Nu har jag gått över gränsen med min son. Jag försöker vara en barnaboksmamma men misslyckas hela tiden. Humorn har försvunnit och jag blir så arg på honom och tar i honom alldeles för hårt, detta har nu hänt flera gånger om dagen för att han har varit hemma från dagis och varit sjuk. Jag har sådan ångest och känner mig så misslyckad och frustrerad. Hur ska jag göra för att hantera min ilska? Märker på honom att allting blir värre efter att jag haft ett utbrott. När allt är som vanligt brukar det flyta på bra och han är glad och (ganska) snäll mot lillebror (8 mån). Så här vill jag inte vara, jag har en bild av hur jag ska vara som mamma och den bilden går i kras.
Är det någon som känner igen sig? Har aldrig läst om detta på forumet, är det ingen som gått över gränsen nån gång? /Flipper
Hjälp misshandel
Hjälp misshandel
Pojke drygt tre. Kurad vid 8 m?nader sov bra fram till trots?ldern.
Pojke drygt nio m?nader, standardmodellsbarn plus tredagarskur efter sommaren.
Pojke drygt nio m?nader, standardmodellsbarn plus tredagarskur efter sommaren.
Hej Flipper!!
På mig låter det som att du har för höga krav på dig själv som förälder, jag tror om du släpper kraven och försöker se i dig själv i en positiv mening så kommer det att bli bättre.
SÅ länge kraven kvarstår så kommer det bara att bli värre, du vet vad du gör för fel och du vet att ditt handlande mot din son inte är bra.
Skriv det på ett papper, läs det när ilskan faller på ( som en påminnelse )
Jag lovar du kommer inte att göra om det.
Ett beprövat trick är att sakta andas in djupa andetag och försöka lugna ner sig innan utbrottet, tänka att NU ska jag inte göra si eller så...och blir det för jobbigt, gå ut utanför dörren en stund och lugna ner dig...
Bara små ord från lillan.....
På mig låter det som att du har för höga krav på dig själv som förälder, jag tror om du släpper kraven och försöker se i dig själv i en positiv mening så kommer det att bli bättre.
SÅ länge kraven kvarstår så kommer det bara att bli värre, du vet vad du gör för fel och du vet att ditt handlande mot din son inte är bra.
Skriv det på ett papper, läs det när ilskan faller på ( som en påminnelse )
Jag lovar du kommer inte att göra om det.
Ett beprövat trick är att sakta andas in djupa andetag och försöka lugna ner sig innan utbrottet, tänka att NU ska jag inte göra si eller så...och blir det för jobbigt, gå ut utanför dörren en stund och lugna ner dig...
Bara små ord från lillan.....
Stolt trebarnsmamma till flicka f?dd -95, pojk f?dd -97 och hemma med lillan f?dd 05-05-05
-
Gäst
Fråga dig själv om det finns några risker med det du gör och svara sedan dig själv på det. Fråga dig sedan hur du skulle kunna göra istället och vilka vinster det skulle medföra. Välj sedan hur du ska agera - det handlar om egenansvar Kära Flipper,
sån har jag det också. Jag har nog världens gulligaste ungar, men ändå kan jag både skrika och rasa mot dom. Och sitter sen igen med världens svartaste samvete efteråt.
Och då tänker jag som så: Det är mänskligt att bli arg. Men man FÅR inte låta det gå utöver sina barn. När jag då endå har gjort det, så brukar jag be mina barn om förlåtelse. Jag säger att jag har gjort något man inte får (skrika åt sina barn), och försäkrar dom att det inte alls var deras fel. Jag är noga med att dom skal förstå att skrikandet är MIN fel och bara min, och att dom bara råkade vara dom som fick allt skrik på sig.
Så tänker jag som så att det ändå är något av ett friskhetstecken att man får dårligt samvete efteråt. Värre vore det jo om jag INTE fick nåt samvete.
Och så tänker jag att barn kanske har godt av att se att det dom gör kan leda till reaktioner hos andra.
Och kanske är det bra för dom att se att människor inte är perfekta, ej heller deras mor. Kanske blir det lettare för dom att tycka att dom själv duger bra, även om dom inte är perfekta (heller).
