Hej
Jag går lite och funderar på hur vi bäst ska gå till väga i olika sociala sammanhang. Fröken blir 3 om en månad, och är mycket tillbakadragen och försiktig då det gäller andra människor. Nu undrar jag lite hur vi ska kunna stöda henne bäst i vissa situationer, utan att hönsmamma henne. Jag har nämligen lite den tendensen, då jag fortfarande helst vill att hon ska få bra upplevelser av världen.
1. Då vi är på besök hos andra så är hon klistrad till en av oss, och vågar gå runt på egen hand först efter nån timme eller mer. Men samtidigt vill hon gärna gå runt och undersöka, speciellt om det bor barn i huset, som har spännande leksaker. Detta leder till att en av oss sitter i barn rummet med fröken och de andra barnen och leker, medan den andra av oss sitter inne med de andra vuxna och fikar och pratar. Har vi tur kanske en annan förälder kommer in i barn rummet för att hålla sällskap. Annars låter de flesta föräldrar deras barn springa runt utan att helt ha koll på vad som händer. Jag vill gärna hålla fröken sällskap, så att hon vågar gå runt och leka men samtidigt uppmana henne att våga lite mer. Råd?
2. Hur ska vi bäst hantera en situation som denna: vi var till middag där det var ganska många andra barn. Fröken hade tagit lite leksaker med, bla 2 nallar. Hon brukar vara bra på att dela med sig av sina leksaker, så länge hon har koll på dem. Men nu såg hon plötsligt när en stor pojke sprang runt med hennes nalle, och hon blev förtvivlad. Hon fick tillbaka sin nalle, och det var ok. Men hur hanterar vi det att på den ena sidan låta andra låna, men att hon ändå kan få ha dem lite ifred?
3. Bästa strategin för att få vuxna människor att låta henne vara i fred, och inte försöka skoja med henne när hon inte vill det? Jag känner mig ohövlig då jag försöker be dem om att låta bli för nte gången, och jag vill kunna säga något som inte lämnar ut henne heller. Hur kan jag prata om det med henne?
4. Att faktiskt göra sånt hon inte riktigt vågar. I går stod vi länge vid en ruschekana i ett köpcentrum, där många andra barn sprang runt och lekte. Man kunde se att hon hade velat, men det var för många andra, så hon vägrade, trots att jag hade kommit med.
Jag vill gärna stöda henne, så att hon inte behöver vara lika blyg som jag själv alltid har varit. För det har varit en belastning för mig, och självklart behöver det inte vara det för henne, för jag ska ju heller inte läsa in mig själv i det heller. Men då man kan se att hon gärna vill kasta sig in i leken, men bara inte riktigt vågar, och om vi bara kunde hjälpa henne över den tröskeln, så att hon kunde få succe upplevelser med det.
Jag går ju nu och funderar på var jag stöder henne, och var jag bara "räddar" henne? Jag har ingenting att jämföra med, då de flesta barn vi känner är mycket mer orädda en henne, och vi känner inga föräldrar som tänker ens i närheten av BB.
Kram.
Sociala sammanhang
Sociala sammanhang
lilla a mars 06
lillebror 2.aug 09, 35+6
lillebror 2.aug 09, 35+6
Re: Sociala sammanhang
Hej!
Ja, alla är vi olika. Somliga stormar fram i tillvaron, andra, lite känsligare violer, vill avvakta, betrakta, ta in världen i en något långsammare takt. Vilket de så klart ska få. Anna pratar om att man ska låta barn möta faran beskyddad. Det tycker jag gäller även i de situationer som du beskriver här. Så jag tycker ni gör alldeles rätt som följder med henne. Hon kan få hålla i handen, sitta i knät en stund innan hon tinar upp... ja, vad som. Bara ni inte bekräftar faran eller, för den delen, lämnar henne solokvist i en situation hon inte är vuxen. Precis som ni själva tänker alltså :thumbsup: Jag har själv en sort som liknar din, så läs gärna om den lille känslige under Personligheter i BB.
