prata med en människa som mår så här dåligt är knepigt. Det kanske hjälper dig att läsa lite om Motivational Interviewing - den förklarar hur människans beslutsprocess går till. Det är inte gjort i en handvändning och den förklarar hur man leder in personen i ett konstruktivt tänkande. Det är ingen låååång grej- det är ett ganska simpelt upplägg (men ändå svårt, man får bita sig i tungan ett par ggr... ) så jag tror att du eller ngn annan kan snabbt läsa in sig och sedan applicera. Mkt kärleksfullt faktiskt. Funkar även med bråkiga grannar så du har behållning av det oavsett.


Motivational Interviewing, Second Edition: Preparing People for Change (Inbunden)
av William R. Miller, Stephen Rollnick, Kelly Conforti

Det är mitt absolut bästa tips.

Med förhoppningar om att den lilla människan får en god och kärleksfull omsorg.

/Luvisen

[Clara Cecilia]

Hej,
om situationen är så allvarlig och nära anhöriga oroar sig så som du beskriver:

Hjälp henne söka professionell hjälp!

Tala omgående med hennes man och mamma, ta kontakt med sjukrådsrådgivningen som kan tala om vart i er stad ni ska vända er och se till att ni kommer i kontakt med en läkare. Direkt.

Förlossningsdepression är en allvarlig grej som inte går över av sig självt och som det inte går att fixa på egen hand.

Se till att hennes man eller annan person finns i närheten hela tiden och avlastar tills hon mår bättre. Hon är överlevnadsgaranten för sitt barn men just nu behöver hon hjälp att klara av att vara det.

Clara

[lillhjärtats mamma]

Hej!

Här där vi är lyser ett ljus för din kompis och hennes lille...
Hoppas innerligt att hon är öppen för att ta emot den hjälp som finns runt henne. Så fint att du och ni är där! Det är verkligen en gåva...
Tusen ljus av uppmuntran till er alla!

I de flesta stora städer finns en Spädbarnsmottagning (del av BUP) dit föräldrar som känner att de behöver/vill av olika skäl kan få kompletterande stöd. Jag har mycket god erfarenhet av dem här där jag bor. De har kunniga psykologer och barnsjuksköterskor och finns till för att stödja på olika sätt. Kanske finns det också hos er? Det låter som om hon skulle må bra också av professionell hjälp... Många söker deras hjälp av många, många skäl.

Lycka till!!

[annawahlgren]

Välkommen är du Jag har nog inte sagt det förut Och jag känner mig lite bufflig som tassar in här i detta mycket intima samtal. Men sedan jag läst har det legat över mig, oron över den lille pojken, och den kommer jag inte förbi Hela mitt inre larmsystem skriker.

Nu har det gått någon vecka och min bästa vän J har faktiskt tagit emot en hel del hjälp! Jag var där en dag och hjälpte till med lite av varje - - - Sedan tackade de också ja till att jag stannade och tog hand om honom under natten så att de fick sova några timmar sammanhängande. Han vaknade vid elva när de kom hem och fick nattslurk och sedan somnade han efter några drag i vagnen och sov till halv tre då jag gav honom utpumpat+ersättning tills han var proppmätt. Han var bara vaken i 45 min (mot vanliga 2-3 h) och somnade utan napp efter pyttelite vagning. Sedan sov han till halv sju. Helt ok natt tycker jag.

Jag tycker det här är helt underbart. Jag tycker det är så vackert. Du bara GJORDE. Du gjorde det som var rätt och som du ville och som betjänade den lille och dessförinnan körde du ut de ömma, med framgång till sist, för du visste att de helt enkelt måste ut, bägge två, för att inte påverka den lille med någonting stressande och dåligt, oroande och fel. Du städade ut dem och tog hand om barnet, och resultatet var precis så enkelt och lyckat och rätt som det blir om man har ett lugnt handlag, ett som försäkrar överlevnad i frid och ro och med lite välvilligt engagerad, enkel glädje på toppen =D>

Hennes mamma har pratat med mig om detta och är djupt oroad över deras dåliga anknytning. - - - Det känns som om det är något allvarligt fel med J:s anknytning och psykiska hälsa. Hon har ju faktiskt uttryckt det ovanligt tydligt för oss närstående. Hon har sagt att hon ofta känner hat till honom, hon tål honom inte emellanåt. Ibland har hon t.o.m. skrikit att hon vill döda honom så att hennes man började gråta

För att börja bakifrån får kanske den ömme fadern rycka upp sig och ta sitt faktiska och praktiska ansvar. Han är far till barnet. Hans gråt är gripande men den hjälper inte barnet Han ska HANDLA.

