Nattskräck?

[Jonas]

Jag har en Elias 2,5 år som har somnat snällt i egen säng i stort sätt hela sitt lilla liv. Sedsan han blev storebror för 4 mån sedan har han börjat krågla mer vid läggning. Om det har med åldern eller lillebror att göra vet jag ej. Jag har tagit till Annas tips att sitta utanför och svara goddag yxskaft och stoppa tillbaka i sängen så fort det gås upp. Resutatet blir alltid att han somnar själv i egen säng.
Den senaste tiden har han börjat vakna allt oftar på nätterna och är ordentligt ledsen och svår tröstad. Häromnatten vaknade han efter ca 2 timmar och betedde sig som vid en typisk nattskräck. Natten fortsatte sedan med flera ledsamma uppvaknanden. Sedan följe 2 lugna nätter men så i går var det nattskräck igen.
Elias delar rum med lillebror Jonas 4,5 mån som är kurad och sover hla nätterna igenom sedan ca 1 mån tillbaka.
Eftersom jag är så rädd att Jonas sömn ska börja krångla tar jag in Elias till oss när han vaknar första gången. Elias sover inte bättre av att ligga hos oss men det gör jag eftersom jag ej behöver oroa mig för störd lillebror.
Vad ska jag göra för att bryta detta. Elias har nyligen slutat sova middag samt blivit fråntagen sin älskade napp pga att han börjat bita sönder dom.
Elias har nyligen börjat sin trotsålder tror jag. Det har varit tufft för honom att bli storebror. Killen har det tufft just nu helt enkelt. Vad kan jag göra för att hjälpa honom?

[annawahlgren]

Du har ju "kurat" den lille, så varför inte ta vara på de kunskaperna du skaffade dig då De gäller den store också.

Nattskräck tycker jag du ska glömma; det ska vara ett tillstånd av okontaktbarhet och konstigheter som jag alltså inte tror på ett ögonblick Barn kan vakna av alla möliga anledningar, inte minst mardrömmar; de kan också helt banalt ställa frågor i nattens mörker och undra en så enkel sak som om morgonen har kommit Ska vi absolut tala nattskräck skulle jag vilja ersätta med Vargen. Vår uppgift är att lugna och att möjliggöra den goda, sköna, trygga sömnen

Du ger motsägande besked här - dels vill du att han ska somna i egen säng, dels "räddar" du honom från samma säng och lägger honom hos dig, där han inte sover särskilt bra, medan du sover bättre för att du slipper oroa dig att han ska väcka lillebror, vilket han inte skulle om du ramsade i lugn och ro. Om allt detta står att läsa både här och i SHN-boken hur utförligt som helst.

Du har låtit honom behålla nappen och tagit den ifrån honom med sorg i hjärtat i stället för som en självklarhet - lille bror har väl inte napp Och nu tror han att det är synd om honom för DET. Eftersom du/ni tycker det.

Och nu tror han - eller börjar tro - att det är synd om honom för att han har fått en lillebror också "Det har varit tufft för honom att bli storebror." Varför då Har du/ni den inställningen, får han den också naturligtvis. Men en lillebror är ju en Guds gåva, eller åtminstone er gåva till honom

Du bjuder in inte en utan ett helt gäng vargar här Så varning och tänk efter - och läs på, är mitt innerliga förslag, helst Barnaboken igenom, så du fick ett betydligt mer positivt förhållningssätt till hela saken. Då blir det heller inga problem värda namnet

[Cyberzigma]

Tror du inte att nattskräck är ett tillstånd som finns? Min son vaknar efter 1-1 1/5 timme fullständigt panikslagen skriker och slåss ögonen stirrar rakt fram och man får ingen kontakt med honom. Efter 15-20 minuter ser man att han kvicknar till och man kan prata med honom igen. Han är då bara lite ledsen och vill att man skall läsa en lite saga för honom. Läste en bra artikel av Eckerberg och det är som om han skulle skriva om min son.

Du har ju "kurat" den lille, så varför inte ta vara på de kunskaperna du skaffade dig då De gäller den store också.

