I all vänskaplighet fick jag mig följande inlägg tillsänt:
"Hittade det här på growingpeople. http://www.growingpeople.se/templates/E ... x?id=15142
Vet inte vilken slags diginitet det har."
Läste och gjorde mina kackelfunderingar.
Nu är det ju så att (de namn- och ansiktslösa) experterna på growingpeople är samma personer som VARNAR för AW och detta vårt föräldraforum, som de helst skulle se nerlagt. Otaliga anmälningar hit och dit har velat sätta både tryck- och valfrihet ur spår och sopa AW av banan. Nu går inte det, gudskelov, tack vare Internet.
Jag tycker growingpeople kan hålla på med sitt, på sitt eget forum (som de så hemskt gärna önskar skulle mörda mitt
) utan att vi behöver sprida deras läror just här. Icke desto mindre tycker jag att det exempel på growingpeoples rådgivningsverksamhet som jag fick mig länkat starkt motiverar sin publicering just här och nu. Det får bli undantaget som bekräftar regeln
Det "lustiga" är nämligen att populasen på FL, som fick barnläkarkåren att bli "läkaretiskt upprörd" och utfärda sina varningar för AW och hennes föräldraforum till vartenda hörn av hela Sveriges långa land, använde just detta ämne - huvuddunkningar - som särskilt tungt vägande exempel på vilka gräsligheter som förekom på annawahlgren.com. En mamma hade vänt sig hit för att få hjälp med SHN-kuren och hade som största bekymmer att barnet dunkade huvudet i spjälsängen. Detta beskrevs i förtalskampanjen som misshandel. (Att barnet efter avslutad kur, dvs när lilla älsklingen äntligen fick sova, slutade med sitt huvuddunkande, nämndes däremot inte.)
Om huvuddunkningar skriver jag på tre ställlen i Barnaboken. Ett är detta:
*Ritualer som tycks självplågande kommer in i bilden: barnet dunkar huvudet i väggen, rytmiskt och ibland otäckt hårt. Ofta får man lägga handen emellan. En del barn slår huvudet i spjälorna på sängen till och med i sömnen, väcker sig själva och blir olyckliga för det. För dem kan sängen behöva madrasseras.*
Andemeningen är alltså: hindra inte själva dunkandet, men förhindra att det blir hårt. Med handen emellan - och/eller madrassering.
Att dunka skallen mot hårda underlag är spänningslösande. Det är att skada sig själv för att få uppleva detsamma som tonåringar som skär sig blodiga upplever: att minsta fysiska plåga tar udden av själens mest ihållande skrik.
Naturligtvis är detta ingenting som ska betraktas som "normalt" och få pågå i åratal. Man måste både bokstavligen och i överförd bemärkelse lägga handen emellan, så att ingen spänningslösande självdestruktivitet kommer till fysisk känsla. Man måste hjälpa barnet att lära sig andra utlopp för sina spänningar, lösningar vi alla söker och måste lära oss för vårt basala välbefinnandes skull, lösningar som skadar varken oss själva eller andra.
I svaret från expertisen på growingpeople får vi nu veta att denna gräsliga "misshandel" inte alls är något att uppröras för - den kan tvärtom pågå i två och ett halvt år
: *Huvuddunkning av det slag du beskriver är ganska vanligt hos små barn. De flesta av de barn som dunkar huvudet är alldeles friska och normalt utvecklade barn, och dunkandet brukar försvinna av sig självt upp emot treårsåldern. Dunkningarna brukar heller inte vara så kraftiga att man behöver oroa sig för att barnet tar skada.* Vi får också veta att eftersom det inte dunkas på dagis, är det den "vanliga, oskyldiga" sortens huvuddunkande det rör sig om, den som "brukar" börja vid sex månaders ålder (det brukar den inte alls, kan jag meddela. Däremot inte helt sällan under åttamånadersångesten). Samt att det nog inte beror på syskonsvartsjuka (
): *Det finns i din fråga några förhållanden jag vill ta fasta på: Det första är att pojken inte dunkar huvudet på dagis. Det är ett gott tecken, och det får mig att tro att det här rör sig om den vanliga ”oskyldiga” formen av huvuddunkning. Det andra är att det började vid cirka sex månaders ålder. Det är så det brukar vara, och det innebär också att de farhågor ni har att syskonsvartsjuka skulle vara en viktig orsak inte tycks stämma. Dunkandet började ju redan långt innan syskonet kom till världen, och ni gör ju redan allt för att han ska få den uppmärksamhet han behöver.*Så kommer här en intressant hypotes, som faller på sin egen orimlighet:
Det tredje är att dunkandet ibland triggas igång av lite våldsam lek, ”skojbrottning”. Det är också ganska vanligt ---*Nej, det är det inte. "Skojbrottning" i sig är nämligen just spänningslösande. Den unge finns inte, vågar jag påstå, som mitt i den sortens lek störtar i väg från sin skojbrottarpartner för att dunka skallen i väggen ett tag.
