Lite bekymmer med tvååringen

[Arons mamma]

Jag vet inte hur jag skall hantera alla utbrott. Jag har läst barnaboken och en massa trådar här, men känner att jag behöver lite pepp och stöd innan jag blir slut.

Min son på två år och två månader har nu blivit storebror. Bebis är 7 veckor. Nu undrar jag vad jag har gjort för fel då pojken får raseriutbrott ofta, med eller utan tydlig anledning? Förtrots nu först? Trotsålder redan? Reaktion på dennya famkiljemedlemmen? Jag har alltid varit hemma med min son, han har aldrig behövt sova utan mig innan jag sov tre dagar på bb. Han gick till "attack" på mig när han kom dit på besök. Jag var där i tre dygn och vi mådde båda lika dåligt av det tror jag. När jag kom hem från bb dög bara pappa till allt. Så är det fortfarande om han är hemma. Samtidigt är det jag som nattar sonen, annars blir det strul och Aron börjar krångla.

Lite vanliga händelser i vår vardag:

- Vägrar klä på sig/av sig- Får nervsammanbrott om jag försöker hjälpa.

Vill inte kissa på toa längre, ibland drar han ner brallorna och kissar på golvet. Då får han torka sedan, de tycker han e skitkul tydligen... Själv kokar man efter alla andra 375 hyss han gjort tidigare under dagen,samtidigt har jag så himla svårt att hålla mig för skratt och de ser han.

Klättrar upp på bänken i köket varje gång jag ammar lillskruttan, han blir gaaalen när jag lyfter ner honom. Lipar och skriker. Vad skall jag hitta på för att få amma i lugn och ro? Det tar ju en stund, och det är en sjövild kille vi har. Han intresserar sig inte mycket för böcker, pussel eller tv .

- Tandborstning har vi gjort som en kul grejj. Vi letar efter tandtroll med stor entusiasm. Sedan i förrgår skriker och sprattlar han varje gång vi ska tvätta eller borsta tänder. Han blev så arg att han bara skrek en kväll när jag skulle tvätta hans hår. Han började ropa efter paaappa och jag tappade tydligen fattningen och vägrade låta pappa komma och trösta. Jag kände mig så orättvist behandlad. Tillslut kundejagkontrolleraminakänslor och låtapappa kommaoch ta över. Då blev ju Aron lugnare. Kändes så hemskt att jag inte alls dög längre. Jag ska fortsättningsvis låta honom ha pappa som favorit,de kan jag inte göra något åt. Men hur ska vi tänka där? Ska pappa ta över varje gång Aron ber om det? och varför vägra vatten i håret mitt i allt?

Han har börjat vakna på nätterna-då skriker han efter mig och gråter. Jag brukar ge en ramsa för att visa att jag är hemma å håller vargarna borta. Ibland hjälper det. Ibland har han dock tappat snuttisen och då måste jag ge den för att han ska somna om. När jag bäddat om honom somnar han oftast om direkt. Vissa nätter sover han bra, andra vaknar han jätteofta. På morgnarna vaknar han ibland på skithumör. Skriker efter välling och låter skogstokig. Hur göra då?

Han är helt galen i att jaga kattorna och sitta och hoppa /rida på hundarna. vet inte hur jagska göra i dessa situationer. jag brukar visa hur man klappar.

När jag ska sätta mig ner springer aron till den uttänktaplatsen och kastar sig ner innan. Samma saknär jag ska läggalilltjejen i babysittern eller vagnen, då lägger han sig där innan jag hinner lägga ner bebis.

- Aron får alltid hjälpa till (social delaktighet). Han är så jäkla duktig också så han är verkligen till hjälp på riktigt. Köket är favoriten. Inget krångel då!

Vi är ute ca 1,5 h alla dagar. Då brukar han springa tvärs bort hur långt som helst och sen får jag inte hem honom igen hur jag än lockar. Vi bor på landet och jag har alltid lillan i barnvagnen med och våra hundar. Ibland får jag med honom i pulkan, ibland har vi fått skjuts hem....

