Vi har hamnat i tjat-träsket.

[Anki34]

Hej!
Skulle behöva lite hjälp. Jag är en tvåbarnsmamma som även har två bonusbarn.
Bonusarna är en 10 årig tjej och en 8 årig kille.
Vi har lite bekymmer med båda två men av olika orsaker. Men det är killen som vi skulle behöva lite råd med.
Hans mamma är en ganska hård person. Det känns som om hon är "på honom" hela tiden. Inte fysiskt utan med tjat och gnäll. Det känns som om hon tjatat sönder honom så inget "tar" längre.
Mamman har för ett år sedan träffat en ny kille som har en son som är 1 år yngre och de hittar på en massa bus tillsammans.
"Vår" kille trivs hos sin mamma så det är inga bekymmer så.
Nu är det så att han har blivit så att han vill leka med det tuffaste killarna som ställer till med bekymmer. Han har börjat bli kaxig, använder könsord och är uppkäftig. Nu senast hade han varit på kalas med sin mamma och börjat kalla okända personer för turkar och fjantat och inte lyssnat på sin mamma. Jag är en ganska tydlig person och eftersom jag inte är hans mamma så lyssnar han oftast på mig. Men när mamman är med ska han hela tiden testa gränserna.
Mamman ville nu ha hjälp med hur hon skulle göra. Både hon och vi tar oftast bort saker för honom när han har gjort något dumt. Vi är inte lika bra på det som hans mamma (om det nu är en bra sak).
I dag missar han badhuset pga turkhistorien.
Han har även veckopeng som betalas ut på fredagar om han har skött sig = plockat undan leksaker innan läggdax, borstar tänderna utan tillsägelse och läser läxan och duschar utan att hon behöver tjata.
Nu har hon bestämt att om han inte städar sitt rum försvinner en del av pengarna. Dessa pengar går till storasyster om hon hellre vill städa hans rum. Detta är han inte så glad över. Så nu tror hon att detta kommer att hjälpa att han kanske börjar lyssna på tillsägelser.
Just tillsägelser är ett problem. Man kan säga till honom flera tusen gånger men han gör iallafall tvärtemot.
Vad tror ni är bäst?
Att köra den positiva stilen? Uppmuntra de gånger han lyssnar och gör som man säger eller
att köra den negativa stilen?:
"Om du gör så där, då får du inte........"
Han är ju en jättegullig kille och rolig. Han är underbar mot våra (hans pappas och mina) barn och har ett tålamod med dem som inte stämmer in på andra 8 åringar jag känner.
Det är när han hamnar i "fel sällskap" och när man pressar honom att göra "tråkiga" saker som läxa o dyl. som han blir så jävlig. Det är som att dra ner en rullgardin. Hans ögon blir hatiska och skulle han vara äldre vet jag inte vad han skulle kunna ta sig till. Oftast får han detta beteende om hans mamma har lämnat honom här och hon har ställt krav på honom om saker som ska göras här.
Kan det vara så att han inte tycker att dessa regler hör hemma här? Att hon inte ska bestämma här? (Vilket inte jag tycker heller)
Men han är ju så hemma hos henne också där det verkliga problemet är.
Samtidigt känner jag att det kanske är för att hon är på honom hela tiden som hon får konfliker och det kanske är lite mindre krav här som gör att det heller inte blir lika mycket tjafs. (Vi väljer våra konflikter som vi tycker är viktigast)
Hans pappa är oftast för snäll och tar sällan konflliker vilket jag istället får ta och jag blir den "sura tanten"...
Hur viktigt är det att man har samma regler i de olika hemmen?
Jag själv tycker att man ska ha de regler som man själv kan stå för. Hans mamma tycker att vi ska ha så lika regler som möjligt och vi tycker att hennes regler är svåra att ha eftersom vi inte kan "stå för dem".
Hur ska vi göra för att komma ur tjatträsket? Jag tror på den positiva uppfostran men ni som har erfarenheten hur fungerar det i verkligheten?

Hängde ni med i alla svängar?
Kanske har ni snappat upp något som ni kan råda oss om?
Hoppas någon kan råda!
/Anki

[Ewa]

Hej!

Ja, nog kan man utan svårare ansträngning prata sönder ungar. Görs ideligen, skulle jag säga. Och barnen slutar lyssna, slutar bry sig, för det blir omöjligt att sålla vad som är, och inte är, viktigt i alla förmaningar och tjat som haglar.

Man kan göra det så mycket enklare för sig än att bedriva maktkamper, som det faktiskt handlar om, när en (företrädesvis föräldern) tjatar och kontrollerar och gnäller och övervakar medan den andre fullständigt tappar sugen av tjatet och att inte få överlämnas det där förtroendet självt. Och då börjar att strunta i det mesta. Ingen kul situation. Men den går förstås att ändra på .

Med mer förtroende åt barnet självt, och med mer samarbete. Om barnet redan i familjen får lära sig vad demokrati innebär så görs det delaktigt i hur familjelivet bedrivs. Genom familjeråd kan man TILLSAMMANS OCH GEMENSAMT göra en lista på vad som behöver göras i hemmet. Vem gör vad? 1 uppgift per dag exempelvis, som man helt själv har hand om. När på dagen, eller möjligen vilken dag i veckan, bestämmer man själv. Men ett tydligt schema har man så man vet om sina ansvarsområden. Och SJÄLV kan hålla kollen. Någon liten påminnelse någon gång kan istället för tjat bestå av en nyfiken undran vad för uppgift man hade idag då :-k "Kan DU läsa vad jag ska göra?" "Jaså, jaha, var det dags för det idag. Och vad hade du för uppgift idag då?" Samarbete, istället för motarbete, eller maktkamp.

På samma sätt kan barnet självt ansvara för både skolschema och läxor. Man kan hjälpas åt att göra schema som tydligt visar vad som behöver tänkas på inför varje skoldag (packa gympapåse, utekläder, frukt, skolböcker...). Och istället för att tjata kan man nyfiket undra vad de ska göra i skolan imorgon. Så får barnet självt förtroendet att se efter och hålla kollen.

Detta gör sig naturligtvis inte självt. Man får förstås berätta att från och med nu ska vi ha mindre tjat i vår familj. Från och med nu får DU ta ansvar för DINA jobb och jag för mina. Du kan det här och vet vad som behöver göras. Och vi delar upp jobben oss emellan tillsammans. Behöver du hjälp med någonting någon gång, med att fixa något eller lösa något, eller förstå något, så finns jag alltid här för dig om du vill fråga.

Inte ett kravfritt liv, på långt när alltså. Däremot ett liv fritt från någon som står över axeln som en hök för att styra över barnets liv.

Och vad gäller din fråga om olika synsätt hos föräldrarna. Man måste så klart kunna stå för sina regler. Visst är det önskvärt om man har hyfsat liknande rutiner för sömn och mat och grundläggande filosofi, men alla måste stå för sitt. I BB finns just ett avsnitt om två föräldrar om samma barn som kan ge lite att tänka på. Rekommenderar även boken för sitt Fostrankapitel och för kapitlen om de olika åldrarna. Ger gott perspektiv på tillvaron och är ovärderlig som följeslagare för att som förälder få förmånen att vara sitt barns allra bästa vän i världen.

[Anki34]

Hej och jättetack för ditt svar. Jag läste ditt svar för länge sedan i mobilen men kunde inte svara där och kom i kväll på att jag måste gå in och tacka dig. Vi har kommit till en punkt nu där vi ska sätta oss ner och prata igenom hur vi vill ha det i livet och ditt inlägg kommer att vara vår hjälp i samtalet! Tack!
/Anki