Varför slår han mig?

[Arons mamma]

Hej!

Aron är nu 1 år och 9 månader gammal. Han är en pigg och glad kille som äter bra och sover gott.

Till problemet :

De senaste kanske två veckorna har Aron börjat slå mig i ansiktet i situationer han inte gillar. När vi skall byta blöja, vid klädbyten och annat nödvändigt men tydligen tråkigt. Han blir så himla arg, jag ser hur det blixtrar till i ögonen på honom. Han slår mig även när jag ibland stoppar något han gillar förfärligt mycket (när han suttit i badet en timme och börjar anta formen av ett russin till exempel, eller farliga saker som att klättra så högt man bara kan). Igår blev han ursinnig när vi skulle åka hem från öppna förskolan och slog till mig.

I början när Aron slog mig försökte jag bara ta hans hand och säga nej, man får bara smeka mamma på kinden och visade. Det hjälpte för stunden liksom, men vid nästa blöjbyte blev det samma sak. Efter några dagar blev jag ibland tokarg på smällarna, då det faktiskt gör ONT! Så när jag lät riktigt arg och bestämt sade NEJ medans jag höll i hans händer blev han ju helt hysterisk då. Så nu har jag återgått till att försöka hålla nerverna i styr och inte bli arg (svårt).

Nu har den lille gossen börjat slå sig själv i huvudet också men har dock minskat på att slå mig. Först kan han slå till mig, men övergår i att daska sig själv i ansiktet, varpå han grimaserar att det gör ont. Även leksaker kan få sig en dask. Han tittar på mig varje gång för att se vad jag skall säga. Han väntar på något klokt svar som jag mitt korkade huvud inte lyckats ge honom tydligen, eftersom han fortsätter.

Hur har han kommit på att han skall slå mig? han slår inte någon annan människa, men jag är rädd att han skall börja med det också. Hur skall jag få stopp på det? jag har läst de gamla trådarna om liknande situationer, men jag behöver lite personlig vägledning nu känns det som.


jag hoppas jag fick med allt jag behövde här och att jag får något klokt svar.

[Arons mamma]

Kan för övrigt säga att han också blivit väldigt "pappig" senaste veckorna. Han ropar "paaappa" direkt på morgonen. Arons pappa jobbar mycket och är inte mycket hemma. När han väl är med Aron så bara leker dom, det är bara jag som sköter "tråkigheterna" (som Aron verkar tycka). Dvs allt som har att göra med allt annat än lek att göra. Det är alltid jag som varit hemma och tagit hand om Aron, kan det vara därför han bli arg på just mig? Att han har märkt att inte allt alltid tillåts, och han förknippar ett nej med mig? För det är ju alltid jag som stoppar honom i farliga situationer och liknande. På pappa är han riktigt klängig från det han kommer hem från jobbet tills dess han inte är hemma igen, han får inte ens äta i lugn och ro.

[Krisse]

Hej Arons Mamma!

Här kommer lite reflektioner från mig, är inte världens mest erfarna mamma men lite tips har jag.

Nej att bli arg hjäper inte som du märker. jag tror han är inne i förtrotsen precis som min prinsess är. Det kastas grejer, dras hunden i svansen etc.
jag skulle varmt rekommendera att läsa om "Förtrots" under favoriter
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18665
det kommer att svara på de flesta av dina funderingar tror jag.

Skippa helt ordet nej tycker jag och försöka att visa, lära, leda hjälpa istället för att hindra. Nej det är inte alltid lätt och visst kan ens tålamod tryta men jag kan garantera att det är så mkt mer positivt och roligt. Jag tror Blomman startade en tråd här under Barnfostran som heter Ja-utmanings-tråden, mkt inspirerande.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18769

vi har samma situation här hemma att pappa jobbar mkt och Emmy är hemma med mig. Jag leker nästan aldrig med henne utan hon är med mig i mina sysslor.
Försök få pappan med på ditt tänk och att ni gör "tråkigheterna" tillsammans alla tre. Underskatta inte social delaktighet, lek sköter barnen så bra själva.

Har du Barnaboken annars kan jag varmt rekommendera den.

Lycka till!

[hannadredd]

Hej, min dotter är i samma ålder & kan inte heller rikgtigt hantera sina känslor i alla lägen. Ibland slår hon av ilska/frustration, ibland bara för att prova & se vad man får för rekation. Jag försöker konsekvent visa hur man klappar och att jag blir ledsen när hon slår mig och om jag säger: nu blir mamma ledsen & får ajj ajj brukar hon alltid avsluta med att klappa mig så fint så jag blir glad igen.
Detta fungerar för mig.

Men är det riktigt hårt så att det verkligen gör ont så skriker jag för fullan hals...kan inte riktigt hejda mig där, men jag tycker ändå att det är ok, för gör det ont så gör det ont...bara att man visar att det blir bra sen & att alla är glada igen....