1. Jag skulle vara med, i samma rum till att börja med, sedan - när hon tinat upp skulle jag berätta att jag satt i angränsande rum, men gärna fortfarande ha uppsikt. Eller låta henne ha något att pyssla med där ni vuxna sitter. Jag har haft en känslig sort och en kaxigare variant. Men jag hade inte lämnat någon av dem själva att hantera ev konflikter och annat om jag inte var helt trygg och förvissad om barnens relation sedan innan. Detta handlar inte för mig om att vara hönsmamma, utan just om att små 3-åring ännu inte klarar att reda ut situationer sinsemellan. Och ska heller inte ges det ansvaret. Det ansvaret ska tas av en vuxen. Och att då hålla ett litet getöga in i det rum barnen hålls i tycker jag därmed hör till.
2. Här vet jag inte. Vi har nog aldrig haft med oss leksaker när vi varit bortbjudna. Annat än om vi ska sova över och gosedjuret ska med. Men jag tänker så här: Man kan förbereda på att andra vill hälsa på nallen, och tillsammans fundera över hur man gör då. Är det ett särskilt betydelsefullt djur så kanske man kan komma överens om att det ska få sova i väskan/jackan medan man är där. Kommer folk på besök hemma hos en själv, så är det ju återigen en övningssak. När folk kommer och hälsar på måste de ju få titta på och leka med ens saker. Precis som man själv gör när man hälsar på hos folk. Öva på att byta, så hon vet hur man gör om man gärna vill ha något som någon annan har, tycker jag.
3. Jag vänder på det, och tycker inte du ska prata så mycket med henne om det. Mer än lite teater hemma som förberedelse på hur det går till när man går bort. Man tar i hand och säger hej, eller vad det nu kan vara. När man sedan kommer bort och hon inte lyckas haspla ur sig något hej, och kanske gömmer sig bakom benen, så säg bara "Hej, säger vi!" å allas era vägnar. Så småningom kommer hon tina upp och själv kunna säga hej. Det finns ingen anledning att forcera. Och sedan behöver man inte ha så stor utläggning för omgivningen. "Vi tänkte gå runt och kika oss omkring en stund", "Vi ska sitta här i soffan en stund" rakt framfört med en tydlig vink åt omgivningen att något puss- och kramkalas inte är aktuellt för tillfället, talar om att DU vet vad du pysslar med och att de kan avvakta en smula. Går inte budskapet in, kan man ju ta dem lite avsides och tala om, utom hörhåll för liten ärta, att hon vill upptäcka omgivningen i sin egen takt.
4. Jag skulle ha åkt MED henne
- första gångerna och tills hon vågade själv.
Kanske kan min gamla tråd ge lite mer tips och råd kring hur man kan tänka och agera:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
Ännu en tråd om en liten större variant:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17195
Kram Ewa
Ja, alla är vi olika. Somliga stormar fram i tillvaron, andra, lite känsligare violer, vill avvakta, betrakta, ta in världen i en något långsammare takt. Vilket de så klart ska få. Anna pratar om att man ska låta barn möta faran beskyddad. Det tycker jag gäller även i de situationer som du beskriver här. Så jag tycker ni gör alldeles rätt som följder med henne. Hon kan få hålla i handen, sitta i knät en stund innan hon tinar upp... ja, vad som. Bara ni inte bekräftar faran eller, för den delen, lämnar henne solokvist i en situation hon inte är vuxen. Precis som ni själva tänker alltså :thumbsup: Jag har själv en sort som liknar din, så läs gärna om den lille känslige under Personligheter i BB.
1. Jag skulle vara med, i samma rum till att börja med, sedan - när hon tinat upp skulle jag berätta att jag satt i angränsande rum, men gärna fortfarande ha uppsikt. Eller låta henne ha något att pyssla med där ni vuxna sitter. Jag har haft en känslig sort och en kaxigare variant. Men jag hade inte lämnat någon av dem själva att hantera ev konflikter och annat om jag inte var helt trygg och förvissad om barnens relation sedan innan. Detta handlar inte för mig om att vara hönsmamma, utan just om att små 3-åring ännu inte klarar att reda ut situationer sinsemellan. Och ska heller inte ges det ansvaret. Det ansvaret ska tas av en vuxen. Och att då hålla ett litet getöga in i det rum barnen hålls i tycker jag därmed hör till.
2. Här vet jag inte. Vi har nog aldrig haft med oss leksaker när vi varit bortbjudna. Annat än om vi ska sova över och gosedjuret ska med. Men jag tänker så här: Man kan förbereda på att andra vill hälsa på nallen, och tillsammans fundera över hur man gör då. Är det ett särskilt betydelsefullt djur så kanske man kan komma överens om att det ska få sova i väskan/jackan medan man är där. Kommer folk på besök hemma hos en själv, så är det ju återigen en övningssak. När folk kommer och hälsar på måste de ju få titta på och leka med ens saker. Precis som man själv gör när man hälsar på hos folk. Öva på att byta, så hon vet hur man gör om man gärna vill ha något som någon annan har, tycker jag.
