Mormor är ingen mormor

[mammamu71]

Jag är så ledsen och bedrövad, både för min skull och för min dotters. Vet inte hur jag skall tackla situationen som igentligen pågått länge, min mammas hårda okänsliga sätt har uppfostrat mig under mina år, detta kämpar jag med varje dag. Jag kan till viss del hantera det, jag kan bestämma om jag vill prata med henne osv, MEN inte min dotter som snart blir 6 år, både jag o pappan har gång på gång försökt på ett uppmuntrande sätt berätta för min mor att dottern våran älskar henne och tycker det är sååå roligt när hon kommer till henne. Min mamma har mest skrattat lite nervöst o löjligt och kanske inte förstått eller velat förstå...vad vet jag. För mig skall en mormor vara en mormor, skämma bort, älska, uppmuntra, ge glass varje dag, göra saker med barnet som de tycker om, ja allt som man inte gör med sin mamma o pappa så mycket. Finnas till, vara nära o framför allt närvarande. Allt detta finns inte,,,hon har inte tid, har valt att ta hand om sitt hem, hästar gård osv...Jag förstår att det tar tid o ork för henne o pappa..

Ändå frågar hon när vi skall hälsa på dom, de bor ca en tim från oss. Jag bävar alltid för resa t dom , jag mår hemskt dåligt av att vara i samma hus som henne pga allt hon gjort mig under uppväxten, samt att varken hon el pappa nånsin bett om ursäkt för nåt, Det är alltid fel på allt o alla andra! Min bror med familj undviker dom så mycket det går, psykisk utfrysning av högsta grad, "för bror mins fru tycker dom inte om, så då får bror min samt deras barn ut för detta". Dom pratar skit om alla, de är så himla bra, vet bäst, gör sitt på deras sätt, kan aldrig anpassa sig efter nån annan, annars kan dom som inte förstår det strunta i det o vara hatade i stort sett.

I helgen var vi hos dom jag o dottern, mormor försvann till sitt gårdsarbete på fm, kom tillbaka vid halv 4 på em, trött o stressad, min dotter hade då frågat några ggr efter henne, när hon kommer hem frågar min lilla om hon inte kan få rida på hennes häst, för hon ville visa mig.
Eftersom min dotter märker på stämning o samtalston och på hennes sätt o vara blir vem som helst orolig, rädd, fundersam...mormor fräser till slut till henne att om hon vill rida får hon komma NU...så här är det jämt måste jag tillägga . dottern kommer med dallrande läpp till mig o börjar gråta,,,hon undrar gråtandes varför är mormor så här???? jag håller henne o säger att mormor mår nog inte så bra! jag kände att jag var tvungen att säga så.
Söndagen blev inte bättre heller, Vi åkte hem på em, mormor stog på parkeringen o skulle säga hejdå, min lilla vände huvudet bort och surade, lipade (hon gör ofta så), och jag förstår!!!!
MEN jag vill inte att hon skall känna så som jag gjort under hela min uppväxt..

Nej, hon har ingen farmor tyvärr..
Men en mamma o pappa, och bror som älskar henne över allt annat!

Min mamma förstår inte att nåt är fel, om jag sagt nåt överhuvudtaget, hotar hon ta livet av sig, börjar gråta, skrika, kalla sig själv för missfoster, ingen som tycker om henne....osv..listan o berättelserna är långa o jobbiga känslomässigt.
Idag är jag hemskt nere o mycket ledsen i hjärtat. Man hoppas o vill så gärna men blir såå fel!

Tyvärr så hatar jag min mor, jobbig känsla när man måste umgås fast ingen vill, hon har varken tiden el orken.
Min pappa, alltså morfar, tycker jag skall prata med en doktor, för han kan det inte...
Nej jag orkar inte det ,,,
Vill bara ha nån värmande förstående kram,
Viktoria

[mammamu71]

kan tilläggas till denna helg ett annat scenario,,,
Min lilla söta fick rida, allt gick bra, bara jag fann´s nära henne vilket jag gjorde,,,berömde henne för hon var sååå duktig!!

På hemväg skulle jag motionera, lillan skulle då åka med mormor hem o möta mig hemma, alltså en halvtimme pratar vi om. Hon gallskrek när jag sprang iväg, mormor då bara skakar på huvudet, kan inte vet inte eller vill inte trösta eller försöka avleda henne. När jag kom hem sen satt lillan instängd i rummet o tittade på film, enl mormor sa hon inget alls t mormor under tiden, då mormor tilltalat henne, svarade hon bara surt eller inte alls.
Mormor förklarade för mig att lillan nog var sur o besviken på mig samt att "hon har så svårt med separationen" och himlar med ögonen.... ....detta visste jag på en gång att så inte var fallet.
Min dotter var sååå lättad o nöjd när jag kom, vi pratade om hur hon ridit och sen var allt bra igen.
Lillan själv säger ofta att mormor bara tjatar och är arg hela tiden, jag förstår för så är det!
jag vill inte utsätta henne mer för sånt här...där hon inte är välkommen på hennes villkor alls.

