Måste vi flytta?

[AnnaH]

Vi har väldiga bryderier kring vårt boende . Just nu fungerar det jättebra, vi bor i en trea på 76 kvadrat med våra fyra barn och trivs utmärkt . Allra helst skulle vi vilja bo kvar. Vi bor billigt och har tack vare det kunnat vara hemma länge med våra barn, 4-åringen började på dagis i går (15 timmar per vecka) och jag är fortfarande hemma med lillebror. Om ett par år när både jag och barnens pappa jobbar kommer vi kunna lägga undan en del pengar som hela familjen kan få glädje av på olika sätt genom resor m.m. Men frågan är hur det blir på sikt. Än så länge är barnen mellan 2 och 7 år och samsas gärna i samma lilla barnkammare, men hur blir det när de blir tonåringar?

Förr var det inget ovanligt att folk bodde trångt och att barn delade rum långt upp i åldrarna, men nu ska ju varenda liten ett-åring ha eget rum. Vi får redan konstiga blickar och förvånade utrop när folk hör hur vi bor. Att bo kvar här under barnens uppväxt skulle vara minst sagt provocerande för många. Inte för att man ska bry sig om vad andra tycker, men man vill ju inte bli beskylld för barnmisshandel... .

Vi har läst att pojkar och flickor inte bör bo i samma rum efter puberteten och vi kan ordna så att lillebror får ett eget rum när han blir tonåring. Men då skulle ändå tjejerna få dela rum. Tre tonårstjejer på en mycket begränsad yta och endast en toalett i hushållet, kan det fungera eller blir det världskrig ?

Hälsar Annah

[Majsans]

Alltså...kalla mig blåögd, men jag tror ju att allt går bara man vill.

[Sussi]

Jag tror nog det kommer att gå alldeles utmärkt i flera år till. Och det dröjer ju trots allt innan de är tonåringar, och mycket kan ju ändras till dess! Ni kanske känner för att flytta till större, då

Vi har nästan alltid bott ganska trångt. Barnen har sällan klagat. Däremot fick jag ofta kommentarer när vi skulle få vårt sjunde barn, hur vi skulle få plats... Och då bor vi ändå i en fyra på 97 kvm Och det var "bara" fem barn hemma...

Säger som Majsans, allt går om man vill (och försöker skita i vad "folk" säger )

[AnnaH]

Tack Majsans och Sussi för era synpunkter . Visst är det så att det går om man vill, det tror jag också.

Sussi, jag måste fråga rent praktiskt, hur bor era fem hemmaboende barn i er lägenhet på fyra rum och kök? Och hur gamla är barnen? Hur går det när kompisar kommer och hälsar på?

Det pratas ju så mycket om att man behöver en egen vrå för att kunna dra sig undan, men vi har två små förråd där vi kan ordna med skrivbord och/eller mys (dessa förråd har vi nu som datarum och dockvrå/garderob). Dessutom har de sina sängar där vi satt upp hyllor där de kan ha olika små pryttlar som är deras egna. Övriga leksaker är gemensamma och förvaras i korgar och lådor, en med lego, en med tågbana, en med bollar osv.

Vi känner att det finns en hel del som vi fortfarande kan förbättra när det gäller förvaring, det som inte går att ändra på är att de tre tjejerna kommer få fortsätta dela rum tills de flyttar hemifrån om vi väljer att bo kvar här.

/Annah

[Sussi]

Nu har vi bara fyra kvar hemma Men vi har faktiskt haft sex barn hemma, kom jag på! De två äldsta sönerna, som var 18 och 21 då, delade rum. Jag och maken hade ett sovrum, där även yngsta dottern, som var nyfödd, sov. Den 15-åriga dottern hade ett eget, litet rum, och de två yngsta sönerna (6 och 8) bodde i en ombyggd klädkammare

De hade inte kompisar här så jätteofta, men då det var några här lekte de i hallen eller vardagsrummet.

Numera har 21-åringa dottern kvar sitt lilla rum, 5-åringen sover inne hos oss, 13- och 11-åringen har gemensamt rum, men 11-åringen sover fortfarande i klädkammaren

[Sussi]

Det blev visst en 8) i stället för en 8

[AlbertsMor]

Klart att allt går. Säkert går det ännu bättre om ni när barnen blir större förklarar hur ni tänker och resonerar.

MEN, om jag skall minnas från min uppväxt så var det helt klart dags för min syster och mig att sluta dela rum när hon var 13 och jag 10. Man lever i helt olika världar då. Det var också då som vi fick var sitt rum hos min mamma. Hos min pappa delade vi rum ytterligare två år och även om vi alltid haft gott om kärlek sinsemellan får jag nog erkänna att det var ganska tuffa strider stundtals. Det hade naturligtvis gått ändå men det var faktiskt ganska skönt att till slut få lite andrum.

När vi var yngre var det dock endast en trygghet och hur mysigt som helst att dela rum.

Avvakta och se hur det utvecklar sig tycker jag.