Blyg 1 åring?

[ÅsaT]

Min 1 åring är blyg och försiktig av sig. Jag börjar fundera på hur jag ska stödja honom i hans blyghet...
Jag var själv väldigt blyg under hela min barndom och mådde dåligt över detta, vill inte att det ska bli likadant för honom.
Han är nyfiken på nya människor men kryper ihop hos mamma. Han träffar inte våra släktingar så ofta då de bor på annat håll, så det är ju inte så konstigt att han blir blyg. Nu har hans farfar varit här i 4 dagar och han får fortfarande inte hålla i Casper, då blir det gråt och han sträcker sig efter mig. Jag har försökt gå ut från rummet men han är bara ledsen och det står jag inte ut med. På håll tycker han dock farfar är jättespännande.
Börjar tycka detta är jobbigt, dels för stackars farfar och dels för att jag inte vet hur jag ska hantera det riktigt. Det är så lätt att se blyghet som ett problem också, fast det behöver ju inte vara det kanske...
Jag blir så matt på denna farfar som bara maler på om Caspers kusin i samma ålder som minsann älskar att vara hos alla människor...

Tankarna snurrar...Känner han sig otrygg? Är det bara en fas eller kommer det gå över? Jag tycker själv att detta är jättejobbigt och tråkigt, att det bara är mamma och pappa som duger...
Han har även varit gnällig en period nu, och han verkar frustrerad. Är han understimulerad, behövs nya utmaningar och vilka? Mer peppning, hur?

Nån som har liknande erfarenheter eller bra tips?

[Luvisen]

Hej Åsa!

Först en klapp på axeln!
Sedan vill jag förmedla att blyghet faktiskt är genetiskt betingat. Inget att skämmas för! Hmmm! Hmm! Jag var själv en blygis av rang. Och ja det var pestigt.

Så finns det då inget man kan göra? Jo! Som lilla mamma kan man stödja äventyrligheten och öva sig själv att inte få fnatt när den lilla visar sina känslor öppet.

När jag träffade din älskling var han ju inte direkt impad så jag vet hur han reagerade och det var PRECIS samma sak med min pöjk. MEN vi tränade bort det. Jag reflekterade ofta hur jag själv såg på andra människor, vad jag tyckte var jobbgt etc. Jag jobbade alltså främst med mig själv och det gav resultat. Jag tränade genom att gå till parken ofta även om jag inte alltid ville.

Men barn är ju också mkt som vi själva tänker jag. Han kanske inte bara gillar farfar. Shit happens. Min pöjk är öppen mot många men inte alla. Inte Moster och inte Farmor. Han gillar inte dom- så är det bara. Det är bara att dessa människor accepterar det. Och jag med. Jag tvingar mitt barn aldrig att sitta hos dem eller så. Sonen får spana på dem fr håll.

Om du vill kan jag erbjuda lite träning. Vi kan ses och se om den lille blir lite mer våghalsig , så slipper han sitta fast på dig

Kram! /Luvisen

[Luvisen]

Förresten! En grej som jag gjorde med vår Farfar var att jag envisades att vara extra kvittrig när han kom över. Jag är inte så förtjust i karln men han ÄLSKAR ju sitt barnbarn så jag tränade mig själv genom att jämt envisas med att säga:

"Titta Farfar! Faffa Bebis! Kolla!" " Åh, vad kan det vara för spännande leksak? Va? Vad har Faffa?"

Ja, lite sånt.

Tänk inte så mkt på vad Farfar dillar om! Stoppa vax i öronen! Snart nog kommer han verkligen SE ditt barn och hur ljuvlig han är på sitt vis!

//Luvisen

[Sarisparis]

Jag är ingen expert på blyghet, men jag fick en tanke om det du beskriver med farfar. Har ni testat att helt enkelt låta det vara lillen som får ta initiativ till kontakt? Du säger att han är nyfiken på farfar "på håll", kanske det skulle räcka med att ge honom tid för att han själv ska gå fram till farfar och titta lite närmare på vad han gör. Särskilt om farfar gör något JÄTTESPÄNNANDE? Och att farfar då inte gör någon grej av det utan fortsätter med sitt och tar in lillen lite i taget? Och du sitter i närheten och håller på med ditt och inte heller gör någon grej av att lillen verkar intressera sig för farfar. Överfokusering är aldrig bra. Och låta det ta tid, det kanske inte blir något riktigt "möte" första eller ens andra gången, men med tiden...?
Mina pojkar är inte blyga i överkant, men de gillar inte när människor är på dem och vill ha kramar direkt. Får de däremot närma sig i egen takt brukar det bli riktigt keligt ganska snart.
Hoppas farfar är av den tålmodiga typen och tillräckligt klok för att inte ta det så personligt.
Stort lycka till.