3. Jag vänder på det, och tycker inte du ska prata så mycket med henne om det. Mer än lite teater hemma som förberedelse på hur det går till när man går bort. Man tar i hand och säger hej, eller vad det nu kan vara. När man sedan kommer bort och hon inte lyckas haspla ur sig något hej, och kanske gömmer sig bakom benen, så säg bara "Hej, säger vi!" å allas era vägnar. Så småningom kommer hon tina upp och själv kunna säga hej. Det finns ingen anledning att forcera. Och sedan behöver man inte ha så stor utläggning för omgivningen. "Vi tänkte gå runt och kika oss omkring en stund", "Vi ska sitta här i soffan en stund" rakt framfört med en tydlig vink åt omgivningen att något puss- och kramkalas inte är aktuellt för tillfället, talar om att DU vet vad du pysslar med och att de kan avvakta en smula. Går inte budskapet in, kan man ju ta dem lite avsides och tala om, utom hörhåll för liten ärta, att hon vill upptäcka omgivningen i sin egen takt.
4. Jag skulle ha åkt MED henne
- första gångerna och tills hon vågade själv.Kanske kan min gamla tråd ge lite mer tips och råd kring hur man kan tänka och agera:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
Ännu en tråd om en liten större variant:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=17195
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Tack Ewa, och jag har läst länkarna du gav, de gav mycket tänkvärt. Vi försöker just bara vara med för att sufflera och förklara hur man gör och vad som sker. Och hon behöver just den hjälpen i kommunikationen ännu också med vuxna, hon blir så ledsen om hon blir missförstådd. Som farmor som bad henne räkna 3 muffinsformar, och a räknade 3 högar, farmor säger nej, räkna 3, a ser förvirrad ut, och räknar 3 högar igen, farmor igen säger nej du ska räkna 1-2-3, a ser förtvivlat på mig, och jag får bryta in och säga att, a räknade ju redan tre 1-2-3 se, nu blir farmor glad, och a ser lättad ut o ger dem till farmor, som tack o lov fattat och säger tack.
1. Vi får väl öva på det, att uppmuntra henne att vara lite själv. Hon är bara expert på att ge ledsen munnen när hon vill att vi ändå ska följa med, och jag vill inte ta konflikten på borta plan. Ett annat problem, hur ska jag uppmuntra henne att berätta vad hon vill, då hon bland andra mest kommer med ledsna munnen och vill att jag fattar vad hon vill? Bara ignorera munnen tills hon kommer med det? Nu ber jag henne att viska det till mig, och när det inte kommer, gissa mig till det. Jag tycker inte det är optimalt, samtidigt som jag inte vill ta konflikten framför andra?
2. Vi har just lite leksaker med, för att hon ska ha lite att syssla med när vi är någonstans där det inte finns leksaker. Hon brukar då få packa väskan själv, så jag styr inte vad hon får ha med. Kanske vi ska styra det mer då, så att inga ”värdefulla” leksaker kommer med. Vet vi att det finns leksaker tar vi inte med några, och hemma hos oss är det inga problem att låna ut. Denna nallen i exemplet hamnade bara i händerna på en nyfiken pojke hon inte kände, och hon trodde han hade tagit den.
3. Det finns bara så många vuxna som trycker upp ansiktet nära barnet och ska skoja till det, och som tror att det är ok att göra det en stund senare igen fast jag försökt tydligt säga att de ska låta henne vara. Men jag får väl bara bli bättre på att rent fysiskt hålla avstånd till skojsiga personer.
4. Hur mycket kan jag pusha henne, eller är det bättre att bara bestämma att vi gör det tillsammans. För nu frågar jag om hon vill åka, och det kommer nej, fast jag vet att hon vill.
Det med att vara hönsmamma, jag känner ju mig som en sån i andras ögon, då andra föräldrar bara låter deras ungar leka på utan att veta vad de egentligen håller på med. Jag vill på nåt sätt också rättfärdiga det inför andra, så de inte tycker mitt barn är ”konstigt”. Det är lättare att rycka på axlarna åt att de redan tycker vi gör konstigt då vi har fasta tider hela dagen, lägger vårt barn att sova mitt i festen, stiger upp kl 7 också på helgerna, använder mörkläggningsgardin på sommaren och sover på nätterna.