[annawahlgren]

Glöm inte det lilla magiska OJ DÅ. Ta de små händerna ögonblickligen (så att de inte kan fortsätta slå) och säg OJ DÅ.

Kort paus, där världen står still en stund.

Under de sekunderna som världen står still hinner man besinna sig, kväva sin korvande tunga som vill skrika fula saker och TÄNKA en smula - tänka efter innan man möjligen förgår sig.

Och att skuldbelägga är att förgå sig. Att bestraffa likaså, naturligtvis.

Man får bortse från att det gör ONT och att man blir LEDSEN - det gör ingen människa glad, om man säger och lär barnet INGENTING (annat än att skämmas, vilket är alldeles för abstrakt och därmed helt meningslöst, för att inte säga enkom taskigt, för ett så litet barn).

Man kör regelrätt beteendefostran i stället. Om man vill vara sitt lilla barns bästa vän i världen, och det vill man ju

Man tar de små händerna, som man håller (medan ens OJ DÅ har sin besinnande verkan), och klappar sig med dem, medan man lugnt och sakligt deklarerar: "Man slår inte, man klappar, så här. Åååå så bra, så riktigt, precis så: man slår inte, man KLAPPAR." Klapp klapp, utan att släppa de små händerna, och så pris och beröm på det och klapp och smek och klapp och tack tack, igen och igen: "Åååå så skönt, precis så gör man, man slår inte, man klappar, just precis, SÅ gör man Ska jag göra så på dig Hm, hur var det man gjorde nu igen " Och klapp, klapp, försiktigt och fint och rart, på lilla barnet - i andakt, typ Medan världen står stilla.

Alla nöjda och glada :-({|= (Förr ger man sig inte.)

[annawahlgren]

PS Måste berätta om min första erfarenhet i den här vägen

Min lilla förstfödda, som jag ju tyckte jag hade ett alldeles underbart litet vardagsliv med där alla två var kolossalt nöjda och glada (jag var 19 år) sopade plötsligt till mig helt oförvarnat, när hon låg på skötbordet, nio månader gammal, och jag böjt mig ner för att ge henne en puss. TJONG! Världens örfil mitt i nyllet.

Jag bröt naturligtvis samman totalt och kunde inte för mitt liv begripa varför hon gjorde så. Så jag störtade till barnpsykolog ( ) för ungen måste ju vara olycklig, tänkte jag - någonting måste ju ha gått fruktansvärt snett

Barnpsykologen filade naglarna och sa: "Åsch, hon bara testar."

Möjligen förhöll sig barnpsykologen så pass välgörande likgiltig därför att hon på det personliga planet var inbegripen i en uppslitande skilsmässa, inte vet jag Jag gick i alla fall hem och började tänka.

Första insikten var: Ta det inte personligt, det hade inte ett smack med mig att göra

Det var verkligen så: lilla ungen testade - inte på känslomässig basis utan just precis bara på upptäckarbasis. Född till ett jag var hon särskild från världen (mig) och kunde nu dessutom välja sina handlingar, dvs styra handen att slå liksom styra den att klappa. Jag döpte det hela senare till kasta-smörgåsen-på-golvet-syndromet. ("Vad händer om jag kastar smörgåsen på golvet?")

Världen med alla sina normer, koder och umgängesmönster är till för att utforskas - ty människan är och måste vara en social varelse; ensam klarar hon sig inte. Alltså måste man ta reda på vad som gäller för att klara sig så bra som möjligt här i världen.

Därav KBT - kognitiv beteendeterapi

Så jag gick in för det i stället för att bryta samman. Och slapp fler örfilar.

[miniz]

Hej!
Ville bara berätta om min lilla kille. Han började slà i juni, vi tog hans händer som förklarat av AW om och om och om och om och om igen. Nu här om dagen kom vi pà att han slutat slà! Vi vet inte precis när det hände, men poletten har trillat ner, till slut. Det tog kanske lite längre tid än nödvändigt för det blev en lek av det hela med mellansystern.

Sà ge inte upp. Visa hur man gör här i livet.
Kram

[annawahlgren]

Nu här om dagen kom vi pà att han slutat slà! Vi vet inte precis när det hände, men poletten har trillat ner, till slut.

UNDERBART =D>

Ni har inplanterat vad jag kallar en positiv hämning. Nästa gång han möjligen får en impuls att slå - och det kan man som bekant få när som helst i livet, särskilt om man är karl med kroppskrafter - kommer denna positiva hämning att tvärbromsa honom. En liten röst kommer att eka i hans skalle: "Man slår inte - man klappar."

Klappa kanske han inte har lust med i den stunden, men han slår inte

Pris och beröm :-({|= Antivåldsfostran i sin prydno.