Lite ordbajs på det:
*--- och här kan man nog lära sig att känna igen signalerna så att man redan innan ”utbrottet” kommer lugnar ner leken och låter den sluta i famnen hos någon av er.* (Jag citerar svaret i sin helhet för att INTE ge igen med samma mynt, om man säger - vilket jag gjort i krönikan Kejsar Patriark är naken - kört med lösryckta citat enligt kampanjmodellen.) Och här kommer nu expertisens trendiga maktkampstänkande till tals - botemedlet är ignorans:
*Om dunkandet inte är för våldsamt brukar vi råda till att inte uppmärksamma det för mycket och absolut inte banna barnet för det – ju mer sådan negativ uppmärksamhet barnet får när det dunkar, desto mer intressant blir det att fortsätta.* Fast är det riktigt illa, bör man bryta, sägs det - vartill rent våld torde krävas, MISSHANDEL vill säga
: *Men det är ju lättare sagt än gjort, särskilt om dunkandet är kraftigt och pågår länge. Då måste man ju bryta det genom att lyfta upp barnet och sitta med det i famnen tills ”utbrottet” går över.* Sedan ska beröm utgå så fort barnet ÄR något annat än - ja, vadå? Elakt?
*Viktigt då är att göra det så lugnt och odramatiskt som man bara kan och sedan berömma barnet: ”Ser du, vad lugn och go du är nu!" Rådgivningen kompletteras med gängse shoppingtips:
*Ett alternativ i allvarligare fall kan vara att under en tid förse barnet med en småbarnshjälm. Då blir dunkandet mindre intressant för barnet, och man behöver vara mindre rädd för att barnet tar skada.* Å andra sidan är det bäst att säga bä också, nu när man sagt bu:
*Men en tvååring brukar inte gilla att ha en hjälm av det slaget på sig inomhus och ser den lätt som ett slags straff. Och att med våld tvinga på barnet hjälmen blir inte bra det heller.* Så hur ska nu eländet lösas, så att den gode experten inte framstår som brutal barnmisshandlare
Jo, han får bädda in de fysiska handgripligheterna - det brutala hålla-fast-våldet - i söta ord som "lugnt och stilla", en dekor lika fjärran från verkligheten som bomull från taggtråd: *Mitt råd är alltså att försöka ta dunkandet med ro, ignorera det till en viss gräns och sedan bryta det lugnt och stilla genom att ta upp barnet i famnen utan att banna eller kritisera utan hellre berömma barnet när det blir lugnt.*Och till sist lämpar den anonyma experten av sig det hela genom att skicka problemet vidare, gissa vart:
*Om dunkandet trots det blir värre eller fortsätter länge tycker jag ni ska be att få en tid hos barnpsykologen på BVC. I ett sådant samtal brukar man tillsammans kunna komma på en bra strategi för hur man ska möta barnet när det dunkar. Med vänlig hälsning
growingpeople experten*
Jag skulle vilja säga att det här är kvalificerad bullshit
Det enda som fattas bland de status-quo-befrämjande så kallade råden är medicinering. Det är ingen vild gissning utan snarare en verklighetsförankrad erfarenhet att receptblocket ligger berett som skrivbordsunderlag i den "bra strategin" som lämpligen kan beträdas via BVC Lilla barnet har fastnat i ett mönster som är klart ohälsosamt både fysiskt och psykiskt och som ska brytas på ett gott, varaktigt sätt, till barnets LÄTTNAD Herr P som i patriark vet uppenbarligen inte hur, hur mycket han än pratar om "brukar". Jag tillåter mig betvivla att han någonsin konfronterats med det här problemet i verkligheten - än mindre löst det. Själv.
[-X
O:)
men inte riktigt vet säkert....