Min 2,5-åring är en rätt högljudd variant och både vi och dagmamman jobbar med att komma tillrätta med det. Men jag tycker att det är så svårt. Så snart han är onödigt högljudd (när den gränsen är nådd beror ju på vilken situation vi befinner oss i - ibland kan man få låta lite mer utan att det stör eller gör något, tycker vi) så ber vi honom att tala lite tystare. Jag brukar ta mig ner till hans nivå och försöka möta hans blick och tala om för honom att man får ont i öronen när man skriker och att man kan prata lite tystare. Ibland funkar det och han tar om samma sak fast i en lägre ljudnivå. Då brukar jag ösa beröm över honom och då blir han såklart glad. Men ibland - känns som oftast - så är den där trotsiga tvååringen framme och det enda som händer när vi ber honom prata tystare är att han reagerar med att provocera genom att se på oss med trotsig blick och bara skrika ännu högre. Då vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig på bästa sätt.
Är det någon som har några bra tips eller bara lite pepp att komma med??
Jag kan ju passa på att höra mig för efter tips om hur man får en 2,5-åring att sitta still vid matbordet. Hemma är det för det mesta inga problem. Han sitter oftast kvar vid bordet tills han har ätit färdigt, men hos dagmamman har han tydligen svårt att sitta kvar. Hemma har han svårt att sitta kvar vid bordet när vi har middagsgäster. Det känns som att han inte riktigt kan komma till ro och äta då, det blir några tuggor men sedan vill han gå från bordet. Vad gör man?
Tips för högljudd 2,5-åring!
Hej!
Börjar med lite trådtips. Skulle du inte hitta vad du behöver där får du hojta igen så språkas vi vidare!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... h%F6gljudd
Vad gäller matbordet, bestäm er för vad som ska gälla hos er/dagmamman. Hos somliga får man skutta fram och åter under matstunden tills alla ätit färdigt, då dukas glatt av, för då är måltiden för ALLA över. Själv har jag aldrig stått ut med det. Det ger inte MIG någon matro, så därför sitter man vid bordet tills man ätit färdigt. Sedan är det fritt för ungen att tacka för maten och gå in i ett annat rum om man inte vill sitta kvar och sällskapa. Så när det skuttats ner har jag frågat: Jaha, var du färdig, beredd på att duka av. Då har 1) barnet kommit på att det vill ha lite till och skuttat tillbaka eller 2) barnet nickat och gått mot annat, varpå tallriken dukats av. Inte så mycket att orda om. Och vet man vad som gäller (som barn) så blir livet enklare.
Börjar med lite trådtips. Skulle du inte hitta vad du behöver där får du hojta igen så språkas vi vidare!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... h%F6gljudd
Vad gäller matbordet, bestäm er för vad som ska gälla hos er/dagmamman. Hos somliga får man skutta fram och åter under matstunden tills alla ätit färdigt, då dukas glatt av, för då är måltiden för ALLA över. Själv har jag aldrig stått ut med det. Det ger inte MIG någon matro, så därför sitter man vid bordet tills man ätit färdigt. Sedan är det fritt för ungen att tacka för maten och gå in i ett annat rum om man inte vill sitta kvar och sällskapa. Så när det skuttats ner har jag frågat: Jaha, var du färdig
, beredd på att duka av. Då har 1) barnet kommit på att det vill ha lite till och skuttat tillbaka eller 2) barnet nickat och gått mot annat, varpå tallriken dukats av. Inte så mycket att orda om. Och vet man vad som gäller (som barn) så blir livet enklare.Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
Morgonstund
- Inlägg: 5
- Blev medlem: sön 24 jan 2010, 17:06
Tack för dina tips!!!
Jag tror att jag har hittat lite av det jag söker avseende det högljudda i de där trådarna du tipsade om. De situationer när han inte är trotsig så funkar det ju faktiskt att tala om för honom att man får ont i öronen (dagmamman kör också den varianten) och att med sin egen röst visa hur man ska göra i stället för att gapa på. I dessa situationer är han själv inte direkt medveten om att han är högljudd - han är bara det för att han är en rätt intensiv och härligt glad liten kille (och det vill jag ju inte förstöra genom att komma och liksom förmana). Men ont i öronen gör det likt förbaskat och det är inte ok.
Den andra situationen är ju mer av en protestsituation, så då får det kanske bli lite mer av förvisning, eller har jag fel? Här gör han ett val att faktiskt skrika så öronen nästan går sönder.
