Jag har försökt allt för att vi ska komma ut på morgonen: stämma möte med kompisar, mutor, doping - ja, för mig själv, alltså! 
Men jag släpar fötterna så att det inte finns maken - trots att jag ju inser att det inte är upp till Herr 1-årig och Fröken 3-åring att ta ansvar för vår rutin. 
Det ankommer alltså mig att se till att vi kommer ut.Mina barn är "vanligt" tjorviga på morgonen - dvs det krävs ibland lite övertalning och teater (i alla fall för Storasyster) för att få på alla vinterkläder, men i princip är de positiva till att gå ut. O:)
Men jag själv... är morgontrött och en osannolik slöhög. Skulle lyckligt sitta inne och göra inget (eller till och med göra något, typ städa,
bara jag slipper gå ut!) hela förmiddagen. 
Vilket inte är lämpligt eftersom det redan är mörkt när barnen vaknar efter middagsvilan. Så det är alltså läge att passa på att gå ut på förmiddagen.Finns det fler latmaskar här? Vad gör ni för att övertyga er själva om att göra rätt?
Hur kommer man åt att ge sig själv en riktigt effektiv spark i häcken? 
Storasyster f feb 07
Så rätt ofta kan jag muta mig själv med en kopp kaffe på fiket efter en stunds lek. Eller åtminstone att vi ska gå in på museet efter en stunds utelek. Men när man väl kommer ut är det ju oftast rätt trevligt, eller åtminstone OK att vara ute, grejen är att TA OSS UT. 
Sedan kom vi ut, och det var 2 dm snö på vår innergård, så 3-åringen började genast roa sig kungligt (och vi kom inte ens till parken) medan 1-åringen ramlade med ansiktet i snön och grät och försökte gå ut på gatan och ramlade med ansiktet i snön igen och grät igen och ville gå in. ](*,) 
(Detta förklarar även den lätt absurda reflektion jag gjorde ovan, att jag hellre städar än går ut - ja, för städa är ju meningsfullt och BEHÖVS helt klart! 8))
