Min son är som förbytt (1 år och 8 månader)

[Morgonstund]

Hur ska vi ta oss upp ur och fylla igen gropen vi grävt?

Min son, W, är 1 år och 8 månader och jag behöver verkligen vägledning i föräldraskapet! Undrar otaliga gånger per dag vad vi gjort/gör för fel, men kan inte på egen hand räta ut alla frågetecken. Jag famlar mellan det här med att sätta tydliga gränser, men samtidigt låta honom upptäcka, lära och vara.

W har precis börjat på förskolan, men eftersom beteendet uppstått tidigare än så, så vet jag inte om det har så mycket med det att göra.

W har alltid varit en jätteglad kille men han är som förbytt. Jag vet att vår gosiga, mysiga unge finns där någonstans, men hur ska vi locka fram honom igen? Han är så arg och frustrerad.

Ibland tänker jag att hans frustration beror på att han ännu inte pratar. Han har nyligen sagt ”kaka” för första gången och det var en fantastisk känsla att se hur lycklig han blev när han förstod vad han sa. Han är annars jätteduktig på att kommunicera genom att peka och visa och jag har oftast inga problem att förstå honom. Men det är svårt när vi inte förstår varandra, för jag tycker det är svårt att vägleda honom vidare ur en situation när jag inte förstår vad som är fel. Det är klart att han blir frustrerad! Men ibland verkar allt vara fel, för hur jag än vänder och vrider så är han arg.

Hur ska man göra när man säger nej och han blir arg? Ska man låta honom gråta/skrika färdigt innan man närmar sig honom? Han kan bli så arg så han själv går och bankar huvudet i väggen eller i ett handtag till ett köksskåp och vill att man ska tycka synd om honom för att han gör illa sig. (Den går vi dock inte på.) Jag har i min närhet sett så mycket mjäkighet med barn – att tycka synd om för minsta lilla, och vilka krokodiltårar det leder till – och jag vill inte själv hamna i det diket. Men många gånger känns det som att W till slut inte kommer ihåg varför han är arg och det enda han vill är att man ska hålla om honom. Han kan ligga på köksgolvet i en kvart och bara vara ledsen och arg.

Ett problem vi har är måltiderna. Han har alltid varit matglad och kunde äta tills han kräktes när han var mindre. Han sa liksom aldrig själv stopp, knep ihop munnen eller vände bort huvudet. Han bara gapade och åt. Men nu är det kinkigt med maten. Både att äta och hela situationen runt bordet. Han sitter ett tag i sin stol men efter en stund skjuter han över tallrik och mugg till min plats och ska sitta hos mig och äta. Och jag – alldeles för nojig över att han inte ska få i sig tillräckligt – låter honom sätta sig i mitt knä. Men jag vet att han inte sitter där särskilt länge. Snart ska han till nästa stol och sen är maten glömd. Så många gånger har jag bestämt att det är antingen på hans stol eller inte alls som gäller. Men så blir han sjuk eller något annat i den stilen och så får jag dåligt samvete och tänker att han behöver lite extra närhet. Och så sitter han där i mitt knä igen… Och inte äter. Men han är förmodligen inte alltför hungrig då, eller? För barn som är tillräckligt hungriga äter väl? Så jag kan kanske med gott samvete sätta ner honom på golvet och så får han vara arg?

Något annat är att W har blivit extremt mammig. Jag anar att det har med förskolestarten att göra. Han har visserligen alltid föredragit mig men nu är det värre än någonsin. Han har till och med börjat bli rädd för sin mormor, som han annars tycker jättemycket om. Han bara skriker och pekar på dörren och vill att hon ska gå. Och jag kan inte laga mat utan att han ska vara i famnen och sätter jag ner honom så gråter och skriker han alldeles hjärtskärande ända tills maten är klar och jag tar upp honom igen. På skriket låter det inte som att han är arg för då tycker jag att det är lättare att låta honom skrika, utan det låter mest som att han bara är oerhört förtvivlad över att inte kunna vara hos mig. Och att sätta honom på köksbänken och försöka få honom att hjälpa till med matlagningen funkar inte heller. Det är bara min famn som gäller, verkar det som. Jag har läst någonstans att är de i klängiga perioder så ska man låta dem klänga, för det går fortare över då. Men jag blir helt urlakad av detta och min förmåga att vara en bra mamma blir helt klart sämre.