Och när jag tänker efter så tror jag nog att i den här världen, som är så grym, så kan det vara godt att få öva lite utblåsningar och rasingar hemma der det trots alt är trygt och säkert, så har man lite i säcken när man kommer ut i stora världen der det verkligen kan rasa på. Och det att ha upplevd sina mamma be en om forlåtelse, det är heller ingen dum erfarenhet att ha med sig. Många barn har aldri fått uppleva det nån gång.
Sån tänker jag i mina svarta och ledsna stunder, och så försöker vara en glad och snäll mamma (tills nästa gång det smäller till...)
sån har jag det också. Jag har nog världens gulligaste ungar, men ändå kan jag både skrika och rasa mot dom. Och sitter sen igen med världens svartaste samvete efteråt.
Och då tänker jag som så: Det är mänskligt att bli arg. Men man FÅR inte låta det gå utöver sina barn. När jag då endå har gjort det, så brukar jag be mina barn om förlåtelse. Jag säger att jag har gjort något man inte får (skrika åt sina barn), och försäkrar dom att det inte alls var deras fel. Jag är noga med att dom skal förstå att skrikandet är MIN fel och bara min, och att dom bara råkade vara dom som fick allt skrik på sig.
Så tänker jag som så att det ändå är något av ett friskhetstecken att man får dårligt samvete efteråt. Värre vore det jo om jag INTE fick nåt samvete.
Och så tänker jag att barn kanske har godt av att se att det dom gör kan leda till reaktioner hos andra.
Och kanske är det bra för dom att se att människor inte är perfekta, ej heller deras mor. Kanske blir det lettare för dom att tycka att dom själv duger bra, även om dom inte är perfekta (heller).
Och när jag tänker efter så tror jag nog att i den här världen, som är så grym, så kan det vara godt att få öva lite utblåsningar och rasingar hemma der det trots alt är trygt och säkert, så har man lite i säcken när man kommer ut i stora världen der det verkligen kan rasa på. Och det att ha upplevd sina mamma be en om forlåtelse, det är heller ingen dum erfarenhet att ha med sig. Många barn har aldri fått uppleva det nån gång.
Sån tänker jag i mina svarta och ledsna stunder, och så försöker vara en glad och snäll mamma (tills nästa gång det smäller till...)
vill bara säga att du är inte ensam.
när min dotter var drygt halvåret så gick det helt överstyr med min ilska. hade i princip ingen röst kvar vid middagstid.... och precis som du så tog jag hårt i henne. usch fy och skam.
du har fått en rad tips här ovan ju, men jag valde till slut att söka hjälp. gick i stödsamtal under ett halvårs tid för att prata om min ilska och hitta verktyg i hur jag skulle hantera den. ja... och allt runtomkring.
idag har jag en trotsig snart treåring och en sjuveckors. visst tappar jag humöret ibland men inte så att jag blir rädd för mig själv längre. var inte rädd för att söka hjälp utifrån om du inte får bukt med din ilskekontroll. du hjälper både dig själv och framförallt ditt barn.
när min dotter var drygt halvåret så gick det helt överstyr med min ilska. hade i princip ingen röst kvar vid middagstid.... och precis som du så tog jag hårt i henne. usch fy och skam.
du har fått en rad tips här ovan ju, men jag valde till slut att söka hjälp. gick i stödsamtal under ett halvårs tid för att prata om min ilska och hitta verktyg i hur jag skulle hantera den. ja... och allt runtomkring.
idag har jag en trotsig snart treåring och en sjuveckors. visst tappar jag humöret ibland men inte så att jag blir rädd för mig själv längre. var inte rädd för att söka hjälp utifrån om du inte får bukt med din ilskekontroll. du hjälper både dig själv och framförallt ditt barn.
Begåvad med 
Nell född jan-03 och Jakob född -05 .
