Anna i Nyhetsmorgon med Lars H Gustafsson

[Sofiapia]

Jag håller med, vilken bra sammanfattning Jannika. Jag blir så trött på kritiken mot "Annas metoder". Som om det bara skulle handla om att buffa. Men så blir jag så lycklig av att istället tänka på alla barn som fått skörda frukterna av Annas praktiska forskning och är utvilade och levnadsglada barn.

[annawahlgren]

--- så blir jag så lycklig av att istället tänka på alla barn som fått skörda frukterna av Annas praktiska forskning och är utvilade och levnadsglada barn.

Tack, Sofiapia

För inte så länge sedan var det "vetenskap och beprövad erfarenhet" som gällde. Nu talas det om "vetenskap och forskning" - den beprövade erfarenheten försvann liksom bara sådär ur de vita rockarnas vokabulär Och inte av en slump, naturligtvis. Är det något skrivbordsetablissemanget saknar, är det beprövad erfarenhet

Tack, Jannika för din vackra, välskrivna, BEPRÖVADE sammanfattning - förankrad i erfarenhet och verklighet. Klokt, klarsynt, sant, rätt och riktigt =D>

Kurar gör man bara med barn som lider av sömnstörningar. Och det vet vi ju hur sömndeprivation påverkar både humör och personlighet. Man kan egentligen inte säga mycket om ett barns "sätt" förrän det sover som folk, det har vi ju sett otaliga berättelser om här på forumet. Och i verkligheten. Rena metamorfoser från gnäll och gnöl till levnadsglada barn med aptit på både mat och livet.

Ur Internationella Sova hela natten, kapitlet "Varför fungerar Sova hela natten-kuren?":

*Sova hela natten-kuren är en kur - ett botemedel - för små barn som behöver få hjälp med att kunna sova lugnt, gott, skönt och sammanhängande, hela natten lång.

Kuren fungerar på alla barn med sömnproblem därför att små barn, precis som alla andra människor av kött och blod, behöver sova på nätterna och vill det. Vi vill alla kunna sova i lugn och ro. Barn är inga undantag.*

Det rör sig om ett par dagar som man är så kroppsligt och i handling aktiv med lugnande insatser (varför skulle man vilja använda tillvägagångssätt som inte lugnar? Det är ju själva grundtanken med SHN!), sedan sköter ju skrattet-till-go'nattet och ramsan hela härligheten. Därför att då vill barnet sova alldeles av egen maskin - när det är lugnt och tryggt

Det är detta som så många föräldrar först betvivlar kan ske - med just DERAS lilla barn "Det låter för bra för att vara sant", är ett omkväde ur desperationens förtvivlade djup. Men det ÄR sant. Och på bara några dygn vänder livet :-({|=

En mamma (Internationella Sova hela natten sid 216):

"Jag kan inte nog uttrycka hur tacksam jag är över att du har kommit på en så bra metod! När vi började kuren för knappt en månad sedan, var vi ju vakna varje natt. Sova hela natten-kuren medförde på några dagar en perfekt nattning. Nuförtiden vaknar han fortfarande till ibland på nätterna, men då ligger han lugnt och fint i sin säng och småpratar för sig själv - jämför med tidigare, när han stod upp och 'skakade galler' så fort han vaknade! Han har till och med sovit borta ett par nätter, och det har gått lika bra. Släkt och vänner häpnar när jag säger: 'Jag ska bara gå och lägga honom', och sedan kommer tillbaka en minut senare..."

Med särskild adress till skrivbordsetablissemanget vill jag också citera en annan mamma (Internationella Sova hela natten sid 213):

"Pratade med några föräldrar som hade varsitt barn i 2-3-årsåldern. De beklagade sig över att de inte hade tid att titta på TV längre. Jag kunde inte förstå att de inte hade tid för det, när barnen hade lagt sig. Men tydligen var det så att barnen inte kom i säng förrän vid 22.00 - 22.30! Upp stiger de vid 07.00 på morgonen, och sedan får de endast en timmes sömn på dagen. Jag höll på att svimma. Ett av barnen, som var uppe till 22.30, led av 'nattskräck' och gick på droger! Enligt läkaren kunde 'nattskräcken' pågå upp till 6-årsåldern.