Snälla ge mig en spark i baken, några goda råd eller vad som nu behövs så jag kan hjälpa min lille gosse i hans förvirring och frustration!!!!

[annawahlgren]

Välkommen är du

Snälla ge mig en spark i baken, några goda råd eller vad som nu behövs så jag kan hjälpa min lille gosse i hans förvirring och frustration!!

Eftersom du ber om det... 8)

Jag famlar mellan det här med att sätta tydliga gränser, men samtidigt låta honom upptäcka, lära och vara.

"Tydliga gränser" för ett så litet barn hör hemma i rutinerna. Äta. sova, klä på sig, gå ut, bada, är ingenting att diskutera, det gör man bara. Men resten ska vara barnets fria sfär. Där man bara ägnar sig åt omärklig uppsikt.

W har precis börjat på förskolan, men eftersom beteendet uppstått tidigare än så, så vet jag inte om det har så mycket med det att göra.

Det har det förvisso. Har "beteendet uppstått tidigare" är det för att du försökt "uppfostra" tidigare, dvs gjort honom osäker, frustrerad och förvirrad med dina "tydliga gränser", kanske, dvs dina nejanden och förhindranden.

W har alltid varit en jätteglad kille men han är som förbytt. Jag vet att vår gosiga, mysiga unge finns där någonstans, men hur ska vi locka fram honom igen? Han är så arg och frustrerad.

Låt honom komma hem. Världen måste vara liten innan den kan bli stor. Låt honom vara dealktig i kampen för tillvaron, den äkta, vanliga verkligheten, den som gäller för dig / er. Låt honom känna sig behövd, faktiskt, praktiskt och konkret. Låt honom få vara med, på riktigt!

Ibland tänker jag att hans frustration beror på att han ännu inte pratar. Han har nyligen sagt ”kaka” för första gången och det var en fantastisk känsla att se hur lycklig han blev när han förstod vad han sa.

Att prata i sig uträttar inga mirakel. Till vad har vi kommunikation? Vad hjälper det mig om jag talar sjutton olika språk men inte känner mig förstådd? Jag tror att han blev så lycklig som han blev över sitt "kaka" därför att DU / NI förstod vad han sa.

Men det är svårt när vi inte förstår varandra, för jag tycker det är svårt att vägleda honom vidare ur en situation när jag inte förstår vad som är fel. Det är klart att han blir frustrerad! Men ibland verkar allt vara fel, för hur jag än vänder och vrider så är han arg.

Ja, Det är problemet. Att förstå små barn tar TID, samvaro och intensiv men diskret iakttagelse och observation. Odla din hälsosamma, återhållsamma nyfikenhet i stället för att hemfalla åt styra-och-ställa-sjukan

Hur ska man göra när man säger nej och han blir arg? Ska man låta honom gråta/skrika färdigt innan man närmar sig honom? Han kan bli så arg så han själv går och bankar huvudet i väggen eller i ett handtag till ett köksskåp och vill att man ska tycka synd om honom för att han gör illa sig. (Den går vi dock inte på.)

Du ska inte säga NEJ. Du ska utrota orden NEJ och INTE ur din vokabulär. Han förstår dem inte och reagerar allt han kan emot detta obegripliga avvisande. För det är vad det är för honom: avvisanden. Och blir man avvisad - förskjuten - oförstådd, av den som skulle vara ens överlevnadsgarant, då har man inte stora chanser här i världen att klara sig. Så hota honom inte - det är vad du gör, i praktiken: "Jag lämnar dig åt ditt öde."