Mamma J har problem. Hon är din bästa vän. Jag skulle försöka tjata iväg henne på sjukskrivning med tillhörande (förhoppningsvis) psykoanalys, inte utifrån barnet och hennes problem med barnet utan utifrån henne själv och hennes tunga bagage, som hon behöver få lyfta av sig för att kunna leva i frihet någorlunda och överhuvudtaget. Förlossningsdepression kan det tvivelsutan kallas, och sådant händer i de bästa familjer, utan att modern ifråga för den skull behöver släpa på den ohyggligaste barndom eller annat elände som går att sätta fingret på. Man måste skilja på sak och person här - "saken" är då barnet, som behöver sin medfödda livsglädje bekräftad i all enkelhet. För det är mamma inte alls nödvändig från start och i all evighet.

Vi undrar om hon kanske behöver - - - låta oss närmast anhöriga turas om att avlasta henne när hennes man inte är hemma..?

Ja. Jag önskar att jag hade haft det så. Det som kallas nätverk... En familj värd namnet. Sammanhållning, samarbete, hjälp Till den som behöver det - något annat år, någon annan gång, är det någon annan som går på knäna. Och då finns hela skyddsnätet, riktat åt DET hållet. Jag tycker det är fantastiskt OCH precis som det ska vara

Så ha en familjekonferens, tycker jag. Med mamma eller utan, men med pappa och med mormor och med alla er andra engagerade. Kom överens om ett turschema. Avlasta, hjälps åt, ta över - dessa första livsviktiga månader. På regelbunden basis. Och detta är det viktigaste jag vill säga: Det gäller att låta tiden gå Medan barnet har det bra underhand. Med tiden kommer leendena och välbefinnandet och lilla barnet sträcker ut handen åt sin mamma, varpå hennes hjärta smälter, tro mig. När det är moget för det

(Däremot vill jag varna för socialtjänsten och anonyma anmälningar - som inte kan leda till mycket annat än att barnet omhändertas under rubriken Vanvård av barn. Det betyder i praktiken familjehemsplacering hos främmande människor, där tillsynen utifrån är mycket bristfällig för att inte säga obefintlig, och det blir ett helsicke att få tillbaka barnet. Samhället har ALDRIG varit någon bra mamma Hörde f ö på Kaliber i dag i P1 hur barn med neuropsyikatrisk diagnos, alltså adhd, autism, Asbergers och/eller Tourettes, vars föräldrar bett om hjälp hos socialen, placerats på ungdomshem bland kriminella och missbrukare och blivit inlåsta i åratal.)

Ur Barnaboken (Det psykiska välbefinnandet):

*Om man alltså som förälder befinner sig i en så djup depression själv, att man verkligen inte kan ta till sig barnet och ge det den livsnödvändiga, positiva anknytningen, måste man ge någon annan möjlighet att upprätta och bekräfta den. Det betyder inte att man därför för eviga tider förlorar sitt barn.

Anknytningen kan flyttas över, och så sker. Urförtroendet hos barnet söker sin bekräftelse först hos den människa som står för fysisk och psykisk överlevnad, och vidgar sig sedan. Bromsas den inte av besvikelse, är dess räckvidd till sist gränslös. - - - Det barnet experimenterar med, tryggt, är sin anknytning och dess ”överflyttbarhet”. Urförtroendet vidgar sig och omfattar allt fler. Förutsättningen är en grundläggande positiv anknytning.

Vet du med dig att du är en usel mor, eller en usel far, som trots all vilja i världen inte kan tycka om denna lilla nyfödda varelse som kommit i din vård, eller om du bara står så likgiltig inför barnet att det skrämmer dig själv och du antar att det måste vara något fel på dig; du tycker du måtte vara världens sämsta människa – så stjälp prestigen åt sidan och tänk, i förnuft, på barnet som en människa!

Denna lilla människa behöver en livsnödvändig anknytning. Du kan inte ge den. Så låt då någon annan ge den. Vänd dig till barnets andra förälder. Be dina egna föräldrar. Sök tills du finner. Sluta fördöma dig själv. Se till barnet som till dig själv. Barnet är människa som du. Barnet behöver höra någonstans till, precis som du. Barnet vill leva, som du, och det söker sin glädje, som du.

Detta steg är inte ödesdigert. Du mister inte ditt barn. Får barnets urförtroende ett fäste, kommer det att känna förtroende också för dig. Och dig ger barnet ständigt nya chanser.