Vissa dagar med för mycket motgångar blir de mycket gråt, han blir tokig för minsta lilla.

Han sover fortfarande på dagarna. Vissa dagar vägrar han. Vissa dagar vill han inte vakna. hur tänka här?

Aron är en intelligent, sjövild,busig och oftast glad unge. Han hittar på saker hela tiden. Fantastiskt att se,trots att de oftast e´farliga olämpligheter... ibland säger han maaaammamed lurig röst innan han gör sina hyss. kul de när man sitter och ammar. Men han vill väl se hur jag reagerar. ibland har jag blivit skogstokig på honom när jag är för trött för att ens orka fundera på hur jag ska lösa vissa situationer. det är därför jag skriver nu. behöver hjälp för att kunna tygla "amningsnerverna".

de blev långt de här, sitter med bäs i famnen också, så de kanske är rörigt skrivet. hoppas någon vill ta sig an detta fall.

tack på förhand!

[miniz]

Hej Arons mamma!

Grattis med bebis! Vi har precis lika, en storebror född feb 08 och bebbe feb 10. Sà jag ser helt klart framför mig dina situationer.

Det är bra att han har social delaktighet, mer av den sorten! Ge honom nya uppgifter. Làt honom känna sig behövd pà riktigt och att ni klarar er sämre utan honom.

Försök fà in bus och skratt i vardagen.
Skoja till det när ni ska ut. Spela teater. Hitta inte kläderna och ta pà dig hans kläder, typ. Ja, du fattar hur jag menar.

Humor är sà bra verktyg och det är kul ocksà!

När du ska amma försök klura ut vad som kan hjälpa er. Repstege som bara plockas fram när det ammas, fixa en hopphörna med soffkuddar eller nàgot annat fysiskt om han inte gillar sitta och pilla med en gammal radio eller annat spännande.

Nu vaknar stora killen, màste gà, vi ska äta mellanmàl.
Kram

[Arons mamma]

Tack för ditt svar!

Ska försöka hitta på någe skoj till amningstillfällena. Killen är överlag pigg på att springa dit man inte ser honom för att hitta på något hälsovådligt... En riktig vilde.

Jag har så svårt att va rolig ibland. Känner mig så tråkig. Jag har sovit dåligt senaste halvåret, så de kan ju bero på de. Liiite trött. Jag orkar helt enkelt inteva rolig ibland. Måste försöka mer så kanske jag kan hålla barnen gladare också.

Men hur ska man hantera hans pappafavorisering? Han vill bestämma allt Aron. Vem som ska hjälpa honom, vem som ska sitta var osv. Han kan bryta ihop för att jag sätter mig på fel plats. Är det vanligt i denna ålder att de har sådant humör och vill bestämma allt?

Tandborstningen gick iaf bra ikväll. Jag mutade med "drömmarnas trädgård" titt på youtube, det enda tv program aron gillar och han gillar det skarpt. Så han fick se Iggle Piggle sjunga innan jag la honom i säng..

[annawahlgren]

Välkommen är du (Om jag inte sagt det förut )

Och tack, kloka miniz

Min son på två år och två månader har nu blivit storebror. Bebis är 7 veckor. Nu undrar jag vad jag har gjort för fel då pojken får raseriutbrott ofta, med eller utan tydlig anledning?

Befria dig från det gamla dåligt samvete-tänkandet "Vad jag jag gjort för fel? Vad har jag gjort för fel?" Du har inte gjort något fel alls. Saker händer och förändras; barn vidareutvecklas och det gör deras ömma också (förhoppningsvis). Bli feminist Se hur han faktiskt betjänar dig att bli det. Din första uppgift här är att sätta dig i respekt, och med dig de gamla kvinnosysslorna

Skämt åsido ( ): han är karl. Om än en liten karl så dock karl. Han ska inte tillåtas hunsa sin mamma, ta henne för given eller bestraffa henne när hon inte behagar tillfredsställa hans minsta nyck och förstå och förlåta och lägga skulden på sig själv.

