Jag känner igen mig i dig. Inte hur det är just nu, men hur jag hade det förr.
Det jag kunde tipsa dig om är att inte se det som en tävling, dvs om du eller sonen skall vinna. Det ÄR ingen tävling. Det är en diskussion, ett samtal. Där du har alla svar som den goda modern du är, och fadern likaså.
De gånger det har sviktat för oss, har jag oftat kunnat hittat "felet" hos mig själv. Väldigt lätt börjar attityden blekna och hjärtat tar ett skutt när barnet gnyr till i sömnen, och tankar som "oj nej shit nu vaknar han vad skall jag göra" osv. Det som hjälpte mig, och hjälper, är att hitta den där självklara attityden igen.
En till sak är att inte vara för mycket PÅ, dvs överkoncentrerad. Denna överkoncentration har för mig varit den största utmaningen. Jag vill så gärna vara där och fixa så att han sover. Ramsa osv. Istället för att låta honom skrika av sig ev. ilska och sedan uppmuntra honom med en "justprecissåskadetvara-ramsa" när han lugnar sig.
Det är en balansgång. De gånger jag lyckats komma tillbaks på rätt spår, har varit när jag lyckats tygla mig själv ett tag till. Då har det i princip alltid slutat med att min son somnat hummandes totalt harmonisk (från att ha skrikit och varit arg som det ilsknaste bi). Ett argt barn lyssnar ändå inte på ramsan. Och svära får man göra som sagt, lyssnar och pratar gör man när man lugnat sig en smula.
Sedan vill jag verkligen slå ett slag för skrattet till godnattet. Man kan inte skratta för mycket innan läggdags. Ju mer min son skrattar desto bättre sover han har jag märkt. Ibland när dagslurarna strulat, har jag satt 10 minuter på skratt, bus, kittel, roliga miner och så till sist en hisnande flygplanstur ner i spjälsängen, ut med en så klämkäck ramsa att grannarna börjar dansa och NO MORE. Det har alltid funkat.
Det här fixar du galant. Du har attityden inom dig, bara att plocka fram den!
LYCKA TILL!!
