Ny som ensam

cissii · Inlägg av **cissii** » sön 25 okt 2009, 21:58

Hej

Nu kommer jag hit. Min fd ska flytta ut efter 1,5 års sammanboende sen göra-slutet. Jag känner mig faktiskt lite lätt nervös. Nu ska jag vara ensam om Celeste, hur tusan ska det gå?
Jag skulle vilja starta den här tråden för lite stöd och kanske rådgiving i konsten att vara ensam förälder, för det kommer jag i princip bli.

Min plan är att Celeste ska få bo hos mig och ha sitt rum och sina saker där. Så får hennes pappa komma dit och vara med henne. Vill inte hänga ut för mycket av oss här, men pappan är inte helt tillförlitlig som ensam ansvarshavare ( i mina ögon och lagens ivf..)
Men det kan väl vara en bra idé, så slipper hon skyfflas runt mellan olika hem.
Någon som vill dela med sig om några erfarenheter om livet som ensamstående?
Jag kommer säkert komma med fler frågor

kiki · Inlägg av **kiki** » sön 25 okt 2009, 22:19

Hej cissii

Det kommer att gå lysande 8) du är ju världens bästa

Jag tror din plan är bra, så har ju vi löst det hela även om jag blev "förloraren" i det kriget om man nu vill kalla det krig. Jag såg ju att Mio inte mådde bra av att flänga hit och dit, hon har sitt rum hos pappa, ett rum på landet, ett rum hos mig och efter en helg på landet skulle hon vara hos mig och det funkade verkligen inte så nu bor hon alla nätter hos pappa. Vi ses på dagtid, jag hämtar hos dagmamman och vi umgås och fixar mat tillsammans sen åker hon hem kl 18, alltid glad och positiv. Trotsen har lagt sig lite, eller hon slipper hamna i vanmakt och hon är mer trygg idag än när vi levde ihop och hade gjort slut.

Jag har ju varit ensam med Felix under 100 år och det var ju bara en självklarhet (då, idag ser jag att jag skulle bett om mer hjälp) jag såg till att skaffa mig en "bästa kompis" som också var ensam med barn i samma ålder, då kunde vi fixa mat ihop och ibland dela på barnen för att få egen tid.

Attityden av självklarhet är viktig tror jag

Det är inte konstigt eller synd om barnet som lever med en förälder.

Kontakten med pappan (Felix) var ju inte så bra, han dök upp hos min syrra dagen före julafton långt efter Felix sov tid

men jag accepterade att det är bättre att ha en pappa en stund dagen före julafton än att inte ha nån pappa alls. Jag har aldrig tjatat eller krävt något av honom, utan tyckt att hans relation med sin son är hans ansvar. Han (pappan) har en son till som är bara 11 månader äldre än Felix och den mamman har varit mycket mer "krävande" vilket har gjort att pappan träffat det barnet mycket mycket mer. Bra eller dåligt, ingen aning faktiskt men jag har mått bra av att göra som jag gjort och hon (den andra mamman) har mått bra av att göra som hon gjort

Idag har dom, grabbarna en någorlunda kontakt med pappan, även om Felix nog åker dit främst för att träffa sin brorsa 8) Jag tror att det är viktigt att barnen får se själva hur vi är, vi föräldrar en ärlig och sann bild av oss, både våra bra och mindre bra egenskaper. Och är man en förälder som inte kan/vågar/orkar/hinner/vill ha kontakt med sitt barn så bör barnet få se det.

Ursh vad jag babblar på

Jag önskar dig lycka till och kommer att följa din framfart som enastående förälder.

kram Kristina

Lua · Inlägg av **Lua** » mån 26 okt 2009, 11:30

Hej!

Jag levde ensam med Alva från strax innan hon fyllde tre, tills hon var 5 och ett halvt. De åren var jävligt utmanande men också skitroliga. Jag säger som kiki: en medmänniska i liknande situation är guld värd. Jag och Reb lagade mycket mat tillsammans och sov ofta hos varann på helgerna. Barnen blev nästan som syskon.

Hur har du det med avlastning? Du behöver komma ut också. Jag tyckte att det var jobbigt att vara låst på kvällarna när hon somnat (särskilt sommarhalvåret när jag satt i en lägenhet från klockan 19... ) och såklart det dåliga samvetet över att jag kände så. Så här i efterhand önskar jag att jag hade fixat någon som kunde tänka sig att sitta i min soffa kanske en kväll i veckan, så att jag kunde ta en promenad eller dricka kaffe hos någon eller gå på café eller ta en elgitarrkurs eller gå på kickboxing eller... ja, du fattar

Kram Lua.

