"Härinne är ett tyst och heligt rum. Jag har det tillsammans med Aron.
Det är ett rum som inte mäts i väggar och stegas upp i golvyta, det är ett heligt rum av kärlek. Här är jag mer än jag, här är jag alla mödrar. Här är jag mer än en människa som hyser en enda kärlek, här är jag alla älskande som överhuvudtaget älskat. Här är jag kärleken till livet och livet är barnen, alla barn som älskats och levt. Här är jag i sorgens och saknadens rum, innestängd med min vetskap om döden.
Det är ett heligt rum, med en tystnad av evigheten, inte av här och nu. Mitt barn är alla döda barn.
Härinne stänger jag dörren och är precis så trött som jag varit i tusen år, i alla mödrar som mist. Det är en frid det också. Det är en sorgens frid, så som det slutgiltiga, det allt överskuggande som övergår människans förstånd rymmer en frid, den där inga frågor kan få några svar - det är enkelt, i ohygglig storhet. Det är att se sorgen mildras just i uppgivenheten, att se den glida in i ett statiskt tillstånd.
Det som förundrar mig nu är att inte alla sörjer. Att människor rör sig på gatorna utan att känna döden. Att mängder av människor ännu väntar. De vet inte om det. De förefaller mig inte förskonade av en välvillig högre mat, de förefaller mig bortglömda.
Det är livet, det är gåtan och hemligheten: döden. Inte att själv dö utan långt tyngre: att komma till insikt om döden, en gång för alla, och alltid."
(1975. Ur novellsamlingen "Men icke hade kärlek", Bonniers 1977. Senare publicerad i "Mommo - Kvinnoliv", Sellin & Partner 1996 och i "Mommo. Kärlek på liv och död" 2004.)
Tack, kära Ingefrid 