[Anna09]

Hej Mammamu,

jag har ingen personlig erfarenhet av detta. Vill bara med mitt inlägg ge dig min högsta sympati. Jag känner verkligen med dig, hade känt på samma sätt som du.

Det viktigaste, som jag tror, är att din lilla prinsessa inte tror att HON orsakar något. Barn har en tendens att söka fel hos sig själva, att tro att det är deras ansvar osv osv. Om det hade varit jag hade jag gjort det till min främsta uppgift att få detta att gå fram.

Nästa gång kanske du kan förbereda lillan inför ensamstunden med mormor, prata om vad du skall göra, vad ni kan göra när du är tillbaka. Så att hon mer konkret förstår att det handlar om en liten stund med mormo, sedan väntar er härliga tillvaro igen.

Det är också ledsamt att din mamma mår så dåligt och att din pappa inte verkar vilja ta hjälp av någon i denna frågan. Å andra sidan är min erfarenhet att en del människor i den åldersgeneration detta gäller, har lite svårare för att just be utomstående, kunniga personer om hjälp.

Själva har vi en situation med en deprimerad närstående som vägrar ta hjälp, har gett upp sitt liv och vill inte göra något åt det alls. Tydligt är ju att din mamma har problem med känslor och närstående, kanske är hon rädd att någon skall komma nära. Det är ju en form av försvar att hålla en hård fasad, atmosfär runt sig.

Även om din mamma inte skaffar hjälp kanske du själv skall prata med någon om detta. Om du inte vill prata om allt som hänt i din barndom, har ni ju nu en form av situation med din egen lilla flicka, som du inte vill skall påverkas, så det hade kanske inte varit dumt att få lite verktyg för hur du kan hantera problemet efter det som gäller nu. Dels för att må bättre själv och dels för att ha rätta förhållningssättet när din lilla skatt är med och närvarande med din mamma. Du är ju lillans ankare och trygghet i livet.

Vad skönt att du själv inte upprepar din mammas beteende, vilket annars är ganska vanligt att vi gör oavsett om vi vill det eller inte. Vi plockar ju det vi själva har med oss när vi letar oss genom livet. Vi får ju våra grundantaganden under våra första år från de som då står oss närmast. Bra att du är så klarsynt och jobbar med det som du verkar göra. Medvetenhet är en stor framgång i sig.

Min främsta råd till dig, om jag nu kan ge några, är att inte förrsöka förändra din mamma i första hand utan att hitta ett förhållningssätt som gör att både du, din nuvarande familj och din dotter mår bra. Ni kan då hitta ert eget sätt att se på det, tillsammans om du är med på hur jag tänker.

Mycket värme till dig. Här finns kloka människor och jag är säker på att du får bra råd och erfarenheter.

[mammamu71]

Tack för skönt värmande ord,,,innan jag läste ditt svar fick jag en klump i bröstet för jag kanske trodde att jag skulle få skäll, löjligt kanske men jag läste ditt brev o blev glad att nån vill försöka förstå.
Jag jobbar med detta, har gjort en lång tid, inte enkelt, och nåt somjag alltid bär med mig,och är medveten om det vilket är hemskt kämpigt men viktigt tror jag. Och det gör mig så ont att veta att man kan göra så här mot ett barn! Ungefär som jag skulle göra det mot min tös,,därför kanske jag är över extremt rädd om henne,kramar henne, berömmer henne, ja inget konstigt för oss normala individer ,,jag har nog alltid kämpat o gott min egen väg (till föräldrarnas besvikelse förstås).
Det jag undrar är OM man måste träffa morfar o mormor, när det blir så ledsamt. Avståndet mellan oss o mellan andra och dom minskar,jag kan verkl inte tro att det är alla andra det är fel på, som mina föräldrar tycker,och det värsta är att dom inte är medvetna om det. Tänk att vara så negativa,så missnöjda med allt o alla och inte kunna ifrågasätta varför? För mig är det en gåta.
Mina barns liv och mående är mer värt än nåt annat för mig.