My Precious · Inlägg av **My Precious** » tis 27 okt 2009, 20:27

Hej cissii!!

Välkommen hit ska du vara!

Att vara ensamstående kräver en hel del jobb och jag tror att det är viktigt att ha en genomgående struktur på det hela. Då menar jag rutiner. Hemma hos mig så går vi upp kl 07, lillan ska vara på dagis 09 så fram tills dess så umgås vi vid matbordet och sen på golvet. Lämnar på dagis 09 och hämtar 14. Jag är fast anställd med är utan uppdrag, då jag jobbar på ett rekryteringsföretag. När jag har hämtat henne så fikar vi och sen är vi utomhus en stund och sen handlar, tvättar, lagar mat, bakar bullar eller något annat. Kl 17 äter vi middag, kl 18 så badar hon och sover kl 19.

Ju mer detaljerad du är, desto bättre. Det är bra för både dig och Celeste. Det bästa är ju givetvis ett fast hem att ha som utgångspunkt, där hon kan ha sitt egna rum och sina grejer och sin tid.

Ställ gärna så många frågor du vill, om allt möjligt.

Precis som kloka Kiki skriver så är attityden ditt viktigaste redskap, om du låter bli att ifrågasätta ditt föräldraskap så kommer inte heller din lilla att göra det SAMTIDIGT som hon tar efter attityden och blir självständig inifrån.

Ibland när jag har börjat klä på min lilla nu, så börjar hon åla sig och sådär, förtrotsen är hon ju i, och då börjar jag prata på om allt annat med ord som hon kan, med en en ton av självklarhet och superspänning, så glömmer hon allt annat och bara lyssnar. Som om det vore som mest självklart i hela världen att man ska klä på sig.

Vi finns här och kom tillbaka snart och berätta hur det går!!!

KRAM

Siobhan · Inlägg av **Siobhan** » ons 28 okt 2009, 10:43

Jag tycker det är rätt jobbigt efter 19 då min dotter sover. Är helt låst till hemmet. Är dessutom arbetslös också så träffar inga vuxna under dagen heller.

Jag hade tyckt att livet som ensamstående förälder vore helt ok dock om det bara inte vore för samhällets dömmande ögon. Man befinner sig verkligen lägst ner på den sociala stegen som ensamstående arbetslös mamma. Man är värd noll i ögonen på omgivningen. Och om man vågar klaga över ens tillvaro för man höra att det är "ens eget fel som inte aborterade".

jaja...det här inlägget hjälpte nog inte dig så mycket...sorry

My Precious · Inlägg av **My Precious** » tor 29 okt 2009, 03:15

Det är alltid viktigt att ta hand om sig själv också. Om man mår bra själv så speglar det ju ens omgivning.

Det går ju att ha en barnvakt. En granne till mig har en dotter som är 15 år och vill sitta barnvakt till en liten summa. De bor på samma våning som mig och de känner min lilla väl. Barnvakten har ju även sin mamma nära till hands

På nåt sätt så får man fixa och trixa, det är inte alltid lätt men till slut så går det! Sen har ju givetvis barnvakten noga instruktioner osv.

Som person så får samhället tycka precis vad de vill, jag tänker inte ta på mig deras etiketter. Jag är så stolt över mitt val så det är inte klokt.

ALLT kommer gå bra!!

cissii · Inlägg av **cissii** » mån 09 nov 2009, 23:30

Hej

Tack för alla svar! Jag kommer återkomma till min tråd, men samlar på mig lite erfarenhet först.
Det svåratse än så länge är att vänja sig vid att jag är ensam. Rent vänja sig i hjärnan. Att det inte kommer hem någon på kvällen typ.
Men det är ju en vana det med. Alla känslor som borde kommit för 1,5 år sen, när vi gjorde slut, kommer ju nu oxå.
Så jag kämpar mig igenom dagarna här. Men det kommer väl bli bättre antar jag.

My Precious · Inlägg av **My Precious** » mån 09 nov 2009, 23:47

Det stora sakerna i livet tar tid att vänja sig vid. Du kommer få en helt annan vardag MED HELT NYA möjligheter... För eller senare så kommer du träffa nya spännande människor... som får plats i ditt liv.

Håll oss gärna uppdaterade

kiki · Inlägg av **kiki** » tis 10 nov 2009, 00:16

Oj vad jag känner igen mig. Jag bestämde mig ju i April för att lämna min man och hade hela sommaren på mig att förbereda mig. Tänkte att bara jag kommer in i min nya lägenhet så blir allt strålande

ack vad jag bedrog mig, det tar tid. Nu efter 2 månader grinar jag inte varje dag längre 8) inte ens varje vecka, men sorgen kommer över mig då och då. Jag accepterar att det är så och då blir det lite lättare.