Jag har alltid varit hemma med min son, han har aldrig behövt sova utan mig innan jag sov tre dagar på bb. Han gick till "attack" på mig när han kom dit på besök. Jag var där i tre dygn och vi mådde båda lika dåligt av det tror jag.

Jag hoppas du inte menar sova i samma säng? Nej, det menar du nog inte (enligt nedan). Men han är van vid att vara ditt hela universum. Kanske har du knutit honom till dig på ett sätt som får honom att tro att han har frisedel att "attackera" dig så fort du inte finns till hands. Så kan vi inte ha det (inte han heller). Du mådde dåligt på BB och det ska du INTE göra Du har gett honom den kanske största gåvan av alla - ett litet syskon. Han ska vara förb-t tacksam, är den inställning du ska ha

När jag kom hem från BB dög bara pappa till allt. Så är det fortfarande om han är hemma. Samtidigt är det jag som nattar sonen, annars blir det strul och Aron börjar krångla.

Tror jag det. I skymningen blir alla katter grå, höll jag på att säga (gammalt ordspråk). Då ska mamma dutta. Ta ur honom det Lägg honom tillsammans, ni båda (under en liten "kur"), och sedan vinkar du hej då och ser glad ut och deklarerar att du ska ut och jogga, eller vad som helst. "Ses i morgon! Sov så gott! Vi ses i morgon!" Och så får pappa ta den "manligt" sakliga nattningen.

Vägrar klä på sig/av sig. Får nervsammanbrott om jag försöker hjälpa.

Se miniz' briljanta svar

Vill inte kissa på toa längre, ibland drar han ner brallorna och kissar på golvet. Då får han torka sedan, de tycker han är skitkul tydligen... Själv kokar man efter alla andra 375 hyss han gjort tidigare under dagen, samtidigt har jag så himla svårt att hålla mig för skratt och de ser han.

Håll dig för skratt (även om det kittlar). Bli kontrollerat förb-d. Kräv att han torkar noga och länge och där, och där, och där med, och verkligen gör jobbet klart (om så krävs med handen om handen), och det ska ta sin grundliga tid. Sedan ska han lägga blöta kläder i smutsen och ta fram rena och ta på sig, och du ska inte lyfta ett finger för att hjälpa honom, bara stå och se på, lagom barskt. Du är fortfarande starkare än han. Genomför Sedan tackar du nådigt för hjälpen i en ton som avslöjar att det inte precis blir roligare nästa gång, tvärtom, om han envisas "Man kissar på toaletten, inte på golvet. MAN KISSAR PÅ TOALETTEN." Gå sedan och förlora dig inte i en massa prat. Då har han fått rejält besked, i både ord och handling, och tänker sig för i fortsättningen, tro mig.

Klättrar upp på bänken i köket varje gång jag ammar lillskruttan, han blir gaaalen när jag lyfter ner honom.

Lyft inte ner honom. Kan han klättra upp, kan han klättra ner. Sätt en stol till hands annars och bry dig inte, i överförd, självklar förlitan på att han naturligtvis vet vad han gör (vilket han ju inte vet) och kan klara sig så bra. Försök stå ut med vidare provokationer utan att ägna honom någon uppmärksamhet just då - möjligen bara med ett lojt förundrat "OJ DÅ".

Tandborstning har vi gjort som en kul grej. Vi letar efter tandtroll med stor entusiasm. Sedan i förrgår skriker och sprattlar han varje gång vi ska tvätta eller borsta tänder. Han blev så arg att han bara skrek en kväll när jag skulle tvätta hans hår. Han började ropa efter paaappa och jag tappade tydligen fattningen och vägrade låta pappa komma och trösta. Jag kände mig så orättvist behandlad.