[CiL]

Man är en dotter, som hade en mamma och en mormor. Så blir man en mamma som vill ge sin dotter en mormor. Och så nystas en massa trådar upp. Man försöker knyta ihop. Man sörjer sina egna lösa trådändar. Man vill ge sitt barn en hel, glad tråd. Helst ska de bli hela just där ens egna är lösa och där man själv sörjer, lider och saknar.

Jag får en massa tankar av det du skriver. Jag har trasiga men bearbetade band till mina föräldrar, och jag har trasiga och fortfarande såriga tråndändar. Framför allt har jag en massa ändar som jag lärt mig leva med men som inte precis är rekommendabelt för nästa generation. Och en beslutsamhet om att min son ska få ett eget liv. Känna sig fri att skapa det. Från så många helt positiva möten med min föräldrageneration som möjligt.

Så jag har gjort ett hopp i mitt eget liv. Rensat ut, rensat bort, slutat låtsas. Jag träffar mina kära och mina kärva anhöriga under former och tillfällen då jag tror att det finns chans för ett möte mellan sonen och dem. Dvs när min egen relation till dem blir en pausfråga, något litet som sker bakom ridån och som inte får någon tyngd.

Exempel: De anhöriga som fortfarande kan såra mig. Deras födelsedagstillställningar där jag förväntas, och själv hoppas, att ha en bra relation till dem? Nej tack, jag kan inte inte dagen. Däremot när deras barn ska firas. Då gör sonen och jag härliga förberedelsepresenter och jag kan komma utan fokus på mina egna historiskt belastade relationer.

Eller när anhörig absolut måste få göra ditten eller datten med sonen, som jag vet kommer att väcka sårade känslor hos mig (också för att jag så gärna vill att de ska ha fokus på sonen och inte har det). Nej tack, vi kan inte men vi bjuder GÄRNA IN TILL OSS OCH VÅRA AKTIVITETER datum klockslag tid, plats och ta på er dessa oömma kläder...

Jag är medveten om att det som känns för mig inte är detsamma för sonen. Han har och får sina egna upplevelser, som får ett annat mönster i hans liv. Men att man som förälder också undviker situationer som sårar en själv med anhöriga är bra för alla parter, tror jag.

Mitt recept har varit att ta initiativet. Bjuda in till vår värld. Att de sedan tackar nej 99 gånger av 100 och att de repar upp mina sår är inget som sonen upplever. Han får den hundrade gången och det blir hans relation - positiv. Det bästa jag kan åstadkomma tror jag.

Lita på det du känner. Som förälder till ett barn behöver man i första hand relationer som får en att bli energirik och glad!

[mammamu71]

känns bättre nu när dagarna fått återgå till vårat normala liv., för alla parter.
Kan bara nicka o hålla med att jag mer skall välja våra stunder ihop, tiden har trappats ner betydligt under åren som gått, vilket gjort att jag är gladare och mera nöjd, kan koppla bort dessa negativa personer. Synd att dom känner så och att vi andra har ett mera betydelserikt o glatt liv, där vi värdesätter alla stunder ihop. Men tror att jag får dra ner ytterligare på dessa sk sammandrabbningar när förväntningarna blir så stora men resultatet blir magplask o gråt. Får nog fortsätta med det som jag tänkt, känns redan skönare o gladare i hjärtat.
Jag försvarar ju min lilla med hela min kraft och kan tro att jag utsöndrar mycket arg styrka i kontakten med mormor.

[mammamu71]

Hade en träff med mormor, fast på våra villkor, och det var andra familjemedlemmar med,,min lilla vägrade prata med mormor, vände bort huvudet fort hon tilltalade henne...när mormor skulle åka hem igen gav hon mormor en kramoch var glad igen....hur skall jag tackla detta att hon vägrar pratamed henne eller att hon snäser åt henne, lipar?? (jag förstår nog varför hon gör så, jag kan liksom inte bli arg på henne eftersommormor är som hon är...)
Svårt detta!

[miniz]

Hej!

Det hjälper sällan att bli arg pà de smà. Vad lär man av det, liksom.

Det du kan göra istället är att innan nästa besök ha rollspel eller prata om hur man uppför sig mot andra människor, mormor medräknad. Om hon snäser àt mormor kan du ta henne diskret till sidan och fràga/pàminna henne om hur man uppför sig mot (eller med) andra människor.

Klipper in ett utdrag fràn Barnaboken som är värt att läsa om och om igen!

*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET

Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.

Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.

Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)

Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.

Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.

Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.

Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.

Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.

Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.

Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.

Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...

Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.

Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)

Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.

Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.

På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.

Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.

Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.

Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)

Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).

En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.

Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.

Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.

Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.

Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*

Tänk att du ska vara hennes bästa vän i världen.

Kram.