Åhå! Ja, då fick du namn på det nu då, fast det gör ju ingen skillnad förstås... Resultaten är ju fin fina iaf. Ja, två kanske man kan palla...Hmm :-k
En gg är ju ngt man tar sig igenom liksom. Jag hade ju ingen aning så då gick jag ju där i 8 mån och levde på hoppet att det skulle ge sig
Även om jag fick diagnosen tidigt så var det ju just bara elände hela vägen fram till förlossning....och fast de sa till mig att jag bara får ta mig igenom det på någevis så trodde jag ändå att det skulle ge med sig. Strutsmentaliteten liksom.
Men nu vet jag ju verkligen vad jag har att ta mig igenom, om jag nu bestämmer mig för att göra slag i saken...Det känns jobbigare på ngt sätt. Jag hade också otroligt mkt smärta i lilla maggen så bara den fick mig att tänka " no more! "
Och nu minns jag och hittade tillbaka till en amerikansk hemsida om eländet:
http://forums.helpher.org/index.php
Inte för att den gett mig ngt mer att gå efter...
Jag, vet e tusan vad jag önskar mig här.
Jag vet ju att det kommer golva mig totalt...
En sak dock Ewa. Säg mig, hur funkade det med din första älskling i släptåg? Hade du extra hjälp eller gick det på någevis att ta hand om älsklingen ändå? Och verkade älsklingen ok med att mamma mådde pest så länge?
Jag fick ngt skit för några dagar sen och kräktes som en gris och var jätteyr så då fick jag ju flashbacks och bara tänkte "nej, det är ju vansinne. jag har ju ingen koll på lillen!" . Den lilla människan blev också väldigt orolig när han såg mig hänga över toan så jag var tvungen att klämma fram ett smile då och då för att hans darrande läpp skulle ge sig...
Whoa...vilket svåååårt beslut. Blä!
/Luvisen
Hade jag aldrig hört talas om! Och uppenbarligen ingen på MVC där jag gick under mina båda graviditeter heller.
& Lilltufsan född feb -06 