Jag blir så ledsen, arg och galen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Bara för att lugna mig, när de såg att jag höll på att dimpa i backen, berättade föräldrarna att barnen var jättepigga. De behövde inte mer sömn, helt enkelt! Men i nästa andetag beklagade de sig över att barnen inte kunde sitta stilla en sekund och brukade få halvgalna utbrott. Ett av barnen stod på utredning för ADHD! Han hade kanske en liten hjärnskada, hade barnläkaren på BVC sagt. Jag trodde inte mina öron.

Herregud, vad är det som händer med barnen i den här samhället?!"

Herr G ser möjliga våldsamheter i föräldrars kurande men de våldsamheter jag ser är mot barnet som inte finner ro att sova sina hela nätter. Så många små barn med ringar under ögonen, snoriga och bleka av sömnbrist. Det är att våldföra sig på barnets framtid, hälsa och själ.

Ja. Det är att våldföra sig på barnets framtid, hälsa och själ


Barnläkaren Lars H Gustafsson avslutar kapitlet "Sov gott!" i sin bok sålunda:

Och en sak är klar. Man bör ALLTID misstro metoder som sägs vara verkningsfulla men sakna biverkningar. Sådana metoder finns inte!

Vad har det då för biverkningar att på enklaste, naturligaste vis få slippa hälsofarlig sömnbrist, doktorn

O:)

[Tessan]

Alltså biverkningar. Det finns en och det är att jag får längta vansinnigt efter mina barn ibland

Fördelen då är att eftersom det mer eller mindre kan pågå en jordbävning vid sidan av deras säng så kan man sätta sig bredvid dem, tända lampan och läsa en god bok för sig själv och bara lyssna på deras andetag och djupa sömn.

Jag som är en tjej som fått ganska allvarliga depressioner när mina barn fötts hade inte klarat av att resa mig utan medicinsk hjälp om inte forumet funnits, om inte Anna och hennes barnabok givit mig ryggmärgen som ibland saknats.
Jag visste att mina barn skulle sova tryggt och lugnt, vara pigga inför livet oavsett i vilket skick jag var i. Eftersom jag visste det kunde jag koncentrera mig på min läkning vilket jag gjorde, och ett halvår senare var både jag och ungarna på livet-leker nivån. Det är ju inte bara sömnen vi pratar här utan allt som hör livet till när man föds och utvecklas.

DET går inte att hitta i någon annan bok, någon annan artikel, hos någon annan människa.
DEN förmågan är det bara Anna som besitter.

[miar70]

Jag tycker det är så svårt att förstå vad som är så hemskt med att få ett barn med svåra sömnstörningar att sova gott Alla berättelser som vittnar om hur BRA det blir, "livet-efter-kuren"-tråden är bara ett bevis - hela forumet formligen bubblar över av såna berättelser från tacksamma föräldrar. Men nope, det bara blundas för de här sannsagorna trots att inte en enda säger något om att kuren skadat deras barn.

Jag säger som Jannika - fram med lite forskningsanslag så vi får tyst på gaphalsarna som smutsar ner och ljuger om SHN. Jag tror en orsak till att "folk" håller på så här är att man absolut inte får skuldbelägga föräldrar - vare sig det gäller sömn eller dagis. Trots att undersökningar gång på gång visar att sömnen ÄR livsviktig för lilla barnet, för utvecklingen, för hälsan och att dagis för små barn inte är så bra som man vill påskina, för då måste ju föräldrarna ta sitt ansvar, gubevars. För både sömn och dagisfrågan. Och DET går ju inte, istället skyler man över och säger att barnen tar sig den sömn de behöver och att dagis visst är bra, ungarna blir ju sociala och trevliga... Till varje pris ska föräldrarnas behov tillgodoses - det pratas så fint om Barnens Behov I Centrum men snacka går ju som bekant så väldigt mycket lättare än att handla .

[annawahlgren]

Tack, Tessan

Det var väldigt, väldigt vackert.

Jag är så glad för dig.