Känner dig orättvist behandlad Av vem då Ett litet barn

Du måste koppla bort dina känslomässiga bevekelsegrunder här och lära dig skilja på sak och person. Han ska inte "tröstas" när han konstrar på det där viset. Du - eller pappa - ska bara precis genomföra det som är bestämt, borsta tänderna och / eller tvätta håret. Det är ingenting att tjafsa om. Vissa saker måste bara göras och ska inte diskuteras. Man får hålla stilen och bära sig åt som om det hela vore så trevligt och självklart som det inte är. Det händer inte igen, om man bara genomför det hela utan att darra på handen Och bannlyser all oro.

Du är ledaren. I varje fall när du och ingen annan har hand om honom för stunden. Du måste sätta dig i respekt

Till slut kunde jag kontrollera mina känslor och låta pappa komma och ta över. Då blev ju Aron lugnare. Kändes så hemskt att jag inte alls dög längre.

Där är du igen och relaterar till dig själv och dina känslor. Lär dig bli sakligare. Allt är inte alltid roligt, lätt eller enkelt med små barn, särskilt inte när de får för sig att mamma ska straffas för Gud vet vad, och mamma snällt tar på sig skulden ("Vad har jag gjort för fel ").

Pappa ska inte ta över någonting som du initierat utan det ska DU genomföra. Eller också låta bli, från början. Lär dig konsten att tänka efter före

Jag ska fortsättningsvis låta honom ha pappa som favorit, det kan jag inte göra något åt. Men hur ska vi tänka där? Ska pappa ta över varje gång Aron ber om det? Och varför vägra vatten i håret mitt i allt?

Nej, pappa ska inte "ta över". Pappa ska göra ditt och du ditt. Vi vill inte ha någon maktkamp, utpressning och förvirring hos barnet. Vi vill ha ordning och reda, torsdag på fredag

Han har börjat vakna på nätterna - då skriker han efter mig och gråter. Jag brukar ge en ramsa för att visa att jag är hemma och håller vargarna borta. Ibland hjälper det. Ibland har han dock tappat snuttisen och då måste jag ge den för att han ska somna om.

Nej, det måste du inte. Håll dig till att ramsa, men gå inte in. Snutten är hans problem. Det lär han sig på en natt. Sluta betjäna i missriktad välvilja.

När jag bäddat om honom somnar han oftast om direkt. Vissa nätter sover han bra, andra vaknar han jätteofta.

Skicka då pappa att ramsa utanför dörren. Lilla pojken ska inte vakna "jätteofta". Han ska sova gott och sammanhängande. Trafikera inte inne i rummet - ni binder ris åt egen rygg (och åt hans)

På morgnarna vaknar han ibland på skithumör. Skriker efter välling och låter skogstokig. Hur göra då?

"Skogstokig" får man naturligtvis gärna vara. Men det får man ta hand om själv. Vaknar han på "skithumör" så säg bara lagom kvittrande och högt, i förbigående: "Kommer strax!" Med en underton som avslöjar den nakna sanningen: "När du kan uppföra dig som folk." Storma in med förtjusning när han slutat gorma och gapa och bete dig som om han vore den älskligaste varelsen på jorden. Vilket han ju är, när han "skogstokat" klart Ta alltså aldrig upp honom när han vrålar eller surar.

Han är helt galen i att jaga kattorna och sitta och hoppa /rida på hundarna. Vet inte hur jag ska göra i dessa situationer. Jag brukar visa hur man klappar.

