Sängdumpning, selar och att ta över barnets otrevlighet

[cissii]

Hej

En sak som jag har tänkt på och funderat på ett bra tag är den här känslan av att det inte är rätt att sängdumpa/förvisa, eller sela eller att ta över barnets otrevlighet genom att sätta upp klara regler, som gör att man känner sig vansinnigt otrevlig för en stund.

Varför får jag känslan av att många tycker att det är fel att förvisa ett barn som beter sig oacceptabelt och vägrar lyssna på ord och förklaringar? På ett annat forum kan jag mer se anledningarna, men just på AW blir jag lite konfunderade. Tex trotshanteringen bygger ju mycket på den här helt skuldfria och sakliga hanteringen av beteenden som inte accepteras av samhället eller familjen.

Själv tycker jag att om man väl har börjat sängdumpa så behöver man inte göra det så mycket efter tag. För man tappar inte tålamodet på samma sätt, man vet att slutar inte barnets tex att bitas så finns det en utväg. Man kommer aldrig till vanmakten och skuldbeläggandet. Det ofrivlliga då.

Är det så att man vill vara fri från skuld själv? I stil med "det är inte JAG som är otrevlig ivf. det är lilla ..... som bits och sparkas och är otrevlig" och genast är skulden där. Och det dåliga föräldrasamvetet som leder till osäkerhet i längden. För man känner att man inte har kontroll över situationen, som i sin tur leder till känslan av vanmakt?

För man förvisar ju inte i brist på kärlek utan just av motsatsen. Så att barnet ska slippa bli det "dumma" barnet som folk tycker är jobbigt. Det är ju inte heller en skrämseltaktik, att man kastar in på rummet för att någon råkar tappa en köttbulle på golvet. Jag kommer själv ihåg när jag fick gå in på mitt rum när jag var liten, aldrig en sek satt jag där och kände min ENSAM eller UTVISAD. Jag visste att jag hade gjort fel, och det var skönt att få låta ilskan och tankarna rinna av i egen takt. Däremot kommer jag ihåg en gång när jag fick en örfil, som ju självklart var en konsekvens av vanmakt. Då kände jag mig väldigt ensam trots att mamma stod precis brevid. Ensamhet är inte alltid fysisk.

Så vad har hänt med saklig hantering som sele i vagn, förvisning och ansvaret för barnets otrevligare sidor? Är kravet att barnet ska göra som man vill och dessutom vara NÖJD och GLAD samtidigt, och vilja av egen fri vilja. Anna har lärt mig att barn frågar i många former och gärna vill ha riktiga svar och kommer driva på tills dom får ett svar som är sant.

Några tankar från någon annan? 8)

[cissii]

Anna har lärt mig att barn frågar i många former och gärna vill ha riktiga svar och kommer driva på tills dom får ett svar som är sant.

Jag menar här att känslan man själv känner kanske är just den samma som finns i barnet. Man vet att det inte ska gå till som det gör, man ska inte slåss och bitas tex, men ingen visar på en utväg, vad ska jag GÖRA? = vanmakt.

Motsatsen är ju TJOFFBONG, sådär GÖR man INTE, och gör man så ändå så händer det här, och så är det bara, inget fel på dig som människa och ingen skada skedd, kom ut när du kan sluta (och that is sluta bitas inte sluta känna saker och ting) = bruten vanmakt.

Kanske driver barnet sig själv runt i en ond cirkel, på precis samma sätt som man själv kan göra när man känner att det inte finns någon utväg? Så vilket agerande är egentligen i barnets bästa? Kanske är det så att beteenden uppkommer just bara i brist på utvägar? Är lite frågeställningen i mitt huvud.

Tex idag så kastade C massa my little ponys i mitt huvud hela tiden, istället för att ge mig in i en lång utläggning om att mamma blir ledsen (och vad innebär det för ett barn kan man undra, det är ju lixom abstrakt även för en vuxen ibland vad konsekvenserna av att någon blir ledsen faktiskt är....?)
Så kunde jag lite avmätt säga att jag var trött på att få massa jäkla ponnys i huvudet hela tiden, och om hon inte kunde komma på något bättre att göra med dom, så fick hon kasta klart dom på sitt rum. Det hela stannade vid att handla om ponnysar och inte om mina sårade känslor. Varpå hon gick in i en lång utläggning om hur mycket jag ÄLSKADE att få hästar i huvudet och att hästarna sa att det var jättefint. Vilket är en helt annan historia Men det hela fick ju faktiskt stanna vid hästar.

Ja, nu har jag brett ut mig klart här.

[helamig]

Det jag håller på med just nu är att hitta gränsen i mig. Vad är ok och inte. Känns ju viktigt att känna det tydligt för att kunna vara tydlig mot barnet.