För att inte tala om vad dina små barn är

O:)

[annawahlgren]

Jag tycker det är så svårt att förstå vad som är så hemskt med att få ett barn med svåra sömnstörningar att sova gott Alla berättelser som vittnar om hur BRA det blir, "livet-efter-kuren"-tråden är bara ett bevis - hela forumet formligen bubblar över av såna berättelser från tacksamma föräldrar. Men nope, det bara blundas för de här sannsagorna trots att inte en enda säger något om att kuren skadat deras barn.

Tack, miar70 Sexbarnsmamma med beprövad erfarenhet, sannerligen

Jag säger som Jannika - fram med lite forskningsanslag så vi får tyst på gaphalsarna som smutsar ner och ljuger om SHN.

Ja, det är inte gratis att sitta bakom skrivbordet och veta bäst. Dvs inte oavlönat Ska vi ansöka om forskningsanslag?

Lars H och jag är årsbarn. Jag har varit hemarbetande mamma i hela mitt liv och tagit hand om mina barn (och x antal andras). Jag har besparat samhället miljoner genom att INTE använda dagis eller fritis en kvart för något av mina nio barn. Vad får jag för det? En pension på 7.000 kr i månaden. Det räcker inte ens till månadselräkningen i Gastsjön. Vad får Lars H

Nej då, jag är inte avundsjuk. Jag bara sätter ett sörjande finger på vad som värderas i det här samhället

Jag tror en orsak till att "folk" håller på så här är att man absolut inte får skuldbelägga föräldrar - vare sig det gäller sömn eller dagis. Trots att undersökningar gång på gång visar att sömnen ÄR livsviktig för lilla barnet, för utvecklingen, för hälsan och att dagis för små barn inte är så bra som man vill påskina, för då måste ju föräldrarna ta sitt ansvar, gubevars. För både sömn och dagisfrågan.

Genom åren har jag personligen kurat ett antal små barn vars föräldrar eller mor- farföräldrar varit både barnläkare och sömnforskare. Jag har alltid värnat om deras integritet och aldrig släppt en journalist över bron. Folk i gemen - vita rockar eller ej - är inte särskilt stolta över att de inte kunnat hjälpa sina barn i ro att sova så gott på nätterna, vilket alla människor - vita rockar eller ej - vet att små barn behöver. Så jag har varit diskret.

Alla VET att det är fel att små barn inte sover

Och nej, "dagis för små barn är inte så bra som man vill påskina". Det är inte bara jag som stipulerat att barn under tre år INTE ska gå på dagis. De är inte mogna för djungelns lag, lika lite som de är mogna för att äta blodig biff på krogen.

Gustafsson talar i kapitlet "Närhet" om anknytningsteori:

Anknytning är en översättning av det engelska ordet ATTACHMENT, och den som lagt grunden till den anknytningsteori (Attachment Theory) som fått så stor uppmärksamhet på senare år är den engelske psykiatrikern och psykoanalytikern John Bowlby (1907 - 1990). Bowlby är alltså död sedan snart tjugo år, men hans teorier har fått stor betydelse för vårt tänkande om barns utveckling.

John Bowlbys arbete fortsätter med hans son, Sir Richard Bowlby. Honom (och hans fru) har jag träffat intensivt. Och även talat offentligt med under seminarier i Tyskland. Varken John eller Richard Bowlby skulle, vågar jag påstå, ens drömma om någon förvisning av något slag från "flocken" för barn under tre år.

Som jag har sagt Gud vet hur länge:

*Den ettåring finns inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, som frivilligt vinkar hej då åt sitt hem och sina föräldrar för att tillbringa sina dagar någon annanstans.*

Under senare år har det kommit en lång rad forskningsrapporter om hur anknytningen mellan barn och föräldrar ser ut i olika åldrar. I en svensk undersökning visade det sig att närmare 40 procent av en grupp 15 månader gamla barn visade tecken på otrygg anknytning.

SURPRISE

Så gör Gustafsson ännu ett gängse till intet förpliktigande både-och, varken-eller, väl vetandes att föräldrar i detta land hej vilt uppmanas att sätta sina barn på dagis vid ett års ålder:

Jag tror barnet behöver minst ett och ett halvt års stabil föräldrakontakt utan egentliga avbrott för att anknytningsprocessen ska förlöpa ostört.