Ja, gör det. Visa med handen om handen och se gillande ut och tacksam å djurens vägnar. Ge honom två älskvärda "varningar" av det slaget. Framhärdar han då i att misshandla djuren så förvisa honom till hans rum, gärna med ett beklagande (som om han inte hade begripit, sin intelligens till trots). Stäng dörren efter ett lagom sorgesamt "OJ DÅ". Se till att dörren hålls stängd. Och fråga efter en stund om han vill komma nu Om han vet hur man gör med katterna / hundarna nu

Läs mer om förvisning i Barnaboken

När jag ska sätta mig ner springer Aron till den uttänkta platsen och kastar sig ner innan. Samma sak när jag ska lägga lilltjejen i babysittern eller vagnen, då lägger han sig där innan jag hinner lägga ner bebis.

Det där måste man se som provocerande frågor. Det är inte snällt, det är ganska utmanande, för att inte säga elakt, vilket vi ju inte vill säga. "Vad händer om jag gör så här? Vad gör mamma om jag gör så här?" Det är inte bra för honom att ens tänka sådana tankar.

Du kan lägga ner lilla barnet, insvept i sin filt, på golvet rakt av, och förvisa Aron. Du är fortfarande bra mycket starkare än han. Det behöver inte bli någon maktkamp. Förklara bara lugnt att "här ska lillasyster ligga, inte du, det gjorde du när du var liten men nu är det hennes tur. Gå bort härifrån. Antingen hjälper du mig med lillasyster eller också får du vara på ditt rum så länge." Vänta inte på hans godkännande nickiningar. Men fråga - antingen eller, ska det vara.

Vi är ute ca 1,5 h alla dagar. Då brukar han springa tvärs bort hur långt som helst och sen får jag inte hem honom igen hur jag än lockar. Vi bor på landet och jag har alltid lillan i barnvagnen med och våra hundar. Ibland får jag med honom i pulkan, ibland har vi fått skjuts hem...

Av någon anledning känner han sig inte som din bästa vän i världen utan har för sig saker som du inte ska kunna hantera, vad han nu vill bevisa med det. Att du inte bryr dig Det här har blivit sorgligt ohanterligt.

Jag skulle inte "locka". Jag skulle vara tvärtuff. "Antingen går du med mig och håller handen, tills jag säger att du kan springa för dig själv och leka fritt en stund, eller också får jag sätta på dig en sele med koppel, som om du vore en liten hund, och så får du gå bredvid mig vare sig du vill eller ej. Bestäm dig du."

Han sover fortfarande på dagarna. Vissa dagar vägrar han. Vissa dagar vill han inte vakna. Hur tänka här?

Han ska ha sin bestämda tid. Mät upp den. Det är inte fråga om hur mycket han sover utan att han har förutsättningarna. Ifrågasätt inte middagssömnen, så gör inte han det heller!

Aron är en intelligent, sjövild, busig och oftast glad unge. Han hittar på saker hela tiden. Fantastiskt att se, trots att det oftast är farliga olämpligheter... ibland säger han maaaamma med lurig röst innan han gör sina hyss. Kul det när man sitter och ammar. Men han vill väl se hur jag reagerar.

Försök i ord och handling betona SAMARBETE, inte motarbete. Behöv honom i stor stil. Minsta social delaktighet du kan uppmuntra till - övertyga honom om - är ett Sesam öppna dig. Han ska inte göra "hyss" och vara "lurig". Du ska göra honom behövd och nyttig för den lilla flockens överlevnad - vilket han faktiskt ber om, praktiskt och påtagligt. I Barnaboken har du massor med matnyttigheter på temat social delaktighet. Jag vill särskilt rekommendera Syskonblocket

Ibland har jag blivit skogstokig på honom när jag är för trött för att ens orka fundera på hur jag ska lösa vissa situationer.

Snälla du, tänk inte i termer av "skogstokighet", varken vad gäller dig eller lilla barnet. Lär dig tänka efter - före Ni är - ska vara - ett team. Med ett gemensamt syfte: "flockens" överlevnad och goda liv, tillsammans alla

[miniz]

Jag har så svårt att va rolig ibland. Känner mig så tråkig. Jag har sovit dåligt senaste halvåret, så de kan ju bero på de. Liiite trött. Jag orkar helt enkelt inteva rolig ibland. Måste försöka mer så kanske jag kan hålla barnen gladare också.