Nell född jan-03 och Jakob född -05 .Hej
Jag kan sälla mig till raden mammor som inte klarar av att leva upp till de ideal jag har i sann AW -anda, vara mitt barns allra bästa vän i världen. Jag höjer rösten och tar i särskilt trotsbarent mer burdust och hårt än vad jag vill - för att jag är arg. Bakom ilskan ligger frustrationen och vanmakten, för dålig tro på att jag behärskar och kan lösa situationen. Och sen det gnagande samvetet, tankarna och anspänningen som leder till ännu sämre mammaförmåga och kontakt med barnen. Mellan varven är cirklarna mer goda, bättre självkänsla, bättre föräldraskap och kontakt med barnen, och så blir det sämre igen. JAg laborerar just nu med det här att förvisa mig själv (jfr begreppet time-out) - om jag inte orkar med att vara mamma på ett för barnen bra sätt så får jag inte vara med ! Att dra sig undan ett tag, om möjligt rumsligt men fr.a. mentalt. Sömn är en annan jätteviktig faktor, och stöd och samspel med den andre föräldern. Men kanske också någon professionell att prata med, barn väcker mycket hos en själv som man inte har koll på, och det är värt att söka hjälp om ens egna skit går ut över barnen. För övrigt tycker jag att jag via Barnabokens handfasthet fått mycket stöd.
Du har ett stort mod, Flipper, som vågar skriva om detta.
Lindalou
Jag kan sälla mig till raden mammor som inte klarar av att leva upp till de ideal jag har i sann AW -anda, vara mitt barns allra bästa vän i världen. Jag höjer rösten och tar i särskilt trotsbarent mer burdust och hårt än vad jag vill - för att jag är arg. Bakom ilskan ligger frustrationen och vanmakten, för dålig tro på att jag behärskar och kan lösa situationen. Och sen det gnagande samvetet, tankarna och anspänningen som leder till ännu sämre mammaförmåga och kontakt med barnen. Mellan varven är cirklarna mer goda, bättre självkänsla, bättre föräldraskap och kontakt med barnen, och så blir det sämre igen. JAg laborerar just nu med det här att förvisa mig själv (jfr begreppet time-out) - om jag inte orkar med att vara mamma på ett för barnen bra sätt så får jag inte vara med ! Att dra sig undan ett tag, om möjligt rumsligt men fr.a. mentalt. Sömn är en annan jätteviktig faktor, och stöd och samspel med den andre föräldern. Men kanske också någon professionell att prata med, barn väcker mycket hos en själv som man inte har koll på, och det är värt att söka hjälp om ens egna skit går ut över barnen. För övrigt tycker jag att jag via Barnabokens handfasthet fått mycket stöd.
Du har ett stort mod, Flipper, som vågar skriva om detta.
Lindalou
Hej
Jag vet vad Ni talar om. Jag vet oxå hur barnen reagerar. Jag vill inte addera till ngt dåligt samvete, bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag har varit en ilsken mamma, vanmakten har alltid lurat i bakhasorna. Detta i mix med att jag alltid varit en varm, förstående och älskande mamma har gjort mina barn väldigt förvirrade. De har i stort sett aldrig vetat när mamma skall blixtra till nästa gång. En sak jag blixtrade till för i går, kanske jag skrattar bort idag..
Mina stora barn har talets gåva och den inre styrkan att säga ifrån. Det är ngt som jag i mina "bra" stunder anammat. Här hemma har det rått förvirring och kaos som ingen har en aning om, jag är ju en sådan bra och rolig mamma..
Jag minns att jag skrivit här på forumet, att jag börjar bli den mamma jag egentligen är..och det pga att jag hittade hit och dessutom beställde Barnaboken. Till Er som känner såhär, jättebra, sök hjälp, hitta ett sätt att ventilera så kanske Ni slipper sådana kommentarer som jag har fått..låt inte barnen komma i mellan Er vanmakt..
Exempel på kommentar... "Mamma, kommer du ihåg när du slog sönder min favoritpall" "åhh, mamma, minns du när du var så arg att du slängde min favoritsak i sopptunnan"
Jag "avslöjar" mig här oxå, så att Ni som har det så som jag har haft, för jag förstår er till fullo, oxå skall förstå vad som sätter sig hos barnen och hur man faktiskt "vinner" tillbaka deras förtroende igen.
Jag har sökt hjälp, jag pratar med en psykolog eller vad det nu är..vi talade om min ilska en dag..det fick mig att tänka..
..jag kom hem och det gnagde i mig. Jag satte mig ned med min dotter...och började prata. Hon satt först stel som en pinne..och när jag sa till henne att jag förstått att mitt ansikte måste se hemkst ut när jag blir så där arg, så tittade hon bort..men innan jag visste ordet av det så flög hon in i min famn och grät och grät och ur henne kom allt som hon bar på..HENNES vanmakt, hennes rädslor....wake upp call för mig och jag hoppas även för Er som läser.