Och så kronan på verket av oskuldsfullt (?) hyckleri:

Kan det vara så att vi kommit in i en ond cirkel? Kan det rentav vara så att många av de föräldrar som mest upplever stress i samvaron med ett spädbarn själva har en otrygg anknytning bakom sig, kanske beroende på att de alltför tidigt lämnades till dagmamma eller dagis? Jag känner inte till någon forskning som på allvar närmat sig detta känsliga ämne ännu, men frågorna bör ställas. När jag nu gör det vill jag samtidigt understryka att jag inte på något sätt är motståndare till vår förskola. Men jag tror att ju tryggare anknytning till sina föräldrar barnet fått från början, desto bättre kommer barnet att sedan kunna tillgodogöra sig vistelsen på förskolan!

Amen.

O:)

[inger]

Luddiga människor som kan uttrycka sig bra går längst inom forskarvärlden.
Det är så det förhåller sig.

Följande citat är dock intressant.

Kan det vara så att vi kommit in i en ond cirkel? Kan det rentav vara så att många av de föräldrar som mest upplever stress i samvaron med ett spädbarn själva har en otrygg anknytning bakom sig, kanske beroende på att de alltför tidigt lämnades till dagmamma eller dagis? Jag känner inte till någon forskning som på allvar närmat sig detta känsliga ämne ännu, men frågorna bör ställas. När jag nu gör det vill jag samtidigt understryka att jag inte på något sätt är motståndare till vår förskola. Men jag tror att ju tryggare anknytning till sina föräldrar barnet fått från början, desto bättre kommer barnet att sedan kunna tillgodogöra sig vistelsen på förskolan!

Visst skulle det vara intressant med en tydlig och rak forskning kring detta.
Kanske rentav uppslag till uppsatsämne för någon på detta forum som bedriver akademiska studier och har funderingar kring sin c-uppsats.

[miar70]

Ja, det är inte gratis att sitta bakom skrivbordet och veta bäst. Dvs inte oavlönat Ska vi ansöka om forskningsanslag?

Ju mer jag lär mig om vad andra sagt och tyckt (läser just nu psykologi - massor av Bowlby, Klein, Mahler) desto mer upprörd blir jag över att inte du, Anna Wahlgren, finns med och inspirerar bland de här gubbarna och tanterna. Min nuvarande handledare, en mycket kunnig, klok professor som jobbat med barn på bl a barnpsyk, har i mångt och mycket samma tankar och inställning som du Anna - jag är nästan helt säker på att han är en Barnaboksförälder (han har själv fyra barn). Det finns så mycket jag skulle vilja bevisa: maglägets betydelse, shn-kuren, sociala delaktigheten, dagisfrågan... Min frustrastion växer, kan jag lova. Jag kan bara ana hur du känt dig genom åren - hur når man fram?

Dr Gustavsson orkar jag inte ens bry mig om, han bara svamlar på och vänder kappan åt det håll som krävs för stunden, ryggraden verkar han ha tappat för länge sen

[annawahlgren]

Luddiga människor som kan uttrycka sig bra går längst inom forskarvärlden.

Det är det nog många här som kan skriva under på.

När jag är elak (och det är jag ju stundom) håller jag i andanom fram mitt första lilla barn, ensamlekens moder, doktor i litteraturvetenskap två gånger om, Sveriges första kvinnliga professor i estetik, medlem av två akademier i det här landet (bl a den äldsta, Svenska Vetenskapssocieteten, äldre än Svenska Akademien) och medlem i Vetenskapsrådet - hon har kommit så långt inom den akademiska världen som man överhuvudtaget kan komma i Sveriges land OCH utomlands. Utan "förskola", med en hemarbetande mamma (som var personligen högst olycklig på kuppen), och utan en skur "kompisar" som skulle stå för både fostran och "social träning". Och, dessutom: hon är INTE luddig men kan uttrycka sig briljant Vilket man då och då kan se i bland annat Dagens Nyheter i Sverige.