Varför förvisning känns fel? Gör det det, egentligen? Kanske har det med det A.W säger att göra att barnen redan är förvisade (till dagis) från social delaktighet. Den tiden man är tillsammans vill man inte vara "sträng" på?

När andra i forumet säger att dom selar sina barn tycker jag att det känns skönt, det ger mig trygghet att kunna vara lika tydlig mot mitt barn, att kunna stå på mig. Fast andra kanske tittar snett. Men jag har kommit på att nästan alla har åsikter om barn och barnafostran och ang hur föräldrar är mot sina barn, vad dom skulle göra annorlunda o.s.v Så jag tänker att det inte är så mycket att bry sig om. (jobbar på det )

[Luvisen]

Jag har inte kommit till sängdumpning. Människan är så liten ännu. Men det bär mig emot. Jag vet det och jag vet varför. Jag gillar inte att ta ansvar. Låter inte så bra men så är det. När en sådan åtgärd blir nödvändig måste man stå för sitt beslut, ta ansvar och inte ta åt sig att den lilla krabaten tycker men är världens dummaste för stunden. Sura blir de små ibland på en. Det tycker jag är jobbigt. Inget roligt när man vill dem så väl. Men det ingår om man ska vara en riktigt god vän att även stå för impopulära beslut...Så är det ju med alla ledarskap...

Försöker redan nu att stärka mig med en god portion tilltro till att även impopulära beslut som ÄR bra faktiskt vinner i längden. Då blir man den klippa till vilken liten kan luta sig emot. Det är nog väldigt skönt att slippa en förälder som svajar och böjer sig så att liten blir förvirrad.

Men inte kommer det kännas bra för mig. Just DÅ.
Värme//Luvisen

[Tetz]

Förlåt en dum fråga, men vad menas med att "sela"? Ha selet på vagnen när liten funderar på om det verkligen ska åkas vagn?

[helamig]

Torpsara har svarat Rosine i Tvååring som inte vill sitta i vagn... här inne på barnafostran. Jag kanske uttryckte mig slarvigt men med att sela menar jag att sätta fast sitt barn med sele när man är ute och åker vagn så att dom inte ramlar ut om dom är vilda och rör sig mycket. Att helt enkelt stå för säkerheten och se till att inget farligt händer.

Jag tror också det kommer kännas jobbigt den dag som det är dags för sängdumpning men jag läser mycket och tar in, försöker förstå vad A.W menar och förankra det i mig.

Nåt jag tänker på är A.W citat " om man inte kan bete sig som folk kan man inte vara bland folk" och att man sviker om man inte sätter gränser. Om jag som förälder inte sätter gränser och markerar vad som är fel tvingas barnet utstå det från andra. Det får inte vara med i sandlådan om det kastar sand mm. Om August är otrevlig mot farfar tycker inte farfar om August och det drabbar August. Vet ej vilka sidor men det står mycket bra i BB under barnafostran.

Som jag skrev, det jag håller på med är att hitta en gräns i mig. Vad är ok och inte. Just nu är jag mest inställd på att inte hindra men märker mer och mer (tror jag) att min 9 1/2 månader. Misstänker stark personlighet. Att hon vill ha och frågar efter lite motstånd ibland. Eller hon vill veta vad som gäller tror jag. Blev osäker nu men nåt åt det hållet.

Vad är ok och inte? När jag kommer från ett håll och upplever samhället som mycket nej, får inte och farligt. Hur göra? Jag vill ju att mitt barn ska bli omtyckt och accepterar och samtidigt stå för något annat där mycket är ok. Fast som sagt skilja på beteende och person. Det är inte barnet jag fördömer utan beteendet. Stor viktig skillnad. Det är inte barnet som är fel. Det är ok att känna och uttrycka vad man känner men man får ändå uppföra sig bra. Bara för att jag har lust ibland att slå nåt hårt i huvudet på min man så gör jag ju inte det

[helamig]

Fortsättning sela.. och som du säger när det är dags att visa att nu måste detta eller detta göras. När man inte har något annat val för man måste handla och har en liten o.s.v

[helamig]

Sen tror jag som med allt annat här har jag upptäckt. Att man växer in i det. Det är jobbigt i början sen blir man mer och mer trygg. Otrevliga saker måste göras ibland. Sen finns ju alltid forumet (hoppas) som kan svara på frågor och dit jag kan återvända för att få råg i ryggen. Härligt eller hur?

[Luvisen]

Hela mig:

Just nu är jag mest inställd på att inte hindra men märker mer och mer (tror jag) att min 9 1/2 månader. Misstänker stark personlighet. Att hon vill ha och frågar efter lite motstånd ibland.