Se bort från dina känslor av skuld. Se till ditt barns förmåga att leva.
Inga utvecklingsteorier i världen kan förutsäga ett barns livs gestaltning eller ett barns personlighets utformning. Därtill är människan för gåtfull, mångfasetterad, rik. Bara i ett enda avseende kan man förutsäga en skada, så allvarlig att barnets liv är i fara och där – om barnet överlever – ett psykiskt handikapp länge kommer att förlama det. Det är när det nyfödda barnet ställs utanför all möjlighet till anknytning.*

O:)

[Jejje]

Jag är glad och väldigt rörd över alla era uppmuntrande ord och ert stora engagemang för oss, några vilt främmande människor ni förmodligen aldrig kommer att träffa! Tänk att det kan finnas sådan gudomligt vacker medmänsklighet och omtanke på ett vanligt (eller kanske inte så vanligt, förresten) internetforum!

Mamma J:s syster pratade med mig igår om att eventuellt anmäla till socialen för att familjen ska få rätt hjälp. Jag är väldigt tveksam eftersom jag (precis som Anna säger) har dåliga erfarenheter av och litet förtroende för socialtanter. Välmenande Prussiluskor göre sig icke besvär, känner jag lite... (Förlåt mig om någon som läser är en snäll och vettig prussiluska, det finns säkert sådana också...) Jag är så less på att staten ska lägga sig i allting och tro sig veta bäst jämt! Vi anhöriga har också sunt förnuft och vi har den fördelen att vi känner familjen. Vad är det som säger att socionomernas statliga utbildning är det allena saliggörande? Visst, J:s syster har en poäng i att man kanske måste berätta hela sanningen om skakningen och orden för att psykologen (eller vad det nu blir för samtalshjälp hon får) ska kunna sätta in rätt åtgärd. Men jag vet inte... Jag är så rädd att trigga igång statens och socialens överförmynderi. De gör säkert massor som är bra, men jag kan bara inte lita på dem!!

Ja, Fadern måste nog ta sitt ansvar och ge barnet anknytning om Mamma J blir sjukskriven. Men tänk om hon inte blir sjukskriven! Vi andra anhöriga kan omöjligen avsätta så mycket tid att han kan fortsätta studera heltid. Jag undrar bara hur det ska gå till i praktiken om de båda går hemma! De kommer att gå varann på nerverna, plus att hon förmodligen kommer att fortsätta domdera, stressa upp både far och son, säga hur och när han ska göra vad... Han skulle ha behövt säga ifrån för länge sedan, för hon har haft hemska utbrott på honom ända sedan de var förlovade, har slagits och skrikit saker som man blir mörkrädd av att höra!

Tack också för tipset om Motivational Interviewing. Ska försöka kolla upp det vid tillfälle!

Ska ta itu med det där med anhörigkonferens så snart jag kan!
J:s svåger tycker inte att vi som familj ska jobba ihjäl oss för att hjälpa och försöka göra det som proffsen gör bättre. Men jag tycker på ett sätt att det är vi som är proffsen. Kanske en kombination av båda är det bästa, men hur...? Ska be de andra anhöriga läsa den här tråden också så att vi blir mer "synkade".

Tack än en gång för att ni finns och bryr er!

[Luvisen]

Ni är proffsen.

Sjukskriven kan hon bli i en handvändning. Bara hon själv vill och söker den hjälpen. Ni får väl puffa henne åt det hållet. Hon behöver bara stövla iväg till BVC och säga "Jag tål inte min bebis. Jag har fått nog!" Då ger de henne ett test- frågeformulär- bara att svara ärligt på det eller överdriva- så får hon träffa läkare och då ska hon gnälla järnet så han/hon fattar att människan behöver sjukskrivas.

Eller så går hon direkt till läkaren och säger att behöver sjukskrivas för hon känner XXXX för sin bebis och XXXX om sig sjäv. De kommer också vilja ha sina svar på frågeformulär men brukar vara ganska tillmötesgående med sjukskrivning om man bara står på sig.

Hoppas det blir så. [-o<

Sen tänker jag att mamman kanske kan bo ngn annanstans ett tag så pappan får vara ifred, i början? Finns det ingen som kan låna henne en vrå? Det är ju inte helt fel om hon får soooooova.

Skickar massa värme /Luvisen

[annawahlgren]

Tack för dina varma ord Det är så underbart - här ska det kännas som att komma hem :-({|= och det bekräftar du.

J:s svåger tycker inte att vi som familj ska jobba ihjäl oss för att hjälpa och försöka göra det som proffsen gör bättre.

Nej, proffsen gör det inte bättre.

Proffsen har inget personligt engagemang i detta lilla barn och varken kan, vill eller har anledning att ta något personligt ansvar (eller ansvar alls). Proffsen skickar vidare

Barnabokens motto är (av Lars Danius, min förste make - 35 år äldre - och pappa till mina äldsta två barn, död sedan många år men en stor och sann humanist):

*Människor ska tas om hand av människor som håller av dem.*

Så enkelt är det, och så svårt. ( )