Så långt som min lilla stora flicka nått inom forskarvärlden kommer herr Gustafsson et consortes aldrig att nå. Utröna varför, den som orkar

Kan det rentav vara så att många av de föräldrar som mest upplever stress i samvaron med ett spädbarn själva har en otrygg anknytning bakom sig (?)

Gammalt kvasipsykologiskt ordbajs. Kostar ingenting.

Gustafsson har f ö en syn på föräldrar som inte är så vacker alla gånger. Tycker man att små barn ska sova som folk på nätterna är det för att man är "bekväm" och suktar efter "egen tid" och efter att "leva som vanligt" Då borde man egentligen inte ha några barn (säger han inte - högt).

Visst skulle det vara intressant med en tydlig och rak forskning kring detta.

Så jag vet inte om den "forskningen" skulle gå att göra särskilt "tydlig och rak" och / eller ha några utsikter att komma till andra slutsatser än de gamla vanliga flummiga

Ur Barnaboken 2008, "Ur mitt liv. Teorier till tröst":

*Ty så många gånger har det sagts, så länge nu och så eftertryckligt, att det nästan blivit till en truism: är man inte själv harmonisk och kan bemästra sina egna svårigheter, då kan man inte ge sina barn den sorgfälliga omvårdnad de behöver för att kunna utveckla alla sina inneboende möjligheter och bli harmoniska vuxna. Vilket i sin tur är en förutsättning för att DE ska kunna uppfostra harmoniska barn… Jag vet att det inte behöver vara så. Med mig finns det många. Vi bär alla så mycket trassel med oss, så mycket plåga och störningar i vårt bagage på vår resa genom livet; vi är alla skadade, mer eller mindre, av något eller av mycket. För den skull ska vi inte döma ut oss som föräldrar.*

Det var det som styrde MIN alldeles icke inlästa forskning, den icke skrivbordsbaserade utan verklighetsbaserade, den som jag brukar kalla mitt universitet: livet med barnen Studiet av MÄNNISKAN, inte bara av barnen som mina egna små gullegrisar utan som representanter för det mirakel som heter Människan. Genom barnen fick jag följa människosläktets utveckling, storögt gå hand i hand med evolutionen genom miljoner år Den stora, passionerat glödande intressanta frågan för mig var inte hur usla föräldrar är på en skala utan VARFÖR - och HUR - just människan är den art som lagt under sig jorden Hur gick det till Hur var det möjligt

Ja inte fan, ursäkta, var det möjligt för att hon inte visste hur hon skulle ta hand om sin avkomma Den saken KAN hon. (Förutsättningen är förstås att hon lever med den. Som råttorna, typ - som är de enda på planeten som är fler än vi...) Så det var det jag studerade - människans förmåga, som är oändlig, även och inte minst människobarnens. Den tysta kunskapen. Det goda arvet. Kärlekens obrytbara kraft, dess oövervinnliga styrka. Grunden och skälen till vår överlevnadsförmåga, just vår - även min, om man säger.

Ur Barnaboken, "Det psykiska välbefinnandet":

*Jag anser inte alls att man måste kunna bemästra sina egna svårigheter för att vara i stånd att ge ett nyfött barn en positiv anknytning.
Med all respekt för /den schweiziske barnpsykologen Jacques/ Berna som var en stor människa, ödmjuk i sin gärning och full av varmaste barnakärlek, sätter jag mig emot honom i denna hans slutsats. I enlighet med sin tid och dess samhällspolitiska missförhållanden skuldbelastar han modern och familjen. Han uppmuntrar en verklighetsfrämmande lycka mellan mor och barn där barnets välbefinnande skulle bero av moderns, och familjens, välbefinnande.

Detta kärlekskrav saknar, menar jag, relevans hos barnet. BARNET kräver inte att mamma och pappa ska leva i glänsande idyll och vara lyckliga människor. Barnets psykiska välbefinnande står och faller med dess positiva anknytning. En sådan kan man ge mycket väl utan att vara speciellt lycklig själv. Inte minst vet jag det av egen erfarenhet.

Kräver du, där du står utanför beduinlägret och väntar på att stiga in i ditt nya liv, att din kontaktman ska vara underbart harmonisk och kunna bemästra alla sina personliga svårigheter? Måste han vara lycklig? Eller förväntar du dig att han ska vara någorlunda nöjd och glad när han sysselsätter sig med DIG?