Att han som du skriver "vill att man ska tycka synd om honom för att han gör illa sig. (Den går vi dock inte på.) ", tyder på en maktkampsinställning som är hemsk, i mina ögon. Han manipulerar inte, han motarbetar inte. Han är inte ens två år! Han har ingen aning om sådana turer. Minns att små barn gör som vi lär dem

Ett problem vi har är måltiderna. --- Både att äta och hela situationen runt bordet. Han sitter ett tag i sin stol men efter en stund skjuter han över tallrik och mugg till min plats och ska sitta hos mig och äta. Och jag – alldeles för nojig över att han inte ska få i sig tillräckligt – låter honom sätta sig i mitt knä. Men jag vet att han inte sitter där särskilt länge. Snart ska han till nästa stol och sen är maten glömd. Så många gånger har jag bestämt att det är antingen på hans stol eller inte alls som gäller. --- Men så får jag dåligt samvete och tänker att han behöver lite extra närhet. Och så sitter han där i mitt knä igen… Och inte äter.

Det är inte närhet han behöver vid matbordet utan sund aptit, en glad atmosfär och alllmän enkelhet. Små barn är betjänta av enkelhet. Han ska kunna peta i sig själv det ena och det andra, slippa bli tjatad på, slippa känlsomässig uppmärksamhet över huvud taget, och det ska ha gått minst tre timmar sedan han åt något senast. Håll inte på med "uppfostran" som om han vore i trotsåldern. Ge honom de goda förutsättningarna för enkla, odramatiska måltider!

Så jag kan kanske med gott samvete sätta ner honom på golvet och så får han vara arg?

Varför ska han vara arg Han ska tacka för maten (gör det åt honom, med handen om hans och glad röst) så att han sedan kan vara nöjd och glad.

Något annat är att W har blivit extremt mammig. Jag anar att det har med förskolestarten att göra.

Ja, det har det förvisso. Man kan anta att vem som helst som var förvisad hemifrån, utan att förstå varför och utan att ett ögonblick vilja det, skulle behöva försäkra sig om att hemmet fanns kvar, fastän det inte gör det, eller gör det Svårt att veta Och du, som han tror är hemma hela dagarna, är hemmets hjärta.

Och jag kan inte laga mat utan att han ska vara i famnen och sätter jag ner honom så gråter och skriker han alldeles hjärtskärande ända tills maten är klar och jag tar upp honom igen. På skriket låter det inte som att han är arg för då tycker jag att det är lättare att låta honom skrika, utan det låter mest som att han bara är oerhört förtvivlad över att inte kunna vara hos mig.

Om du byter "hos mig" mot "med mig" kanske du får korn på det han far efter, nämligen social delaktighet. Han vill känna sig behövd i kampen för tillvaron, den som skulle vara er gemensamma. Han vill veta att du klarar dig sämre utan honom (helst inte alls ). Ta honom i bruk och tacka för hjälpen efteråt. Då kommer du att få se på skillnad.

Och att sätta honom på köksbänken och försöka få honom att hjälpa till med matlagningen funkar inte heller.

Jo, det gör det. Om du tar dig tid och tålamod enligt devisen leda-lära-visa-hjälpa. Har du Barnaboken? Läs om dig själv i beduinlägret, höll jag på att säga - och sa jag; de båda kapitlen om Det psykiska välbefinnandet Då förstår du honom förhoppningsvis bättre.

Jag har läst någonstans att är de i klängiga perioder så ska man låta dem klänga, för det går fortare över då.

Dravel, förlåt. Man måste faktiskt försöka förstå Vilket tar TID. Det är en förolämpning, tycker jag, att tala om små barns utveckling, den inte bara fysiska utan också själsliga, i termer av "perioder" och "språng", någonting som ska "gå över" helst så fort som möjligt

Är han extra olycklig av någon anledning och vill komma dig nära (för att vila och bli förstådd), sätt dig då ner på golvet till hans disposition, tills han är "färdig" och ger sig av på vidare äventyr, efter "den tomma tiden".

[Morgonstund]

Tack för ditt svar!

Först vill jag såklart ta mig lite i försvar, för självklart är min son med och hjälper till där han kan och vill. Han hjälper bland annat till med att dammsuga och damma, plockar i och ur diskmaskinen och han har även varit med och hjälpt till vid matlagning. Vi försöker engagera honom i så mycket som möjligt för att han ska känna sig delaktig och oumbärlig här hemma!

De tydliga gränser jag talade om i mitt inlägg handlar om gränser vid just rutinsituationerna som du talar om i ditt svar. Däremellan försöker jag bara gå in och stoppa när det är farligt.