Varma Kramar
Kristina

Inlägg av **annawahlgren** » tis 10 nov 2009, 08:07

Kära, kära Cissii

Jag hoppas du kan läsa allt som inte står här från mig.

Du har alltid min kärlek, min respekt och fulla förståelse.

Och min delade sorg.

I Barnaboken finns ju "Att föda ensam" och "Maria och hennes mamma" som åtminstone visar att ingen ensam människa är ensam. Egentligen

O:)

cissii · Inlägg av **cissii** » tis 10 nov 2009, 12:11

Tack alla ni! Och speciellt till dig Anna, dina ord betyder mycket. Ofta när jag står inför svåra beslut så tänker jag på något du skrivit eller bara på dig. (har ju läst Momo, så jag tror mig ha lite koll haha

).
Och Kiki, du och jag pratar ju med varandra på andra ställen än här oxå, och du vet att du är väldigt delaktigt i vissa beslut. Hårda med kärleksfulla ord det är du bra på det. Kiki kan hon, skulle Celeste säga

Hursom så är min situation bra på alla sätt egentligen. Avlastning har jag, min underbara mor, hon är Celestes tredje förälder. Hon brukar vakta Celeste varje helg, och kan komma närsomhelst i princip under veckorna. Min bästa vän bor granne med mig, och jag har många fina vänner och en "pojkvän" eller ja nått liknande. Jag har dessutom TVÅ jobb, som ger lite omväxling och plus mina dj-jobb och måla-tavlor-jobb. Så det är en omväxlande vardag.
På den biten är det inga problem.

Inte med rutinerna heller hemma (bortsett från trots nu då), dom har ju varit spikade i tre år nu.
8:00 Gå upp
9:00 - 11:00 Ensamlek
11:00 - 14:30 Städa, kolla på Bompa, åka till affären.
(OM vi nu är välkomna där mer, sist vi var där tillrättavisade C kassörskan att champinjoner heter SVAMP, vem har hört talas om champinjoner lixom?)
14:30 - 16:00 Sova
16:00 - 20:30 Baka, göra mat, gå i skogen eller nått, bada, sova.

Svåraste har jag det med mig själv. Blir många överfulla askfat på balkongen när kvällen smyger på.

cissii · Inlägg av **cissii** » tis 10 nov 2009, 12:20

Glömde lägga in skratta och busa på schemat. Celeste är ju så himla kul. Det senaste är att vi skrattar åt en fantasibild av att pappa åker på dammsugaren. Det är hon som har kommit på det. Fattar inte hur. Men vi fnissar ihjäl oss åt det ivf.

cissii · Inlägg av **cissii** » tis 10 nov 2009, 15:55

Måste ju tillägga en sak till.
Det har ivf inte varit några problem att få Celeste med på noterna vad som händer. Hon pratar mycket om att pappa är i det andra huset, och att han fick hosta av att bo i det gamla huset. (det snodde jag rakt av). Vi träffar honom en annan dag säger hon. Oxå att en del av hemmet är borta tar hon fint. Stolen var trasig, säger hon. Köpa nyyyy!
Smart ung dam det här.

Inlägg av **annawahlgren** » tis 10 nov 2009, 16:04

O:) O:)

:thumbsup:

cissii · Inlägg av **cissii** » tor 12 nov 2009, 23:15

Hej

jag fortsätter skriva här om mina dagar. För det är så bra att lufta sig. Speciellt en dag som denna. Alltså alla smådetaljer blir ju så mycket när man är själv. Typ alla smulor, alla soppåsar och sånt. Jag börjar verkligen märka skillnaden. Idag tex vaknade och kände mig som att jag inte hade sovit alls på hundra år, lite sjuk och jävligt trött bara. Så jag lockade Celeste till affären med löfte om att vi skulle köpa hjärtankakor (pepparkakor) och sen mutade jag henne DESSUTOM med en klubba. Har aldrig hänt innan, och det kommer inte bli en trend. Men jag orkade inget annat. Hur gör man dom dagarna. när orken bara inte FINNS?
Nu har jag ett barn med rätt extrem trotsålder, annars hade det kanske inte varit något att snacka om.

MEN jag tror redan jag märker skillnad på henne, när hon slipper bo med två som bara bråkar med varanda. Jag har kategoriserat henne till den känslige av BB personlighetstyper. Stämmer det, så kommer hon ju bara ha att vinna på den här flytten.