[farmor]

Först vill jag delge dig min egen erfarenhet, och det är att de blygaste barnen är de som sedan, som vuxna, "flyger längst" ut i världen!

Sedan att det är viktigt för barn att få vara precis som de är och duga ändå! Idag premieras alltför ofta(?) barn som är mer _PÅ_ och har vassa armbågar. Men blyga, mer avvaktande barn behövs absolut väl så mycket! Var stolt över honom och gläds över det han har att tillföra till mänskligheten!
Blyga barn ställer stora krav på föräldrarnas kärleksfulla stöd i att våga. Och i det kärleksfulla stödet ingår då att _inte_ vara för "pushig" utan ha tålamod att vänta ut och vara observant på de små stunderna och initiativen till egna utflykter!

[Krisse]

Hej!

Ville bara berätta att det kom ut en doktorsavhandling (tror jag det var eller någon forskningsrapport) i våras om blyghet där det visar sig att blyghet är genetiskt betingat tills barnen är 6 år. Efter det så spelar den socialaträningen in men inte innan.

jag var också jätteblyg när jag var liten och det var nog faktiskt till jag började i skolan och nu är jag nog klassad som väldigt social

Min dotter är lik mig och det tog länge innan hon accepterade att vara i famnen på vissa och andra vill hon fortfarande inte att de lyfter upp henne.
Jag skulle göra som Luvisen och sarisparis föreslår.

Lycka till!

[Susanne*]

Hej
Liten tanke i all hast.

Oavsett genetiskt betingat eller ej, oavsett blyg eller framåt eller ej, så är jag övertygad om att vi påverkar barnen och sätter dem i fack. Typ..."du som är så blyg", pratar över huvudet på barnen och säger "han är lite blyg" eller liknande. Gäller förstås även framåt och bråkig. Där tror jag man ska passa sig och tänka att barnen har många olika sidor i olika perioder och olika sidor behöver stöttas, visas etc i olika perioder. Inte skuldbeläggas och ses som onormalt.

Så vad det än gäller så var barnets bästa vän och lär därmed barnet HUR man bäst gör. Om ett barn är för blygt för att säga hej kan man ta det i handen och vinka till alla och säga "hej säger vi". Inte forcera eller tvinga utan gör tillsammans.

En parentes är att vissa drag ofta används för att "ursäkta" olika beteenden. Och vad lär vi barnen då? Ojdå, slogs han...ja han är så trött... Det tycker jag man hör ofta. Me not like...

Kram alla
Susanne

[Anna09]

Hej,

jag vill bara flika in att vår tjej är blyg i olika omgångar nu. När hon var ett var det ganska mycket av den varan, likaså frustration. Finns mycket bra här på detta forumet att läsa om just ett-års frustration.

Så här gör vi. Vi talar INTE om henne inför andra då hon förstår ALLT man säger, och förstod mycket redan då. Hon får gärna vara blyg, vi tar det i hennes takt. Vi visar istället henne hur VI känner inför olika personer vi möter. Vi kramar om andra vi gillar med henne i famnen. Sen får hon se oss interagera med oss. Vi gör ingen grej alls av att hon just nu är blyg.

Vi märker att den vägen funkar jättebra för oss, får hon ta det i sin takt är hon jätteframåt efter bara några minuter och skojar med den vi möter. Men möter vi däremot någon som är på och framåt mot henne går hennes blyghet inte över, då är hon mycket misstänksam och på sin vakt.

Och jag gör ingenting för att försöka styra henne alls. Det märks tydligt vem som passar rent kemiskt med henne. Och såna är ju vi också.

Låt det ha sin gång och bland inte in dina egna vargar, det är mitt tips. Och även det som Susanne säger ovan - att inte prata om barnen framför andra och på så sätt facka in dem eller ursäkta dem. Det är respektlöst tycker jag.

Lycka till!

[ÅsaT]

Tack för alla bra tips och stöd!
Tyvärr ärväl inte farfar så jätteförstående men jag försökte hindra honom från att bara plocka upp Casper i famnen utan låta honom vara istället, gick väl sådär.
Nu har Casper dock blivit JÄTTEmammig och har världens separationsångest från mig. Inte ens pappa duger

Luvisen: Jag går ofta till parken och är ganska social själv, men ska försöka tänka mer på mitt eget beteende också. Jag träffas gärna iaf, men börjar skolan om 2,5 vecka. Tid för en playdate innan dess?