Trots, trams och bajshumlor...

Ninapn · Inlägg av **Ninapn** » mån 19 okt 2009, 21:00

Fyra-årige storebror har blivit trams-tokig! Ibland blir han nästan okontaktbar i sitt trams, när han sitter och låtsas-skrattar, frustar och tjuter åt sina egna kiss och bajs-skämt. Vid matbordet. Och jag måste erkänna att jag känner mig just nu lite handfallen! Vi har sagt att man visst kan skämta om sådant, men inte vid matbordet. Och när han påminns om detta tittar han lurigt på en, skakar av undertryckt fnitter, och vrålar sedan istället "MAJS!!!" för att därpå nästan trilla av stolen av skratt. Våra måltider har från och till präglats av detta några veckor nu, och jag behöver nog lite perspektiv utifrån. Jag känner mig som världens sur-kärring med mina "Kom ihåg att man sitter upp i stolen", "Kom ihåg att vi inte skämtar om det vid matbordet", och till slut "Nu får det räcka, om du inte vill sluta får du fortsätta på ditt rum", vilket inte stör honom nämnvärt när det genomförs. Och ibland, i vissa situationer, måste jag erkänna att jag kan bli lite provocerad av svaret "Nej, din bajshumla!"

. Han har precis börjat i förskolan och jag kan ana ett visst samband. Men det är såklart inte hela sanningen. Och när den sociala delaktigheten är riktigt bra, då lyser ju tramset med sin frånvaro... Så visst ser jag att det är hos mig det brister! Men ibland blir jag bara så trött....

Någon som har konstruktiva tips? Kan ju tillägga att han inte gör så här när man är ensam med honom utan framför allt när lillebror är med (väldigt uppskattande publik).

Vad kan man begära av honom? När ska man så att säga sätta ner foten? Ibland när jag blivit riktigt irriterad har han sklagit ned blicken och med darr på rösten sagt "Men mamma, jag vill bara göra lite roligt..) Jag behöver ny input!!!

Ibland så bjuder vi verkligen på det, och frossar allihop i den här sortens humor, och behöver jag säga att han älskar det? Men det är ju ändå så att det finns tillfällen då vissa grejer är ok, medan de i andra situationer inte är det... Snälla hjälp!

Fanny83 · Inlägg av **Fanny83** » mån 19 okt 2009, 21:13

HA HA! Majs! Det var jätteroligt, tycker jag. Vilken rolig liten pojke!

Undrar lite stillsamt exakt vad som är det egentliga problemet med att han tramsar och skämtar?

Hälsar Fanny, som ännu inte har någon erfarenhet av tramsig son och kanske därför inte riktigt förstår...men har en känsla av att humor vid köksbordet kommer att uppskattas i de flesta lägen så småningom. Låter härligt!

Ninapn · Inlägg av **Ninapn** » mån 19 okt 2009, 21:26

Jag vet inte... När jag läser mitt inlägg inser jag att det låter gulligare och harmlösare än det är. För problemet är ju att ingen får en syl i vädret, resten av familjen överröstas av en låtsat-pruttande gaphals som var trettionde sekund glider ned under bordet eller är på väg att låtsas-ramla av stolen. Det är lite svårt att förmedla, det här är ju också lite hårddraget. Det handlar väl om att man vill att han ska bete sig som folk, lyssna på andra som pratar och gärna svara på tilltal.... För visst ska man kunna skämta och skratta vid ett bord! Men det här handlar nog för det mesta om ytterst medvetna provokationer av en ung herre i trotsåldern. Vilket vi ju på sätt och vis kanske inbjudit till genom att hantera detta fel? Men jag vidhåller nog att jag inte alltid vill att det ska pratas kiss och bajs vid matbordet, särskilt inte i större sällskap... Är det jag som är en tråk-morsa?

Fanny83 · Inlägg av **Fanny83** » mån 19 okt 2009, 21:40

Jag förstår! Överlåter svar till andra supermoms!

Men du var väl lite inne på lösningen själv - social delaktighet?

Ps. Det vore ändå kul att skriva upp roligheterna i en liten bok - lär uppskattas enormt när han blir stor...vidhåller att "majs" var en väldigt rolig matbordsanpassad variant av "bajs".

Ninapn · Inlägg av **Ninapn** » mån 19 okt 2009, 22:05

Jag förnekar inte att min son har en uppenbar humoristisk begåvning

. Och jag är glad för ditt svar, för det gav mig ett nytt "utifrån"-perspektiv. Jag tror att de flesta med barn i tre-fyra årsåldern kan känna igen sig i den trötthet man ibland kan känna... Och det är så lätt att snurra på i gamla hjulspår. Kanske helt enkelt för att det ibland är väldigt intensivt! Men det betyder ju inte alltid att det är befogat att sura! Det är det väl egentligen aldrig, i och för sig. Jag ska verkligen försöka ge akt på mitt eget beteende, kanske är det så att detta faktiskt är något som är ganska tydligt kopplat till de dagar då jag själv är mer åt det gnälliga hållet, och mindre åt det konstruktiva, "glimten i ögat"-hållet... Så tack!!

En annan fråga som dock kvarstår: får man kalla sin mamma för bajshumla?

Detta är på intet sätt ett stort problem, om ens ett problem, men jag skulle ändå tycka att det vore spännande med andras reflektioner kring dylikt... Ett exempel ur verkligheten: Jag säger glatt: "Kan du parkera tåget nu, maten är färdig!" Sonen svarar, kort och koncist "Nej bajshumla!" och tuffar oberört vidare med tåget Thomas....

Susanne* · Inlägg av Susanne* » tis 20 okt 2009, 21:51

Hej du (eh bajshumlan

).
Tack för intressant dialog av er båda. :thumbsup: Och tänkvärd.

Ja, det är svårt ibland att både veta vad som är rimligt och vad man ska reagera på, samt hålla humöret uppe. Speciellt de dagar när humöret ligger någon annanstans.

Det är heller inte lätt för små raringar som ibland kanske trotsar men ibland kanske inte riktigt vet vad som gäller, och gärna blir lite påhejade av andra glada syskon.

Fundera igenom vilka regler som känns rimliga och berätta innan för barnen vad som gäller. Det är ju en klar svårighet att förstå att det är ok ibland och ibland inte. Om det går över gränsen för rimligt skoj så ta honom från bordet, åt sidan, berätta att nu får det noga vänta till efter middagen och att ni kanske ska ha tokbus tillsammans då. Typ. Sedan får du stå för det förstås och genomföra förvisning eller liknande vid behov. Glöm heller inte att det är beteendet som ska kommenteras, inte hans person eller generaliseringar "du ska alltid" eller du är...".

Med en genomtänkt utgångspunkt och vad man själv i sansade stunder tycker är ok, så är det lättare att förhålla sig i stunden.

Och jag hade inte tagit något extra för bajshumla om det är sagt med vänlighet och kärlek. Tonen är det avgörande för mig, inte orden i sig.

Jag fick mig själv en tankeställare idag just det här med slentrian och tillsägelser. Är det ibland genomtänkta eller är det inte genomtänka alls kanske? Var med gänget på biblioteket. När tjejerna fixar med lånekort så börjar Charlie dansa på golvet och sjunga/låta lite högt. Jag tänker inte ens på att jag vänder och hysschar honom och säger säkert nej också.

Han går fram till mig där jag sitter på huk, lägger huvudet på sne och säger rart med en ton från rumpnissarna i Ronja "vaffo få man inte dasa hä då" (varför får man inte dansa här då)? Svarade förstås klart du ska dansa och han dansade vidare glatt. Det var en nyttig läxa.

Kram