Du vet ingenting om hans svårigheter i tillvaron, och jag betvivlar att de skulle förefalla dig särskilt viktiga. Vad du begär – och är positivt förvissad om – är att han, när han visar dig till rätta i den för dig obegripliga beduintillvaron, ska tycka om DET och tycka om DIG, så att du kan ta emot hans vägledning utan att känna dig stå i skuld eller på något annat vis ställa till någonting för honom, som du inte vill. Just de stunderna, när han sysselsätter sig med dig, vill du att han ska vara inriktad på dig och hjälpa dig, och tycka om det. Vad han sedan har för sig i sitt eget liv – om han är lycklig eller inte – om hans fru bedrar honom (hur det nu går till i beduinläger!) - eller om han förlorat en kamel – ja, vad som nu kan bekymra honom, så tynger det honom inte då; han avvisar inte DIG, bara för att han har personliga problem.

Barn kan ju, som vi vet, leva lyckligt, ”normalt”, under de svåraste omständigheter: i krig, under svåra missförhållanden, i umbäranden, i ren misär kan de skratta, sova gott om natten och äta med god aptit; de kan bokstavligt talat leka bland bomber och ruiner och upprätta en värld som är normal. Men de kan det inte, om de vuxna - föräldrarna, 'flocken' dit de hör - avvisar dem eller överger dem.*

Ingenstans i människosläktets utvecklingshistoria står det skrivet att folk haft för vana att avvisa och överge sin ettåriga avkomma

Då vore vi inte här i dag, skulle jag påstå.

Ju mer jag lär mig om vad andra sagt och tyckt (läser just nu psykologi - massor av Bowlby, Klein, Mahler) desto mer upprörd blir jag över att inte du, Anna Wahlgren, finns med och inspirerar bland de här gubbarna och tanterna. --- Min frustration växer, kan jag lova. Jag kan bara ana hur du känt dig genom åren - hur når man fram?

Tack, du kära Läxa upp din professor, tycker jag

Man når fram. Tro mig. Varken du eller jag behöver bevisa någonting. De små (och inte så små) barnen gör det åt oss

Och etablissemanget läser, må du tro. Och lär. Och snor, hej vilt. (Ingenting Gustafsson säger om fostran i "Växa - inte lyda" har inte jag sagt bättre i Barnaboken.) Men man hänvisar inte (ännu), för jag är ju legitimerad persona non grata i det här landet på grund av rävens sura rönnbär. Vilket jag inte skulle varit om jag suttit bakom skrivbordet och köpt in mig hos manliga kolleger som hjälpt mig fram i karriären, så att jag blivit lagom underdånig medlem av Klubben för inbördes beundran, den till absolut ingenting förpliktigande. Då hade jag säkert kunnat skriva en och annan tjusig avhandling, fått bra betalt och en pension i klass med doktor Gustafssons. Men då hade jag inte kunnat leva och verka med mina och andras barn, dag och natt i nu snart femtio års tid

Vilka meriter Stolt är jag. Kräkstolt. Mina kunskaper överträffar etablissemangets med hästlängder.

Dina med

O:)

PS Och nu ska jag och lilla stora professorn ut och äta fölsemiddag, bara vi två Hon har just fyllt 48 år. Jag var tonåring, 19 år, när jag fick henne :-({|=

[miar70]

PS Och nu ska jag och lilla stora professorn ut och äta fölsemiddag, bara vi två Hon har just fyllt 48 år. Jag var tonåring, 19 år, när jag fick henne :-({|=

Underbart men jag har svårt att fatta att unga du har en 48-årig dotter hur går det ihop, liksom?

[annawahlgren]

Haha När hon fyllde 40, då gästprofessor i Berlin, och jag åkte dit med ett gäng syskon och överraskade henne, begrep jag - en smula chockartat - att jag inte gärna kunde vara 30. Längre

[miar70]

Haha När hon fyllde 40, då gästprofessor i Berlin, och jag åkte dit med ett gäng syskon och överraskade henne, begrep jag - en smula chockartat - att jag inte gärna kunde vara 30. Längre

Hualigen, jag insåg häromdagen att det ju inte var JAG som skulle ta studenten i juni utan min SON samma dag som jag hittade ett grått hårstrå tecknen hopar sig...