Och precis som du säger - som man hört så många gånger - så ska man undvika ordet NEJ och INTE, för barn hör inte dessa ord. Och så långt som möjligt försöker jag göra det, försöker tala om hur han ska göra istället. Men i vissa situationer tycker jag att ett NEJ är det som fungerar, faktiskt.

Angående måltiderna så har vi fasta, regelbundna tider då vi äter så vi vet att han är hungrig när det serveras mat. Men hur gör vi då när han gör allt annat än äter vid matbordet? Jag vill såklart inte att min pojke ska känna sig avvisad på det sätt du beskriver! Men för oss har det inte varit så konstigt att genom att till slut sätta ner honom på golvet och ignorera honom visa honom att vi inte tycker att hans beteende är ok. Många gånger har det fungerat alldeles utmärkt. Men det kanske är enligt en annan skola?

Jag har nog inte tänkt på att W tror att jag är hemma hela dagarna när han är på förskolan. Det har inte legat mig så nära till hands att tro det eftersom han innan han började på förskolan varit hemma med sin pappa under ett antal månader medan jag började jobba igen.

[TorsMamma]

Hej Morgonstund,

jag vill rekommendera dig att gå in under "Klistade tråden, våra favoriter" och där läsa om 1,5 års barnet och "förtrots". Det är nog lite av detta ni är inne i just nu. Och läs gärna om förtrotsen i BB, den är ovärderlig.

[Ewa]

Och vad gäller klängighet, om man istället för att ta upp i famnen och... trösta något som inte har med behov av tröst att göra så når man ju ingen framgång just. Som du ju själv är inne på. Så bjud då istället in honom. Dra fram en stol där han kan stå, bredvid dig. Ge honom en slev, en liten kniv och skärbräda, eller vad det nu kan vara och låt honom delta. Eller sätt er vid bordet och jobba tillsammans på varsitt håll. Då avtar klängandet snabbt och du lär se att du ger rätt svar på hans frågor, nämligen att ta med honom än mer i ert gemensamma. Och låter honom få förtroendet att klara allt mer komplicerade uppgifter.

[Morgonstund]

TorsMamma: Jag ska verkligen läsa på om förtrots och 1,5-åringar! Tack!

Ewa: Måste verkligen tänka till hur vi kan utveckla hans uppgifter i vår gemenskap. Det är så svårt att veta när man är på en lagom nivå! Vill ju inte att det ska bli för svårt för honom så att han därför blir frustrerad och arg, men det får ju inte heller bli för "enkelt" som du påpekar. Det är ju uppenbart att han ju gärna vill vara med oss och pyssla och inte vara i sitt hörn och leka, vilket han var supernöjd med tidigare. Utvecklingen går så fort!

En annan sak som jag har funderat mycket, mycker över är just det här att han ibland när han blir arg går och bankar huvudet i köksskåpen (som jag beskrev i mitt första inlägg). Eftersom jag/vi tyvärr verkar ha misstolkat hela den situationen så undrar jag bara VARFÖR GÖR HAN SÅ??? Och vad ska vi göra när han gör så???

Btw så har han de senaste dagarna blivit mycket lugnare igen och vi ser mer av vår gosige gosse! Och måltiderna har fungerat jättemycket bättre, till vår stora glädje.

[Ewa]

En annan sak som jag har funderat mycket, mycker över är just det här att han ibland när han blir arg går och bankar huvudet i köksskåpen (som jag beskrev i mitt första inlägg). Eftersom jag/vi tyvärr verkar ha misstolkat hela den situationen så undrar jag bara VARFÖR GÖR HAN SÅ??? Och vad ska vi göra när han gör så???

Frustration kräver ibland lite spänningslösning. Då kan man ju erbjuda andra sätt att lösa frustrationen på. Som t.ex. att hitta något fasligt intressant som måste fixas eller tittas på: "Nej men har du sett, det står en grön tomte där ute " Typ. Fantasin har inga gränser när det gäller att bryta vanmakt, som helst inte alls ska uppstå. Läs gärna trådarna under förhållningssättet bland Favoriter och om Frustrerade 1-åringar och Förtrots också, så tror jag du får ett och annat matnyttigt tips där.