Mina ungar är kanske lite större än Era så jag sitter lite med ett facit i handen som jag gärna delar med mig av. Sakta men säkert vinner jag tillbaka ungarnas förtroende, när det kommer till ilskan, för övrigt så har jag redan deras förtroende..ungar uppfattar så mycket mer än man tror och tar på sig skulden...mina ungar har alltid trott att det varit ngt som de gjort när det i själva verket varit "livet" som spökat för mig, inte mina underbara helt otroliga ungar..
Nu kan vi skratta åt allt...och jag kan ta deras kommentarer, för allt du gör, kommer tillbaka på dig...Det vet när jag är ilsk, men de vet oxå att det inte går ut över dem längre, det är min sak att behärska mig, de har inte bett om att komma emellan.
Ilskan finns kvar, men jag har verktyg att jobba med och jag låter inte mina ungar komma i mellan längre och äntligen VÅGAR DE TRO PÅ DET...klimatet är förändrat. Det har tagit tid. Men vi är back on track...för jag har verktyg, barnaboken och framför allt, min barn som är som Anna W alltid sagt, de bästa "pedagogerna" men dem är inte satta till världen för att ta min skit, som jag har inom mig...eller att göra MIG hel och bekräfta mig som person.
Nu låter det kanske som att vi har haft ett helvete, det är inte riktigt så men det som mina barn gått igenom med mig är tillräckligt och jag vill inte att några barn skall behöva göra det. Jag hoppas att Ni som behöver har förstått mitt budskap..Det finns hopp och man KAN förändra saker och ting över en natt för att det är NÖDVÄNDIGT, för barnens skull och deras överlevnad..
Jag vet vad Ni talar om. Jag vet oxå hur barnen reagerar. Jag vill inte addera till ngt dåligt samvete, bara dela med mig av mina erfarenheter. Jag har varit en ilsken mamma, vanmakten har alltid lurat i bakhasorna. Detta i mix med att jag alltid varit en varm, förstående och älskande mamma har gjort mina barn väldigt förvirrade. De har i stort sett aldrig vetat när mamma skall blixtra till nästa gång. En sak jag blixtrade till för i går, kanske jag skrattar bort idag..
Mina stora barn har talets gåva och den inre styrkan att säga ifrån. Det är ngt som jag i mina "bra" stunder anammat. Här hemma har det rått förvirring och kaos som ingen har en aning om, jag är ju en sådan bra och rolig mamma..
Jag minns att jag skrivit här på forumet, att jag börjar bli den mamma jag egentligen är..och det pga att jag hittade hit och dessutom beställde Barnaboken. Till Er som känner såhär, jättebra, sök hjälp, hitta ett sätt att ventilera så kanske Ni slipper sådana kommentarer som jag har fått..låt inte barnen komma i mellan Er vanmakt..
Exempel på kommentar... "Mamma, kommer du ihåg när du slog sönder min favoritpall" "åhh, mamma, minns du när du var så arg att du slängde min favoritsak i sopptunnan"
Jag "avslöjar" mig här oxå, så att Ni som har det så som jag har haft, för jag förstår er till fullo, oxå skall förstå vad som sätter sig hos barnen och hur man faktiskt "vinner" tillbaka deras förtroende igen.
Jag har sökt hjälp, jag pratar med en psykolog eller vad det nu är..vi talade om min ilska en dag..det fick mig att tänka..
..jag kom hem och det gnagde i mig. Jag satte mig ned med min dotter...och började prata. Hon satt först stel som en pinne..och när jag sa till henne att jag förstått att mitt ansikte måste se hemkst ut när jag blir så där arg, så tittade hon bort..men innan jag visste ordet av det så flög hon in i min famn och grät och grät och ur henne kom allt som hon bar på..HENNES vanmakt, hennes rädslor....wake upp call för mig och jag hoppas även för Er som läser.
Mina ungar är kanske lite större än Era så jag sitter lite med ett facit i handen som jag gärna delar med mig av. Sakta men säkert vinner jag tillbaka ungarnas förtroende, när det kommer till ilskan, för övrigt så har jag redan deras förtroende..ungar uppfattar så mycket mer än man tror och tar på sig skulden...mina ungar har alltid trott att det varit ngt som de gjort när det i själva verket varit "livet" som spökat för mig, inte mina underbara helt otroliga ungar..