[cissii]

Och jag slutar ju mellanstadiet i Juni, hur kan jag ha barn egentligen? Är det ens lagligt.

Hur gör man en undersökning på SHN? Alltså en oberoende som alla alltid efterfrågar. Kan man det?
Inte för att JAG tycker det behövs, men Vetenskap ska ju bevisa allt nuförtiden, hade ju vart kul att kunna trycka den under näsan på diverse människor.

[inger]

Naturligtvis är inte alla människor inom forskarvärlden luddiga.

Naturligtvis finns det människor inom forskarvärlden som gör enorma insatser och inte är luddiga alls, däribland Anna Wahlgrens dotter.

Ibland tycker jag dock att samma frågeställningar går runt, runt, ungefär som när jag började med alternativ behandling för min son. Somliga undrade hur jag vågade, då vissa saker ju inte är vetenskapligt bevisade.
Men medan man väntar på vetenskapliga bevis hinner ju sonen växa upp.

Det är samma sak med undersökningen om förskolan stör anknytningen.
Alla vet ju egentligen att för tidig förskolestart inte är bra.
Alla vet att på förskolan ska det inte vara för stora grupper, man ska följa skolverkets rekommendationer där, vilket ingen gör.
Det är helt ingenting som behöver forskas på alls, alla vet.
Inga barn ska behöva offras.

[CiL]

Kan inte se inslaget, mina datorer krånglar, men jag ska se det förr eller senare! Mycket mer nyfiken på denna del av debatten än andra som verkar samla röster som mest bjäbbar utan att ens försöka ta del av motsidan.

Jag funderar på vad det är som provocerar så med Annas livsfilosofier och konkreta råd. Jag kan inte tänka mig att det är bristen på forskning kring det ena eller det andra.

Men att en kvinna (utan vitrock) med nio barn påstår att man kan njuta av det - och att hon dessutom vet hur andra kan göra för att njuta? Är detta det magstarka?

Den negativa förväntan på hur det ska vara att ha barn är ju äldre än Gustavsson och många andra teoretiker. Den är som ingrodd. För mig är det obegripligt att föräldrar kring 30 med friska barn ofta låter som de vore 90 med alla världens krämpor och kringskurna livsmöjligheter.

Har vi övertagit känslan av mor- och morföräldragenerationens tunga föräldraskapsarbete? Har vi dåligt samvete inför de äldre generationerna för att vårt föräldraarbete är, eller borde vara, så mycket lättare när man kan har betald barnledighet, inte behöver hugga ved, har rinnande varmt o kallt vatten, maskiner som tvättar och diskar, och har bil eller andra transportmedel som gör det lätt att skaffa mat... osv? Visserligen var det ju tabu att njuta också förr (inte fick man dansa heller) - men jag hörde inte mina anfädrar och -mödrar klaga så mycket just på BARNEN som det görs nu.

Eller har vi helt enkelt tappat proportionerna? Om vi nu inte måste kämpa med att få mat till barnen, inte måste kämpa som förr med att hålla hus och hem rent, inte måste stå helt utan läkare om barnen blir dödssjuka - måste vi då ha annat att kämpa med kanske? Då kanske det passar med barn som inte sover och är jobbiga på allsköns andra sätt?

Många föräldrar med friska barn verkar stolta i sitt lidande. Som om de gör ett styvare jobb när det är så eländigt med sömnen, trotset och annat. Om de sov hela nätterna och dessutom njöt av barnen hela dagarna så kanske man tar bort något helt väsentligt. Nämligen duktigheten med det Tunga Arbetet med barnen. Och dessutom skulle man ta ifrån dem det gemensamma samtalet om hur tungt det är med Inte Sova Någon Natt-kuren...

VILL alla njuta av barnen?

Jag är iallafall MYCKET GLAD att det frodas en kultur som utvecklar ett positivt, bejakande och mänskligt föräldraskap med Annas böcker och verksamhet som bas!