Hon ska ju också få vara som hon är, så det handlar väl också mycket om mitt eget förhållningssätt, hur jag signalerar att det är ok att vara som hon är. Det tycker jag kan vara svårt. Jag hoppas du vill fundera lite mer med mig!
1. Vi får väl öva på det, att uppmuntra henne att vara lite själv. Hon är bara expert på att ge ledsen munnen när hon vill att vi ändå ska följa med, och jag vill inte ta konflikten på borta plan. Ett annat problem, hur ska jag uppmuntra henne att berätta vad hon vill, då hon bland andra mest kommer med ledsna munnen och vill att jag fattar vad hon vill? Bara ignorera munnen tills hon kommer med det? Nu ber jag henne att viska det till mig, och när det inte kommer, gissa mig till det. Jag tycker inte det är optimalt, samtidigt som jag inte vill ta konflikten framför andra?
2. Vi har just lite leksaker med, för att hon ska ha lite att syssla med när vi är någonstans där det inte finns leksaker. Hon brukar då få packa väskan själv, så jag styr inte vad hon får ha med. Kanske vi ska styra det mer då, så att inga ”värdefulla” leksaker kommer med. Vet vi att det finns leksaker tar vi inte med några, och hemma hos oss är det inga problem att låna ut. Denna nallen i exemplet hamnade bara i händerna på en nyfiken pojke hon inte kände, och hon trodde han hade tagit den.
3. Det finns bara så många vuxna som trycker upp ansiktet nära barnet och ska skoja till det, och som tror att det är ok att göra det en stund senare igen fast jag försökt tydligt säga att de ska låta henne vara. Men jag får väl bara bli bättre på att rent fysiskt hålla avstånd till skojsiga personer.
4. Hur mycket kan jag pusha henne, eller är det bättre att bara bestämma att vi gör det tillsammans. För nu frågar jag om hon vill åka, och det kommer nej, fast jag vet att hon vill.
Det med att vara hönsmamma, jag känner ju mig som en sån i andras ögon, då andra föräldrar bara låter deras ungar leka på utan att veta vad de egentligen håller på med. Jag vill på nåt sätt också rättfärdiga det inför andra, så de inte tycker mitt barn är ”konstigt”. Det är lättare att rycka på axlarna åt att de redan tycker vi gör konstigt då vi har fasta tider hela dagen, lägger vårt barn att sova mitt i festen, stiger upp kl 7 också på helgerna, använder mörkläggningsgardin på sommaren och sover på nätterna.
Hon ska ju också få vara som hon är, så det handlar väl också mycket om mitt eget förhållningssätt, hur jag signalerar att det är ok att vara som hon är. Det tycker jag kan vara svårt. Jag hoppas du vill fundera lite mer med mig!
lilla a mars 06
lillebror 2.aug 09, 35+6
lillebror 2.aug 09, 35+6
Hej på er
Ni har en mycket givande dialog här. :thumbsup: Klampar på här med stora steg med några spontana små kommentarer och hoppas att jag inte kommer med alldeles förstora fötter.
Det är en svår balansgång mellan att pusha, rädda och stötta i den personlighet de har. Man ska hålla världen vacker, och samtidigt lära dem hur det går till. Dessutom kommer ofta ens egna minnen och rädslor från ryggmärgen och ställer till det lite.
Precis som ni nu gör så måste man ställa sig frågan VAD det är man vill att hon ska lära sig, och på vilket sätt.
Jag tror det är "farligt" att inte ta konflikter på bortaplan. Det är något som små raringar lär sig snabbt och lär sig att använda. Agera precis som du skulle gjort hemma, men ta henne åt sidan så inte hela världen behöver lyssna och att hon ska bli bortgjord. Tänk igenom hemma HUR du vill göra, och låt inte hennes sura miner styra. Ha också i åtanke att surhet och ledsenhet kan bli en del av hennes trots.
Om leksaker följer med så går vi igenom innan att då får alla titta och låna dem. En gose eller nalle tycker jag dock får hållas personlig men då får man ju hålla i den, eller lägga undan. Även här tror jag det är viktigt att hålla världen vacker och då att då mer glatt "hoppsan-hejsan" vad fin han tyckte den var, och därmed inte bekräfta hennes "han tagit den".