Nu kan vi skratta åt allt...och jag kan ta deras kommentarer, för allt du gör, kommer tillbaka på dig...Det vet när jag är ilsk, men de vet oxå att det inte går ut över dem längre, det är min sak att behärska mig, de har inte bett om att komma emellan.
Ilskan finns kvar, men jag har verktyg att jobba med och jag låter inte mina ungar komma i mellan längre och äntligen VÅGAR DE TRO PÅ DET...klimatet är förändrat. Det har tagit tid. Men vi är back on track...för jag har verktyg, barnaboken och framför allt, min barn som är som Anna W alltid sagt, de bästa "pedagogerna" men dem är inte satta till världen för att ta min skit, som jag har inom mig...eller att göra MIG hel och bekräfta mig som person.
Nu låter det kanske som att vi har haft ett helvete, det är inte riktigt så men det som mina barn gått igenom med mig är tillräckligt och jag vill inte att några barn skall behöva göra det. Jag hoppas att Ni som behöver har förstått mitt budskap..Det finns hopp och man KAN förändra saker och ting över en natt för att det är NÖDVÄNDIGT, för barnens skull och deras överlevnad..
Oerhört stolt mamma till tre "stora små gullungar"
-93 -95 -02 (samma pappa) (skratt)
-93 -95 -02 (samma pappa) (skratt)
-
lilla morran
- Inlägg: 86
- Blev medlem: tis 19 jul 2005, 08:32
Vill bara lägga in ytterligare hur viktigt det är med sömn 
För alla i familjen
Är man inte så förbaskat trött så hanterar man de flesta situationer bra är min erfarenhet. Skit i disk och städning, se till att vila medans du kan och ta dig en funderare på om du verkligen vill vara på det här sättet
Antagligen inte 
Fråga dig var ilskan kommer ifrån Är det barnen du är arg på eller är det så att dom får ta skit över något annat som du är ledsen eller arg över
Ilska kan också vara ett uttryck för att man är ledsen
Du har kommit en BRA bit på väg nu när du bett om hjälp Så fortsätt i den stilen Du klarar det med hjälp från din familj, våga be om hjälp även från utomstående, (som du nu har gjort, bravo)
Jag fick ett tips att när man blir så där frustrerad så är det skönt att skrika av sig. Så där satt jag i bilen när jag hade storhandlat och skrek Andra medtrafikanter tittade lite konstigt när dom såg mitt ryande ansikte i rondellen men när jag kom hem så var jag rätt så lugn...och hes i halsen
För alla i familjen Är man inte så förbaskat trött så hanterar man de flesta situationer bra är min erfarenhet. Skit i disk och städning, se till att vila medans du kan och ta dig en funderare på om du verkligen vill vara på det här sättet
Antagligen inte Fråga dig var ilskan kommer ifrån Är det barnen du är arg på eller är det så att dom får ta skit över något annat som du är ledsen eller arg över Ilska kan också vara ett uttryck för att man är ledsen
Du har kommit en BRA bit på väg nu när du bett om hjälp
Så fortsätt i den stilen Du klarar det med hjälp från din familj, våga be om hjälp även från utomstående, (som du nu har gjort, bravo)Jag fick ett tips att när man blir så där frustrerad så är det skönt att skrika av sig. Så där satt jag i bilen när jag hade storhandlat och skrek
Andra medtrafikanter tittade lite konstigt när dom såg mitt ryande ansikte i rondellen men när jag kom hem så var jag rätt så lugn...och hes i halsen Finner glädjen i andras skratt!
Mamma till två guldklimpar födda -04 och -07
Mamma till två guldklimpar födda -04 och -07
så sant så sant...de gånger jag känner att ett "återfall" till den okontrollerade ilskan är påväg är när jag är slut och trött...Hade jag haft verktygen för sömn tidigare hade många av mina "utbrott" undvikits. Sömnbrist lagras på något kusligt sätt och gör en till ngn man egentligen inte är. Vi är en MYCKET bra bit påväg och den okontrollerade ilskan som gått ut över barnen ligger bakom mig...