Nattskräck tycker jag du ska glömma; det ska vara ett tillstånd av okontaktbarhet och konstigheter som jag alltså inte tror på ett ögonblick Barn kan vakna av alla möliga anledningar, inte minst mardrömmar; de kan också helt banalt ställa frågor i nattens mörker och undra en så enkel sak som om morgonen har kommit Ska vi absolut tala nattskräck skulle jag vilja ersätta med Vargen. Vår uppgift är att lugna och att möjliggöra den goda, sköna, trygga sömnen

Du ger motsägande besked här - dels vill du att han ska somna i egen säng, dels "räddar" du honom från samma säng och lägger honom hos dig, där han inte sover särskilt bra, medan du sover bättre för att du slipper oroa dig att han ska väcka lillebror, vilket han inte skulle om du ramsade i lugn och ro. Om allt detta står att läsa både här och i SHN-boken hur utförligt som helst.

Du har låtit honom behålla nappen och tagit den ifrån honom med sorg i hjärtat i stället för som en självklarhet - lille bror har väl inte napp Och nu tror han att det är synd om honom för DET. Eftersom du/ni tycker det.

Och nu tror han - eller börjar tro - att det är synd om honom för att han har fått en lillebror också "Det har varit tufft för honom att bli storebror." Varför då Har du/ni den inställningen, får han den också naturligtvis. Men en lillebror är ju en Guds gåva, eller åtminstone er gåva till honom

Du bjuder in inte en utan ett helt gäng vargar här Så varning och tänk efter - och läs på, är mitt innerliga förslag, helst Barnaboken igenom, så du fick ett betydligt mer positivt förhållningssätt till hela saken. Då blir det heller inga problem värda namnet

[annawahlgren]

Då ska du söka dig till dr Eckerbergh Som också har introducerat femminutersmetoden i Sverige (Contreolled Crying Method).

Så nej, jag köper inte begreppet nattskräck. Inte heller skrikmetoden.

Men det finns det oändligt många andra som gör

[Cyberzigma]

Jag köper inte heller 5 minuters metoden skulle inte klara av att mitt barn skulle vara ledsen utan att jag tröstade honom. Vi har använt oss av en liten del av din "metod" och lite sunt förnuft och nu somnar han själv och sover oftast hela natten, förutom de gångerna när han vaknar av vad jag kallar nattskräck. Det sker oftast när han är sjuk eller övertrött. Jag köper inte heller allt som AP föräldrarna säger eller allt som barnaboksälskarna säger. Barn är olika och om man använder sig blint av alla experters metoder så glömmer man kanske bort att se sitt egna barns unika egenskaper.

[annawahlgren]

"Nattskräck" är ingen "unik egenskap".

Nattskräck är en relativt ny stämpel bland många andra som etablissemanget tar till för att förklara något de inte begriper och än mindre kan avhjälpa. Små barn har i alla tider vaknat och skrikit till hjärtskärande på natten - ofta utan att vara vakna ordentligt - och då är det vår uppgift att lugna dem, vare sig vi begriper orsaken eller inte. Men nu heter det nattskräck, och ber man om hjälp får man medicin. Theralen eller Lergigan, som fungerar ungefär som narkos. Plus en stämpel i journalen. Barnet lider av nattskräck. Jobbigt att leva med det! För nätter finns ju en gång för alla. Hur ska den ungen våga gå och lägga sig alls i fortsättningen?

Hörde på Babyboom om en liten pojke, tre år, som var ett "bitarbarn". Föräldrarna hade varnat dagis och bett dem hålla ett rejält öga på honom, eftersom han var ett bitarbarn. Nu bet han inte barnen på dagis, bara föräldrarna därhemma. Konstigt, vad häpna de var! Att han inte levde upp till sin stämpel?

Ja, Jeppe super, men varför super Jeppe?

Alltid kan vi inte begripa varför. Men vi ska akta oss mycket noga, tycker jag, för att stämpla våra barn med diverse åkommor eller "unika egenskaper" som gör livet och framtiden till ett helvete för dem, när de ska leva upp till dessa våra etablerat negativa förväntningar.

Ja, Jeppe

[annawahlgren]

PS Hoppsan, "Ja, Jeppe" upprepade sig. Var inte meningen

[J och Å]

Och bitarbarnet blev de rekommenderade att säga -nej!. Jag satt och väntade med spänning på vad de skulle göra istället???? och väntade och väntade och väntade. Men vad oväntat, det kom inget mer. Istället skulle de ge sonen dåligt samvete. Tänk om den "proffesionella" hade kunnat ge dem ngt att ersätta beteendet med ex. så här gör man istället än att bara säga nej och det är fel.

Åsa

[Cyberzigma]

Jag skrev nog lite konstigt, jag menade naturligtvis inte att "nattskräck" är en unik egenskap . Och jag skulle aldrig kunna tänka mig att medicinera min son för att han gråter och skriker 10 minuter någon natt ibland, och jag förväntar mig inte heller att han inte skall sova tryggt i sin säng.

Håller med dig fullt ut att man inte skall sätta stämplar på barn. Däremot tycker jag att alla barn är "unika" och man kan inte stoppa in dem i fack och förvänta sig att de skall göra som "experterna" säger.

Precis som den lilla pojken som bits så kan min son även bitas och slåss men det är ingenting jag förväntar mig och tror att han skall göra. Det är heller ingenting som jag varnar andra för. Och jag sätter absolut inte stämpeln av slagskämpe på honom.

[annawahlgren]

Ja, han skulle gråta - "inte varje gång", sa experten Malin Alfvén, men ibland i alla fall - och få dåligt samvete, "och det är vad ni vill".

Oh ja, andades föräldrarna genast. (Var det verkligen vad de ville )

Skuld och skam ska människan bära. Igen

Och skamvrån är återtagen, och att "ta hårt" i sina barn är helt accepterat (igen) och kan man inte tvinga dem att säga förlåt, vilket man ju inte kan (påpekade Malin Alfvén också), ska de i alla fall skämmas, helst gråta Fast inte varje gång

Jag är inte glad. Jag är äcklad och bestört.

[Lenamari]

Jag är också jätterädd för de stämplar som våra barn (och vi själva!) belamras med när de och vi som minst behöver det. När min flicka var 2 flyttade vi från England till Sverige, pappa åkte till USA i samma veva och allt det gamla invanda trygga blev nytt och konstigt och ingen kära pappa heller. Det hela tog sig uttryck i en förfärande skräck för - katter!! Som hon annars älskade! Jag skulle helst BÄRA flickan varje sekund, i köket vägrade hon vara för där kunde Katten titta in genom fönstret med vassa tänder! Om nätterna grät hon i timmar, tills hon kräktes. Det var hemskt! Efter 2 dar fick jag oräkneliga råd att ta flickan till barnpsyket, akut, för medicinering, detta var ju ohyggligt, nåt måste göras, NU!! Jag vägrade. Några dar senare avtog skräcken och när kära pappa sen kom hem igen, var allt finemang och han förstod inte alls den stora uppståndelsen! Vad hade hänt om jag tagit henne på barnpsyket, akut? Medicinering! Anteckningar i journaler som sedan skulle följt henne livet igenom! Åh vad glad jag är att jag inte följde alla "goda" råd!!
Såkallad "nattskräck" har vi också upplevt, och i sanningens namn vet jag inte vad detta egentligen var. Hon (detta hände under några nätter vid cirka 1 1/2 års ålder) kunde tvär"vakna" mitt i natten och bara gallskrika, som stucken av bålgetingar, kunde inte nås, var som en sömngångare i en mardröm! Allt som hjälpte var att vänta ut det hela (vad det nu var), lugnt och tyst, och sen var allt bra igen. Märkligt och otrevligt att se, men det tog slut rätt snabbt och har aldrig hänt igen. Vaken var hon inte, och gick inte att "nå", som vid vanliga orosstunder eller mardrömmar. Men det var, som sagt, övergående och idag ett minne blott!

[annawahlgren]

Tack lenamari

Vargen smög in när kära pappa försvann och hemmet ändrades. Små barn "tänker" konkret och vargen, förändringen, blev Hemska Katten. Det hade lika gärna kunnat bli dina tår...

Så skönt att det gick över Nu är hon hemma