Gällande de vuxna som försöker skoja så får man självklart förklara att hon inte uppskattar. Samtidigt får man ha lite fingertoppskänsla och också låta det hända, men att hon möter det med er. Annars blir det lite "rädda för vargen" och det är då bättre att vänja vid rädslor tillsammans, precis som Ewa skriver om.
Japp, åka med henne som Ewa säger. Vet du att hon vill, eller tror det är bra för henne, så fråga inte. Ta hennes med och säg glatt "nu ska vi åka tjohoooo" och gör en rolig sak av det.
Lite spontanta funderingar...nu väntar vi på Ewa.
Kram
Susanne
Ni har en mycket givande dialog här. :thumbsup: Klampar på här med stora steg med några spontana små kommentarer och hoppas att jag inte kommer med alldeles förstora fötter.
Det är en svår balansgång mellan att pusha, rädda och stötta i den personlighet de har. Man ska hålla världen vacker, och samtidigt lära dem hur det går till. Dessutom kommer ofta ens egna minnen och rädslor från ryggmärgen och ställer till det lite.
Precis som ni nu gör så måste man ställa sig frågan VAD det är man vill att hon ska lära sig, och på vilket sätt. Jag tror det är "farligt" att inte ta konflikter på bortaplan. Det är något som små raringar lär sig snabbt och lär sig att använda. Agera precis som du skulle gjort hemma, men ta henne åt sidan så inte hela världen behöver lyssna och att hon ska bli bortgjord. Tänk igenom hemma HUR du vill göra, och låt inte hennes sura miner styra. Ha också i åtanke att surhet och ledsenhet kan bli en del av hennes trots.
Om leksaker följer med så går vi igenom innan att då får alla titta och låna dem. En gose eller nalle tycker jag dock får hållas personlig men då får man ju hålla i den, eller lägga undan. Även här tror jag det är viktigt att hålla världen vacker och då att då mer glatt "hoppsan-hejsan" vad fin han tyckte den var, och därmed inte bekräfta hennes "han tagit den".
Gällande de vuxna som försöker skoja så får man självklart förklara att hon inte uppskattar. Samtidigt får man ha lite fingertoppskänsla och också låta det hända, men att hon möter det med er. Annars blir det lite "rädda för vargen" och det är då bättre att vänja vid rädslor tillsammans, precis som Ewa skriver om.
Japp, åka med henne som Ewa säger. Vet du att hon vill, eller tror det är bra för henne, så fråga inte. Ta hennes med och säg glatt "nu ska vi åka tjohoooo" och gör en rolig sak av det.
Lite spontanta funderingar...nu väntar vi på Ewa.
Kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Hej!
Vad kul att vi är fler som funderar tillsammans här - det blir så mycket mer givande då :thumbsup:
1. Jag håller med Susanne* här. Man får förstås vara lyhörd så man inte kör över ungen, eller lämnar henne i en situation hon inte klarar, men samtidigt måste man i både ord och handling visa att det inte är farligt. Att så här går världen till. Jag finns här, men det och det klarar du själv. Förberedelse är A och O, tycker jag. Vi har haft mycket teater hemma för att förbereda olika nya situationer, allt från besök på vårdcentraler med stick i arm till stora samlingar med mycket folk, från hur man gör när man handlar med egna pengar till hur man gör när man får paket. Allt från stort till smått kan förberedas i lugn och ro. En del av oron ligger ju i att man inte vet hur någonting är tänkt att gå till. Som man själv är när man börjar nytt jobb. Och ju mer man vet, desto mindre orolig är man. Så förberedelse alltså.
Och sedan har man fått viska i mitt öra. Men gör man inte det så säger jag bara glatt: "Ok, du berättar när du vill". Och så ägnar jag inte mer tid åt det. Det känns inte tillfredsställande med gissningslösningen för att det inte är någon bra lösning. Man måste ju lära sig kommunicera om man vill något. Folk kommer inte kunna gissa sig till vad man vill i all evinnerlighet. Så här kommer åter saklighet och visa hur världen går till in i bilden. När min stora ville att jag skulle gissa vad han ville, så returnerade jag, glatt och sakligt: "Ok, du tänker på.... en apa!" "Nej!", kom ilsket till svar. "Nähä, men ska vi se om du kan gissa vad JAG tänker på nu då? Kan du gissa?" Och det kunde han ju inte, upptäckte han. Och efter lite ramsande och övning på det temat så hade vi löst den biten. Man MÅSTE lära sig kommunicera vad man vill i ord. Helt enkelt. För även om jag mycket väl kunde lista mig till vad han var ute efter för det mesta, så gjorde jag honom en björntjänst om jag fortsatte så. För hur skulle han då kunna umgås på något vettigt sätt med mormor och pappa och kompisar, som oftast INTE kunde gissa sig till vad han ville. Det var en annan sak när de var små skruttar, som inte själva kunde. Men nu är de stora och de KAN. Och det ska de få lära sig känna och bli stolta över. Tycker jag.