Angående matbordssituationen så har vi börjat göra så som du skriver, att när han är på väg att gå från bordet fråga honom om han är klar/mätt. De allra flesta gångerna kommer han på att han vill ha lite mer så då sätter han sig snabbt ner igen och tar några tuggor till. Men det finns tillfällen när han säger att han är klar men sedan kommer tillbaka igen efter en liten stund och vill ha mer (mest när vi har middagsgäster som sagt). Vi har tidigare valt att vara ok med det, för att inte stressa honom för mycket med maten. Han har under en period varit laktosintolerant och har en lite känslig mage så därför har vi låtit honom få äta lite på sitt sätt. Men nu har vi ju ändå sett att den där varianten att säga till honom att om han är klar och går från bordet så dukas maten av fungerar rätt bra. Och att du säger samma sak peppar ju lite att fortsätta på den vägen. Dagmamman är väldigt tydligt på den här fronten, hon accepterar inte spring fram och tillbaka till matbordet. Vi har stort förtroende för henne så vi tar till oss av det hon säger att hon jobbar på och så. Och om vi jobbar på det tillsammans så går det säkert lite lättare.
Sen är det situationen när vi har gäster, då han inte får lugn och ro vid matbordet. Men vi får väl testa samma sak där och se vad som händer.
Jag tror att jag har hittat lite av det jag söker avseende det högljudda i de där trådarna du tipsade om. De situationer när han inte är trotsig så funkar det ju faktiskt att tala om för honom att man får ont i öronen (dagmamman kör också den varianten) och att med sin egen röst visa hur man ska göra i stället för att gapa på. I dessa situationer är han själv inte direkt medveten om att han är högljudd - han är bara det för att han är en rätt intensiv och härligt glad liten kille (och det vill jag ju inte förstöra genom att komma och liksom förmana). Men ont i öronen gör det likt förbaskat och det är inte ok.
Den andra situationen är ju mer av en protestsituation, så då får det kanske bli lite mer av förvisning, eller har jag fel? Här gör han ett val att faktiskt skrika så öronen nästan går sönder.
Angående matbordssituationen så har vi börjat göra så som du skriver, att när han är på väg att gå från bordet fråga honom om han är klar/mätt. De allra flesta gångerna kommer han på att han vill ha lite mer så då sätter han sig snabbt ner igen och tar några tuggor till. Men det finns tillfällen när han säger att han är klar men sedan kommer tillbaka igen efter en liten stund och vill ha mer (mest när vi har middagsgäster som sagt). Vi har tidigare valt att vara ok med det, för att inte stressa honom för mycket med maten. Han har under en period varit laktosintolerant och har en lite känslig mage så därför har vi låtit honom få äta lite på sitt sätt. Men nu har vi ju ändå sett att den där varianten att säga till honom att om han är klar och går från bordet så dukas maten av fungerar rätt bra. Och att du säger samma sak peppar ju lite att fortsätta på den vägen. Dagmamman är väldigt tydligt på den här fronten, hon accepterar inte spring fram och tillbaka till matbordet. Vi har stort förtroende för henne så vi tar till oss av det hon säger att hon jobbar på och så. Och om vi jobbar på det tillsammans så går det säkert lite lättare.
Sen är det situationen när vi har gäster, då han inte får lugn och ro vid matbordet. Men vi får väl testa samma sak där och se vad som händer.
Oavsett trotsig blick eller ej, oavsett om det är av glädje eller ett sätt att kolla reaktionen, så tycker jag man tar med så här små herrar och visar VAR man får skrika, istället för att förvisa. Ordna ett rum där man FÅR skrika och visa honom - gärna genom att själv med lite glimt i ögat skrika och tjoa glatt därinne. Så lär han sig VAR man kan få utlopp för den lusten, så behöver man sedan bara påminna: "Aha, behöver du skrika av dig lite nuMorgonstund skrev: Den andra situationen är ju mer av en protestsituation, så då får det kanske bli lite mer av förvisning, eller har jag fel? Här gör han ett val att faktiskt skrika så öronen nästan går sönder.
Kommer du ihåg VAR man gjorde det?"Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 När det gäller min 3,5-åring så pratar han ibland oerhört högt, nästintill skriker, när han vill berätta något och verkligen, verkligen vill att jag lyssnar. Då ser jag helt oförstående ut och förstår ingenting. Jag tänker på hur jag skulle se ut och låta om min man sa något som jag inte hann uppfatta. Om han inte sänker rösten (dvs. han kanske inte förstår att det är därför jag inte hör, för det är inte självklart för honom) så meddelar jag bara att "När du pratar så där högt så hör jag inte vad du säger!" utan att klandra eller låta missnöjd, bara bekymrad eftersom jag inte kan höra. Då hamnar det i hans intresse och inte i mitt att han ska prata tystare och genast sänks rösten. Då kan jag bekräfta också att det är så praktiskt när han pratar lagom högt och glatt besvara vad det nu är han vill säga.
Det där står säkert i tråden som hänvisas till ovan, men jag tänkte bara berätta att det är i princip det enda som fungerar riktigt bra här!
Det där står säkert i tråden som hänvisas till ovan, men jag tänkte bara berätta att det är i princip det enda som fungerar riktigt bra här!
Mamma till en pojke född 8 januari 2007 (kurad vid 6 månader) och en stor liten knodd född 24 juli 2010 (en vecka efter beräknat, 4,5 kg tung) som standardmodellas.