Jag märker oxå på mina stora ungar, nu när rutiner och sömn funkar, hur mycket bättre de mår. Hur mycket mer de orkar. De är 12 och snart 11 och sover oftast runt 20.30 (med vissa undantag). De kan SJÄLVA berätta om hur skönt det är att sova tidigt även om många av deras kamrater lägger sig bra mycket senare. Min dotter "tränar" nu på eget initiativ på att lägga sig tidigare då hon förstått SJÄLV att efter vår kommande flytt behöver hon tidigare kvällar då hon kommer att pendla till sin vanliga skola..hehehe.
Jag märker oxå på mina stora ungar, nu när rutiner och sömn funkar, hur mycket bättre de mår. Hur mycket mer de orkar. De är 12 och snart 11 och sover oftast runt 20.30 (med vissa undantag). De kan SJÄLVA berätta om hur skönt det är att sova tidigt även om många av deras kamrater lägger sig bra mycket senare. Min dotter "tränar" nu på eget initiativ på att lägga sig tidigare då hon förstått SJÄLV att efter vår kommande flytt behöver hon tidigare kvällar då hon kommer att pendla till sin vanliga skola..hehehe.
Oerhört stolt mamma till tre "stora små gullungar"
-93 -95 -02 (samma pappa) (skratt)
-93 -95 -02 (samma pappa) (skratt)
Måste instämma i det där med sömnen. Att ha små barn är ju att tära på sina sömnmarginaler, så¨mycket viktigare att verkligen försöka sova så mycket som bara är möjligt!! Personligen kan jag se hur nedstämdhet kommer smygande när sömnmarginalerna är alltför små, och deppighet och frustation/bistande tolerans ligger verkligen nära varandra. DEt är absolut ingen skillnad mellan barn och vuxna där!! När både barn och föräldrar är trötta uppstår mer konfklikter. Så något konkret att göra är att se över att både spädbarnet och treåringen har den sömn de behöver - då kommer även du att få det. Och att göra barnafadern medansvarig, ensam är övergiven och en sådan frustation förskjuts lätt (omedvetet) mot barnen. För övrigt, AW ger många konstruktiva råd om hur man hanterar små trotsare. Ditt egna känsloliv får du skapa utrymme för dessutom.
Lindalou
Lindalou
Åh vad jag blev glad när jag gick in på forumet idag och såg alla svar jag fått, att jag inte är ensam!! Tack alla!
Idag känns allting mycket bättre, jag har tagit kontakt med BVC och blivit lovad att få prata med någon och bara det gör att det redan känns lättare. Sömnen är ett problem här hemma, den lilla har jag applicerat standardmodellen på så han sover enligt skolboken som en ängel. Däremot hoppar den stora ur sängen i omkring en halvtimme varje kväll, plus att han tassar upp på natten och måste ledas tillbaka (ingen stor grej men det leder ändå till bruten sömn). Jag är ensam i veckorna, min man är borta, och det gör att jag sover dåligt även om barnen skulle sova hela natten, jag ligger liksom på helspänn och lyssnar omedvetet eftersom det är jag som har ansvaret.
Egentligen självklara saker som jag kom på under min kris igår:
- Sänka kraven på mig själv och den stora pojken.
– Egen tid, komma utanför dörren och göra något, vad som helst utan barn, kan göra underverk.
- Be om hjälp, alltså att någon annan finns med, bryta "isoleringen".
- Träffa kompisar, skratta och ha roligt oftare.
En grej till: Barnaboken är ett fantastiskt stöd, utan den skulle allt varit mycket värre för mig, inget snack om den saken. Men den har också gjort att jag ställer väldigt höga krav på mig själv som mamma och på pojken. Och det gör ibland att jag får utbrott eftersom ingen av oss lever upp till allt som står i boken.
Men: vi är många som kämpar och försöker i alla fall och det är kanske gott nog! /Flipper
Idag känns allting mycket bättre, jag har tagit kontakt med BVC och blivit lovad att få prata med någon och bara det gör att det redan känns lättare. Sömnen är ett problem här hemma, den lilla har jag applicerat standardmodellen på så han sover enligt skolboken som en ängel. Däremot hoppar den stora ur sängen i omkring en halvtimme varje kväll, plus att han tassar upp på natten och måste ledas tillbaka (ingen stor grej men det leder ändå till bruten sömn). Jag är ensam i veckorna, min man är borta, och det gör att jag sover dåligt även om barnen skulle sova hela natten, jag ligger liksom på helspänn och lyssnar omedvetet eftersom det är jag som har ansvaret.