2. Ok, då är jag med. Och återigen så tycker jag Susanne* har helt rätt. Har man med prylar så bör man bli förberedd på att alla får pyssla med dem, på samma sätt som man får pyssla med andras. Undantaget om det är något speciellt då.
3. Vissa vuxna är ju mer sensibla än andra. Jag har en älsklingsfarbror som inte har en enda tentakel ute och som klampar på som värsta bulldozer. Men jag har älskat honom sedan jag föddes. Min lillebror var mer rädd för honom. Mina egna barn har någon sorts skräckblandad förtjusning. Och jag har gjort, och gör, som Susanne*. Möter "faran" tillsammans. Och när det blir för mycket, så tar jag helt sonika ungen med på annat och ägnar mig åt det en stund. Och går inte budskapet in, och de vuxna vill fortsätta klistra sitt sällskap på liten raring, så tycker jag att man lätt smidigt kan hinta om det, utan att hänga ut vare sig den ena eller den andra. Är du med på hur jag menar?
4. Nej, jag frågar inte. Barnen får bestämma en massa, inom rimliga gränser. Men somligt ska de inte ta ansvar för. Och detta - när det blir ett dilemma för dem, att vilja men inte våga - då tycker jag att frågorna och valen blir av ondo. Jag skulle berätta om den stora nyheten, "NU ska vi... minsann. Kul va! Nu får du välja om du ska ha overall eller byxor och jacka!" Om du är med. Här handlar ju inte om att köra över henne. Utan om att det är ni som är vuxna som visar henne världen, som den ser ut. Och lära henne hur man handskas med den. Ge henne verktyg för att reda ut sina små rädslor och annat på ett sätt som funkar och är vettigt, som tar hänsyn till hennes personlighet men som inte tillåter att hon får gå och gömma sig för världen heller. För det VILL hon ju förstås inte. Hon VILL vara med. Hon VILL lära sig. Hon behöver bara lite extra hjälp på vägen, jämfört med den tuffare sorten som far fram för egen maskin utan en blick bakåt. Jag har en sådan också
Det här med att sedan rättfärdiga sig inför andra. Det där kan vara svårt. Jag vet. Men jag har slutat ens tänka i de banorna. MINA ungar tar jag ansvar för. De andra får ta ansvar för sina. Och jag berättar som om det var det självklaraste i världen att "Nej, jisses. Inte kollar vi på Let's Dance! Då sover ungarna sedan länge - haha!" Eller vad nu omgivning kan tycka är YTTERST märkligt. Jag kan tycka att det är en märklig värld när man ska göra små 3-åringar till små tonåringar som ska intressera sig för vuxna som tabbar sig på dansgolvet i tv. Vad har en 3-åring för glädje av det. Som den inte har av att istället sova en hel natt, så den orkar ha kul och vara trevlig på dagen när de är vakna. Men det säger jag inte. Däremot står jag för att mina ungar har de vanor och rutiner de har. Utan att tveka det minsta. Eller ens lämna öppet för diskussion. Men sådan är jag. Men även om man inte är det, så kan man låtsas (vet jag av erfarenhet från stunder där jag inte är lika kaxig.
Bollar gärna vidare med dig - om du vill!
Kram på dig!
Vad kul att vi är fler som funderar tillsammans här - det blir så mycket mer givande då :thumbsup:
1. Jag håller med Susanne* här. Man får förstås vara lyhörd så man inte kör över ungen, eller lämnar henne i en situation hon inte klarar, men samtidigt måste man i både ord och handling visa att det inte är farligt. Att så här går världen till. Jag finns här, men det och det klarar du själv. Förberedelse är A och O, tycker jag. Vi har haft mycket teater hemma för att förbereda olika nya situationer, allt från besök på vårdcentraler med stick i arm till stora samlingar med mycket folk, från hur man gör när man handlar med egna pengar till hur man gör när man får paket. Allt från stort till smått kan förberedas i lugn och ro. En del av oron ligger ju i att man inte vet hur någonting är tänkt att gå till. Som man själv är när man börjar nytt jobb. Och ju mer man vet, desto mindre orolig är man. Så förberedelse alltså.