Kan du ta ett exempel så jag ser det framför mig?

Som jag ser det är det ypperligt viktigt att assistera, typ hela tiden. Jag var på besök hos ett par som var Vän-av-Ordning så det bara spruta om det. Jag lämnade inte min sons sida. Alls. För vuxna brukar inte säga till vuxna. Jag utnyttjar det. Min son vill knata omkring överallt, känna på allt och kolla in grejer. Dyra fjärrkontroller med mer. Jag lät honom ta upp dyra saken. Hjälpte honom hålla medan Vän-av-Ordning drog efter andan. Riktade hans gång bort fr dyra TV så kontrollen inte funderade. Lät honom försiktigt sätta ner makapären i dyrbar soffa. Och de vuxna blev lugna. Jag lät inget blev förstört och jag sa inget till min son. Däremot var det snabba med att Neja min son och då gav jag besk blick för det är faktiskt inte ok. Det är jag som fostrar honom och det kan egentligen inte beklaga sig. Vi var ju faktiskt förtjusande vilket det i sin takt kommer märka. Då blir man inte utesluten. Utan inbjuden igen. Fast jag vet inte om jag orkar höra mer fr Vän-av-Ordning , blev lite matt av exercisen...

Sorry för trådkapning- Cissii

//Luvisen

[Tetz]

Ja, då förstod jag

Jag får sela mitt barn ibland och jag har inte ens tänkt på att någon kan uppfatta det som hårt. Nyckeln ligger i sakligheten, tycker jag. Att sela samtidigt som man är uppenbart irriterad eller besvärad för att omgivning råkar se att barnet är "bråkigt", det är ju en maktdemonstration. Men inte att göra det med en neutral min och med positiv stämma sätta fast henne och förklara att hon kan göra sig illa om hon ramlar ur vagnen. Och sedan slänga fram nåt trevligt att greja med eller äta på.

Men visst är det svårt att veta var gränsen går för oacceptabelt beteende på riktigt och när det bara bryter mot Vän av ordning.

Oj oj det här var avancerade övningar för en Tetz med nästan fyrtio graders feber Men som vanligt blir jag utmanad och utvecklad när jag hör er kloka föräldrars funderingar. Tack för att ni finns Nu ska jag

[farmor]

Varför får jag känslan av att många tycker att det är fel att förvisa ett barn som beter sig oacceptabelt och vägrar lyssna på ord och förklaringar?
- Kanske för att många nu för tiden inte omfattar tron på att avvisande barnuppfostran är framgångsrik? Kanske för att en hel del föräldrar inser att avvisning till skämspall, skamvrå, reflektionsrum, sängen eller what ever ligger misstänkt nära sådan psykiskt kränkande barnuppfostran som vi här i Sverige i lag förbjöd 1979?

På ett annat forum kan jag mer se anledningarna, men just på AW blir jag lite konfunderade. Tex trotshanteringen bygger ju mycket på den här helt skuldfria och sakliga hanteringen av beteenden som inte accepteras av samhället eller familjen.
- och som kloka föräldrar hjälper barnet att hantera och härbärgera, inte lösr genom att avvisa barnet!


Är det så att man vill vara fri från skuld själv? I stil med "det är inte JAG som är otrevlig ivf. det är lilla ..... som bits och sparkas och är otrevlig" och genast är skulden där.
- eller vill man utnyttja sin vuxna makt och kontroll över barnet? och legitimerar det på diverse kontruerade sätt

[miar70]

- Kanske för att många nu för tiden inte omfattar tron på att avvisande barnuppfostran är framgångsrik? Kanske för att en hel del föräldrar inser att avvisning till skämspall, skamvrå, reflektionsrum, sängen eller what ever ligger misstänkt nära sådan psykiskt kränkande barnuppfostran som vi här i Sverige i lag förbjöd 1979?

Hej farmor!

Om du läser i Barnaboken så ser du att det Anna Wahlgren beskriver som förvisning inte har nåt att göra med skamvrå eller skämspall (som AW är starkt emot). Bland annat på sidorna 609 och 649 i nya Barnaboken kan du läsa mer!

[helamig]

Krya på dig Tetz Eller hur blir man inspirerad

Luvisen, ska försöka. Min dotter är överallt. Hon går helt orädd fram till andra barn, föräldrar. När vi är ute i en park kryper hon fram till andra familjer och klättrar på dom. Säger hej och sätter sig glatt mitt i allt. Är det någon mat framme, väldigt spännande och insisterar gång på gång att hon ska få (av dom hon besöker) Eftersom jag inte vill hindra henne har jag försökt vara lite smidig. Pratat med föräldrarna och hälsat på barnen och frågat om det är ok att hon är hos dom en stund. Många är väldigt glada och snälla och tar egna initiativ att leka med henne och ha/få kontakt med henne.

När vi är hos andra, dom flesta är väldigt tillåtande och inväntar att jag sätter en gräns. Skönt. Dom gångerna någon säger till eller gör tvärt emot hur jag tänker, låter jag det oftast vara om det inte blir för mycket (typ någon säger akta, akta, farligt hundra elva gånger och bär runt på henne hela tiden. Jag försöker nog köra på min linje och inspirera, påverka andra på det sättet.

Min dotter blir mer lugn när jag sätter fast henne. I matstolen, i vagnen, på bussen. Någon gång hade jag henne i knät på bussen och hon far runt som jag vet inte vad, då hade det nog varit bättre hon hon varit fastspänd i vagnen. Och där avleda med någon grej när hon blir för uttråkad. Jag vet inte om jag kan ge några mer tydliga exempel på hennes behov av motstånd men jag är lite inne på det A.W skriver om att barnet frågar, ställer oss till svars, vill att vi ska stå för vårt liv. Att den starka inte klarar av förakt. Jag tror att min dotter kommer utmana mig, att hon kommer undra var gränsen går och om jag står för mitt ord. Fortfarande väldigt tidigt och nytt såklart men det är tankar som rör sig i mig ibland.

[Luvisen]

Tetz: Ljuvligt inlägg. Kunde inte sagt det bättre själv. Bäst att undvika Herr Irritation.

Hela mig: Ok. Nu hajar jag läget. En härligt social liten . Med lekparken skulle jag tänka mer på hur ett härligt möte går till och inte så mkt på gränssättning. Klättra på andra, inte ok. Stå med sin näsa i ngn annans näsa: inte ok MEN det är verkligen ok att gå fram och hälsa. Kanske hjälper det om du typ säger Hej! Jag heter X, vad heter du? Jag vill gärna låna din spade, får jag det? Jag tycker ni har så mysigt här, får jag sitta här en stund med er?

Så du blir ditt barns lilla röst. Hon kan ju ännu inte det sociala spelet, men det kan du och vilken ypperlig chans att lära sig där i parken! Så när nu din dotter rusar fram får du hejda henne en bit i från och säga just Hej! Jag vill hälsa på dig! Eller nåt i den stilen. Du undviker att bli irriterad och ditt barn får en röst. Din hand säger att barnet visst får gå fram men inte ända fram i annans ansikte. Efter ett par hundra gg ( skämt) så kommer din lilla haja. Det är helt ok att socialisera men på vissa premisser. Vad tror du om det?


Jag läste igen i BB sid 588 och framåt. Det är väl det här med normerna... Alltså samhällets normer som man måste följa- även ens barn. Och sen sina egna normer. Båda norm-systemen tycker jag man bör granska. Jag tycker inte man bara ska smälta in så att säga för sakens skull. Det intressanta och ibland tröttsamma (för mig personligen) med BB är att texten utmanar mig. Jag måste liksom gå på djupet. Varför vill jag säga nej i en viss situation? Varför vill andra säga nej/stopp? Det innebär för mig en personlig utveckling på hög nivå. Mycket nej/stopp förbud finner jag onödiga.

Bussen ja. Ja min älskling satt still i bussen i mitt knä de första gg. Det är ngt nytt och spännande men sist fick vi samma effekt som du. Bebis ville fara iväg och titta på alla, smaka på allt och ta på allt. I vårt samhälle är det inte tillåtet. Folk vill ha sin space. Hur många ggr har jag inte suttit på ett plan som barnlös med ett barn som flinar fr stolsryggen framför och tänkt att jag inte fann barnet alls gulligt? Så den normen accepterar jag. Jag distrahera mitt barn med att peka ut genom fönstret och sa "nä, men kolla! Kolla! En jättestor hund. Kolla grävskopa!" Och sedan kvick ned i vagnen. En gg skrek Bebis men det var nog för att jag inte låtit honom få tillräckligt med luft just den dagen och då får man köpa läget tänker jag. Jag gick av bussen helt enkelt. Jag har ju tid med det nu iaf.

Värme /Luvisen

[farmor]

Hej farmor!

Om du läser i Barnaboken så ser du att det Anna Wahlgren beskriver som förvisning inte har nåt att göra med skamvrå eller skämspall (som AW är starkt emot). Bland annat på sidorna 609 och 649 i nya Barnaboken kan du läsa mer!

- Fast det övergår mitt förstånd hur ett litet barn, med sina begränsade referensramar, kan förstå skillnaden på avvisande uppfostran typ "förvisning á la AW", time out (skämspall/matta) resp skamvrå!!?? Dessa skillnader är väl ändå konstruktioner i den vuxnes huvud?