femåring som tänker elaka tankar

[sömnlös]

Hej!
Jag har lite funderingar kring Sessan som nu närmar sig 6 år.
Hon blir arg på sig själv för att hon tänker elaka tankar om andra.
Vi försöker förklara att alla människor gör det då och då även om personer man älskar jättemycket.
MEN det är svårt att hålla humöret uppe när hon de senaste dagarna allt som oftast avbryter mitt i en trevlig konversation mellan henne och mig och säger "ååååh nu tänker jag elaka tankar om dig igen".

Jag blir inte på det klara med om det är en sorts trots. (Hon säger nämligen aldrig elaka saker. Nu kanske hon kommit på att det tar skruv om hon meddelar att hon tänker elaka tankar.)
Men jag lutar mer åt att det är prestationsångest över inte vara så perfekt som hon önskar. Och att hon faktiskt är orolig över sina tankar.
Kanske är det en kombination av båda?

Jag tänker lite att, ju mer man tänker på att inte tänka fel tankar desto mer pockar de tankarna på.

Vi har nu kontinueligt försökt säga att " tänk vad du vill, men tala inte om det hela tiden" och " det är inte roligt att umgås med dig när du säger att du tänker elaka tankar". "Låt de elaka tankarna komma men släpp iväg dem igen och tänkt något trevligt i stället.

Någon som varit med om något liknande och/eller har bra tips om hur vi kan agera?

[miniz]

Hej!

Under kommer ett uttdrag fràn Barnaboken om sexàringen. Jag tycker det är sà bra och förklarande. Det svarar kanske inte direkt pà dina fràgor, men det ger en djupare förstàelse för vad hon gàr genom nu.

Försök stödja henne, skyll inte pà henne för tankarna hon har. Det är hennes tankar, inte hon som person, om du ser skillnaden. Man kan ju inte alltid rà för för hur man tänker.
Pakta med henne, se hennes problem och ge henne nycklar för att komma ut av de onda tankarna.

Jag hade lite av det samma när jag var 12 àr. När tankarna kom slutade jag med det jag höll pà med och gjorde nàgot annat för att bryta tankebanan. En vännina som hade samma problem brukade gà till sin mamma och säga; Tala till mig, mamma, sà fick hon nàgot annat att tänka pà.

Kanske kan du få hjälp, förståelse och inspiration av följande citat ur BB

*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET

Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.

Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.

Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)

Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.

Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.

Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.

Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.

Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.

Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.

Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.

Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...

Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.

Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.

Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)

Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.

Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.

På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.

Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.

Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.

Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.

På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.

Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)

Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).

En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.

Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.

Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.

Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.

Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*

:-({|=

Kram

[sömnlös]

Tack för länken.
Den rätade ut en hel del av mina tankar.
Mycket stämde väldigt bra in på Sessan.
Det känns som vi är på rätt spår med vår taktik.
Lite nya tips fick jag också.

Tack snälla du!

[miniz]

Vad bra att du hittade svar!

Jag ville bara understrecka att inte skylla pà henne för tankarna hon har. Det du skrev tidigare "det är inte roligt att umgås med dig när du säger att du tänker elaka tankar" tycker jag làter hàrt mot henne. Men jag förstàr det, det är ju inte kul att höra att man är dum eller ful eller vad hon nu säger.

Hon behöver kanske vädra tankarna med dig, det kan vara tungt att bära pà hemskheter ensam. Men det är klart, man ska inte odla de elaka tankarna heller. Om hon fràtsar i det är det en annan sak, men om hon blir orolig för vad som händer i huvudet, borde hon fà förstàelse.

Tycker jag.

Kram.

[sömnlös]

Hej igen!
Fast jag tänker att jag behöver lära henne att andra blir ledsna om hon säger så och kan dra sig undan. Det känns snarare elakt att inte förklara det.

Hon säger inte vilka elaka tankar hon tänker, bara att hon tänker elaka tankar. Jag vill faktiskt inte veta.
Jag har sagt att hon får tänka vad hon vill, men att jag och andra inte behöver veta allt hon tänker. Om det känns bättre tipsade jag henne om att tänka någon snäll tanke efteråt.
Ex. gud vad tjock hon är...fast hon är snäll.

Idag efter din tråd så berättade jag för henne att de flesta andra som är jämngamla har samma tankar och att det hör till åldern.

Jag såg sådan oerhörd lättnad i hennes ögon. Helt klart har dessa tankar varit jättejobbiga för henne. Att höra att andra barn också har det och att det är normalt var viktigt för henne.

[miniz]

Hej!

Det här var fint att läsa!

Jag såg sådan oerhörd lättnad i hennes ögon. Helt klart har dessa tankar varit jättejobbiga för henne. Att höra att andra barn också har det och att det är normalt var viktigt för henne.

Det làter klokt, tycker jag, att förklara för henne att folk blir ledsna av att höra elaka saker, det är rent beteendefostran det.

Kram

[sömnlös]

Idag var det en mycket mer harmonisk tjej.
Som hon måste ha funderat på detta .
Och sen få veta att det är helt normalt .

Bra att veta det där med regression också. Erbjudande om hjälp med sådant hon eg klarar av har varit uppskattat idag...

Tänk vilken fantastisk sida detta är.

Tack snälla du !