Du har fàtt sà bra svar redan av Anna.

Men ville bara understrecka hur bra det funkar med humor. Och att det inte krävs sà mycket av dig. Jag har ocksà varit där, att man inte orkar vara rolig, men smà barn roas av lite.

Nu t.ex sà är vàran favvogrej, medan jag ammar, att 2àringen tar fram en bondgàrdsbok var det finns en sida med bilder av blommor, lime, hallon, ägg och chili bland annat. Han "tar" en blomma och ger mig den för att äta, jag säger tack ska du ha och äter. Och sätter i stora ögon och säger urk och blä och ut med tungan och äsj. Och han hàller pà att skratta pà sig. Sedan fàr jag ett ägg och det är gott, sedan fàr jag en chili, oaaaaaaahhh, ajajajaj, vad starkt. Det är sviinroligt i en kvart, minst. Jag tröttnar, men bjuder ju pà det.

Barn gillar att skratta, vuxna med, men barn är ju barn och är lättroade. Som tur är.

Och ang. förvisning ville jag ocksà dela med mig.
2 àringen har kommit pà att knäcka ihop och skrika rakt ut när inte saker gàr precis som han vill. Det kan vara vad som helst. Jag säger att han fàr gà in i rummet och skrika om han vill eller bli tyst och stanna kvar. Om han säger nej, bär jag honom till rummet och stänger dörren. De 2-3 första gàngerna sa jag att han fick komma ut när han var klar. Utan nàgra uppmaningar eller arga miner, bara till upplysning liksom. Det var lite svàrt för han är ju sà liten, tyckte jag, men han är större än man tror... Han kom ut, nöjd som en sol efter 1 minute eller efter 3 minuter.

Om han skriker och gràter och "kräver" saker, kom eller mera eller vad det nu är sà säger jag att han màste prata vanligt. Och han fattar, han pratar vanligt. I början visade jag hur man pratar vanligt, istället för att säga äääiiijjj kan du säga mamma (sa jag med mild röst) och han förstàr.

Det var allt för i kväll.
Kram

[Arons mamma]

Men nu blev jag lipfärdig. Hade skrivit ett lååångt svar- som försvann närjag tryckte på skicka... Nu hinner jag inte skriva allt en gång till. Vi ska städa. får göra det senare. vAron sitter på bänken och leker med kattmaten.....

Jag vill tacka dig så mycket för ditt svar Anna, det lättade mitt hjärta någe vettlöst. Jag har blivit så påverkad från olika håll att jag befunnit mig i totalt förvirrotillstånd vad gäller att bemöta Aron. Din hjälp är så värdefull!

En sak måstejag fråga vad du menade:
Av någon anledning känner han sig inte som din bästa vän i världen utan har för sig saker som du inte ska kunna hantera, vad han nu vill bevisa med det. Att du inte bryr dig Det här har blivit sorgligt ohanterligt.

Tusen tack för dinatips Miniz, värdefullt!

[cillus]

Jag tror Anna menade att du skall vara med honom på så sätt att du förstår honom, inte motarbeta eller missförstå honom.
Hjälpa honom här i livet genom att visa hur man faktiskt gör och beter sig.
Ärligt som man gör med en bästa vän.
Ge honom bra verktyg och dig själv för att underlätta vardagen.
Se till att han känner sig behövd med social delaktighet.
Visa att du bryr dig genom att visa hur man gör enligt gamla devisen:VISA, LEDA,LÄRA, HJÄLPA.


(Det är klart du bryr dig annars skulle du inte skrivit här! )

[Stina49]

Tack, tack!
Jag hade lite liknande frågor och fick genom denna tråd mycket pepp och påminnelser. Speciellt tack till Anna vars svar är så kristallklara.
Stina