Hej!
Min sambo har en dotter som är 10 år och hon bor hos oss varannan vecka. Hon trivs väldigt bra hos oss.
Vi bor i villa och hennes mamma i lägenhet.
Hon har alltid varit mörkrädd och nu är hon värre än värst.
Hon vågar inte vara i vardagsrummet när vi nattar småsyskonen. Då står hon framför badrumsdörren i hallen och väntar tills vi är klara. Hon vågar inte vara i ett rum med fönster. Vi har i sommar gort ett rum åt henne i gillestugan men nu vågar hon inte vara där.
Hon har även blivit så rädd för sjukdomar. Om man mår dåligt och säger att: Usch jag mår illa... Då kommer paniken i rösten: "Har du magsjuka?" Allt som hon känner i kroppen tror hon att är fel. Frågor som: "Jag fryser nu. Är det bra eller dåligt eftersom jag var snuvig i går?" Hon frågar om ALLT som har med kroppen att göra. det går inte att säga någonting utan att hon förstorar det astronomiskt och verkar orolig och rädd. Hon kan få för sig att hon ska bli åksjuk i skolbussen dagen innan och då går det inte att få henne att tänka om. Jag sa till henne att: "Om du går och tänker på att du ska bli dålig då blir du ju det!"
Vet ej vad som hänt med henne?
Är det vanligt i denna ålder att man fundrar över sjukdomar och hemska saker som kan hända?
Angående mörkerrädslan så har hon berättat för mig att hemma hos mamma så får hon inte komma och lägga sig på soffan i vardagsrummet (där hennes mamma och nya kille har sin säng) när hon vaknar och har mardrömmar. Hos oss får hon komma till oss och ligga i dubbelsängen om hon blir rädd.
"Men du kommer ju aldrig till oss knappt sa jag" Då svarade hon: "När jag vet att jag får komma då är jag inte lika orolig.
Men är jag är hos mamma då tänker jag på att jag inte får gå dit och då vaknar jag hela tiden."
Jag själv var vansinnigt mörkrädd när jag var liten och mina föräldrar lät mig ligga mellan dem tills jag gick i 6:an!!!!! Fattar inte att de stod ut. Ett tag låg jag på en madrass på golvet brevid deras säng.
Jag vill ju inte att hon ska bli så också... Men det verkar ju som om hon känner sig trygg bara genom att hon vet att hon får komma.
tyvärr vågar hon inte gå och lägga sig själv fast hennes lillebror ligger under henne i våningssängen. Hennes pappa måste vara i köket precis utanför deras sovrum.
Är det bara att invänta att det växer bort eller finns det något man kan göra för att öka hennes trygghet!
Är detta typiskt för 10 åringar???
Är detta typiskt för 10 åringar???
Mamma till 2 underbara tjejer födda i mars 04 och september 08
Hej!
Ur Internationella Sova hela natten (Barnet och kuren):
”Jag måste bara få berätta. Har precis ramsat min tolvåring!
Han har varit borta hela helgen och besökt en god vän, vilket innebär att rutinerna självklart inte följts. Av erfarenhet vet jag att kvällen efter det att han sovit borta blir strulig, och det blev den. Jag brukar ligga steget före, men i kväll brast jag och började fundera febrilt över hur jag kunde bryta …
Han grät över en tappad autograf, han grät över livet, han drack vatten ur flaska så hans syster blev tokig, han förbannade sig över denna oförstående mamma … Jag kände vansinnet sakta komma krypande.
PLING! säger det i huvudet, och jag börjar ramsa. ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’- ’MAMMA DET KRYPER I MITT HÅÅÅÅR!’ – ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’ – ’JAG HATAR SKOLAN!’ – ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’ Etcetera, etcetera. Och vad händer? Jo, det blir TYST! Det tog fem minuter!!!
Vanligtvis en sådan här kväll springer han upp och ner, skriker och tjafsar, kommer på det ena med det tredje att diskutera och somnar utmattad – oftast efter både 11 och 12 på natten. Även om vi håller oss lugna och bestämda.
Jag känner mig LYCKLIG! Det finns hopp!
Men det bästa av allt, min son är lugn, han känner att vargen hålls borta och somnar nu in lugnt och tryggt. (Jag kommer självklart att kolla hans hår i morgon.) Vad mer finns att säga? Jag tänker kura mitt nästa barn redan i magen…!
Ni pappor och mammor som tvekar över om det funkar att ’ramsa’, tveka inte! Funkar det på en tolvåring, funkar det med all säkerhet också på president Bush.”
Och sedan lite trådtips, som kanske kan ge lite att fundera över:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=12868
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10517
Ur Internationella Sova hela natten (Barnet och kuren):
”Jag måste bara få berätta. Har precis ramsat min tolvåring!
Han har varit borta hela helgen och besökt en god vän, vilket innebär att rutinerna självklart inte följts. Av erfarenhet vet jag att kvällen efter det att han sovit borta blir strulig, och det blev den. Jag brukar ligga steget före, men i kväll brast jag och började fundera febrilt över hur jag kunde bryta …
Han grät över en tappad autograf, han grät över livet, han drack vatten ur flaska så hans syster blev tokig, han förbannade sig över denna oförstående mamma … Jag kände vansinnet sakta komma krypande.
PLING! säger det i huvudet, och jag börjar ramsa. ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’- ’MAMMA DET KRYPER I MITT HÅÅÅÅR!’ – ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’ – ’JAG HATAR SKOLAN!’ – ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’ Etcetera, etcetera. Och vad händer? Jo, det blir TYST! Det tog fem minuter!!!
Vanligtvis en sådan här kväll springer han upp och ner, skriker och tjafsar, kommer på det ena med det tredje att diskutera och somnar utmattad – oftast efter både 11 och 12 på natten. Även om vi håller oss lugna och bestämda.
Jag känner mig LYCKLIG! Det finns hopp!
Men det bästa av allt, min son är lugn, han känner att vargen hålls borta och somnar nu in lugnt och tryggt. (Jag kommer självklart att kolla hans hår i morgon.) Vad mer finns att säga? Jag tänker kura mitt nästa barn redan i magen…!
Ni pappor och mammor som tvekar över om det funkar att ’ramsa’, tveka inte! Funkar det på en tolvåring, funkar det med all säkerhet också på president Bush.”
Och sedan lite trådtips, som kanske kan ge lite att fundera över:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=12868
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=10517
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06