Egentligen självklara saker som jag kom på under min kris igår:
- Sänka kraven på mig själv och den stora pojken.
– Egen tid, komma utanför dörren och göra något, vad som helst utan barn, kan göra underverk.
- Be om hjälp, alltså att någon annan finns med, bryta "isoleringen".
- Träffa kompisar, skratta och ha roligt oftare.
En grej till: Barnaboken är ett fantastiskt stöd, utan den skulle allt varit mycket värre för mig, inget snack om den saken. Men den har också gjort att jag ställer väldigt höga krav på mig själv som mamma och på pojken. Och det gör ibland att jag får utbrott eftersom ingen av oss lever upp till allt som står i boken.
Men: vi är många som kämpar och försöker i alla fall och det är kanske gott nog! /Flipper
Pojke drygt tre. Kurad vid 8 m?nader sov bra fram till trots?ldern.
Pojke drygt nio m?nader, standardmodellsbarn plus tredagarskur efter sommaren.
Pojke drygt nio m?nader, standardmodellsbarn plus tredagarskur efter sommaren.
Hej återigen flipper!
Känner så igen det där med att inte leva upp till Barnaboken, fast jag tycker att den är suverän... Den är liksom min etik, men min moral är lägre... Och eftersom jag i min person är mer fokuserad på vad jag misslyckas med än vad jag lyckas med så blir det hård rannsakning mellan varven....
Det låter som om du har ringat in de faktorer som är viktiga för att vardagslivet inte fungerar så bra. Och tagit kontakt med BVC, nu har du slagit in på en konstruktiv väg.
Lindalou
Känner så igen det där med att inte leva upp till Barnaboken, fast jag tycker att den är suverän... Den är liksom min etik, men min moral är lägre... Och eftersom jag i min person är mer fokuserad på vad jag misslyckas med än vad jag lyckas med så blir det hård rannsakning mellan varven....
Det låter som om du har ringat in de faktorer som är viktiga för att vardagslivet inte fungerar så bra. Och tagit kontakt med BVC, nu har du slagit in på en konstruktiv väg.
Lindalou
Hej återigen flipper!
Känner så igen det där med att inte leva upp till Barnaboken, fast jag tycker att den är suverän... Den är liksom min etik, men min moral är lägre... Och eftersom jag i min person är mer fokuserad på vad jag misslyckas med än vad jag lyckas med så blir det hård rannsakning mellan varven....
Det låter som om du har ringat in de faktorer som är viktiga för att vardagslivet inte fungerar så bra. Och tagit kontakt med BVC, nu har du slagit in på en konstruktiv väg.
Lindalou
Känner så igen det där med att inte leva upp till Barnaboken, fast jag tycker att den är suverän... Den är liksom min etik, men min moral är lägre... Och eftersom jag i min person är mer fokuserad på vad jag misslyckas med än vad jag lyckas med så blir det hård rannsakning mellan varven....
Det låter som om du har ringat in de faktorer som är viktiga för att vardagslivet inte fungerar så bra. Och tagit kontakt med BVC, nu har du slagit in på en konstruktiv väg.
Lindalou
Hej
Du har fått fantastiska svar, jag blir rörd av Annelie Hs berättelse, på vilket sätt du tagit dig tillbaka upp till ytan.
En sak som jag tycker är jätteviktig, som är lätt att tappa bort i sin iver att vara bra förälder. Barnaboken, Sova hela natten-boken eller vad man nu läser och tar hjälp av så är de mycket bra att ha till hands när man känner sig vilsen i mammarollen (eller pappadito för den delen).
MEN de är stöd och råd inte facit. Facit måste man skriva själv. Ingen mamma eller pappa är den perfekta föräldern.
Kram på er!
/LO
Du har fått fantastiska svar, jag blir rörd av Annelie Hs berättelse, på vilket sätt du tagit dig tillbaka upp till ytan.
En sak som jag tycker är jätteviktig, som är lätt att tappa bort i sin iver att vara bra förälder. Barnaboken, Sova hela natten-boken eller vad man nu läser och tar hjälp av så är de mycket bra att ha till hands när man känner sig vilsen i mammarollen (eller pappadito för den delen).
MEN de är stöd och råd inte facit. Facit måste man skriva själv. Ingen mamma eller pappa är den perfekta föräldern.
Kram på er!
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum