Efter att ha jobbat med korten och spelat med sig själv några gånger fick pappa äran att spela tillsammans med Jaja igår. Han klippte alla sina 52 kort utom två!
Är inte det fantastiskt? En unge som inte ens visste vad multiplikationstabeller var för något för tre dagar sedan!Tänk vad egenproducerat tillsammans med hög inre motivation och lite puff kan göra för inlärningen.
Just niantabell-tricket visade jag Jaja till hans stora förtjusning medan vi skrev korten. Om man lägger fram alla tio fingrar på bordet och viker in det i ordningen som man vill gångra med 9 så får man talet på båda sidor om det vikta fingret. Tex 2 gånger 9. Då viker jag in vänstra handens ringfinger. På ena sidan får jag ett finger kvar och på andra åtta = 18.
Hela min unge lyste av förtjusning varje gång vi pratade om matte som han inte
riktigt förstod men var på väg att greppa och som vi löste tillsammans. Den där
nästan-kan-känslan gjorde honom alldeles upprymd och jag blev det också av att se honom, haha!
Vi hade fantastiskt roligt. (Här kan jag ju avslöja att jag egentligen är en matte-hatare men jag håller på att utmana min egen syn på det hela bland annat efter nedanstående händelse.)
Jag var på mattelektion på sonens skola för ett par veckor sedan och fick underbara matte-aha-upplevelser med mig hem. Eftersom skolan jobbar med matte på ett annorlunda sätt än vad många av oss föräldrar gjorde erbjöd de oss som ville att komma och prova barnens sätt. Det var en äldre man som tidigare jobbat på skolan som höll i lektionen. Nu var pensionär men han brann för matte. Han hävdade att matte handlar om genvägar. Det ska vara så enkelt som möjligt. Alla sätt att förenkla och "fuska" uppmuntrade han bland sina elever. Han hade också tidigt slutat med algoritmer (uppställning av tal) eftersom han ansåg att det inte lärde barnen att tänka logiskt. Det gjorde matten till teknik istället för logik. Hans entusiastiska och prestigelösa syn på matematik smittade av sig på mig ordentligt!
Kram Jannika