Och sedan har man fått viska i mitt öra. Men gör man inte det så säger jag bara glatt: "Ok, du berättar när du vill". Och så ägnar jag inte mer tid åt det. Det känns inte tillfredsställande med gissningslösningen för att det inte är någon bra lösning. Man måste ju lära sig kommunicera om man vill något. Folk kommer inte kunna gissa sig till vad man vill i all evinnerlighet. Så här kommer åter saklighet och visa hur världen går till in i bilden. När min stora ville att jag skulle gissa vad han ville, så returnerade jag, glatt och sakligt: "Ok, du tänker på.... en apa!
" "Nej!", kom ilsket till svar. "Nähä, men ska vi se om du kan gissa vad JAG tänker på nu då? Kan du gissa?" Och det kunde han ju inte, upptäckte han. Och efter lite ramsande och övning på det temat så hade vi löst den biten. Man MÅSTE lära sig kommunicera vad man vill i ord. Helt enkelt. För även om jag mycket väl kunde lista mig till vad han var ute efter för det mesta, så gjorde jag honom en björntjänst om jag fortsatte så. För hur skulle han då kunna umgås på något vettigt sätt med mormor och pappa och kompisar, som oftast INTE kunde gissa sig till vad han ville. Det var en annan sak när de var små skruttar, som inte själva kunde. Men nu är de stora och de KAN. Och det ska de få lära sig känna och bli stolta över. Tycker jag.2. Ok, då är jag med. Och återigen så tycker jag Susanne* har helt rätt. Har man med prylar så bör man bli förberedd på att alla får pyssla med dem, på samma sätt som man får pyssla med andras. Undantaget om det är något speciellt då.
3. Vissa vuxna är ju mer sensibla än andra. Jag har en älsklingsfarbror som inte har en enda tentakel ute och som klampar på som värsta bulldozer. Men jag har älskat honom sedan jag föddes. Min lillebror var mer rädd för honom. Mina egna barn har någon sorts skräckblandad förtjusning. Och jag har gjort, och gör, som Susanne*. Möter "faran" tillsammans. Och när det blir för mycket, så tar jag helt sonika ungen med på annat och ägnar mig åt det en stund. Och går inte budskapet in, och de vuxna vill fortsätta klistra sitt sällskap på liten raring, så tycker jag att man lätt smidigt kan hinta om det, utan att hänga ut vare sig den ena eller den andra. Är du med på hur jag menar?
4. Nej, jag frågar inte. Barnen får bestämma en massa, inom rimliga gränser. Men somligt ska de inte ta ansvar för. Och detta - när det blir ett dilemma för dem, att vilja men inte våga - då tycker jag att frågorna och valen blir av ondo. Jag skulle berätta om den stora nyheten, "NU ska vi... minsann. Kul va! Nu får du välja om du ska ha overall eller byxor och jacka!" Om du är med. Här handlar ju inte om att köra över henne. Utan om att det är ni som är vuxna som visar henne världen, som den ser ut. Och lära henne hur man handskas med den. Ge henne verktyg för att reda ut sina små rädslor och annat på ett sätt som funkar och är vettigt, som tar hänsyn till hennes personlighet men som inte tillåter att hon får gå och gömma sig för världen heller. För det VILL hon ju förstås inte. Hon VILL vara med. Hon VILL lära sig. Hon behöver bara lite extra hjälp på vägen, jämfört med den tuffare sorten som far fram för egen maskin utan en blick bakåt. Jag har en sådan också
Det här med att sedan rättfärdiga sig inför andra. Det där kan vara svårt. Jag vet. Men jag har slutat ens tänka i de banorna. MINA ungar tar jag ansvar för. De andra får ta ansvar för sina. Och jag berättar som om det var det självklaraste i världen att "Nej, jisses. Inte kollar vi på Let's Dance! Då sover ungarna sedan länge - haha!" Eller vad nu omgivning kan tycka är YTTERST märkligt. Jag kan tycka att det är en märklig värld när man ska göra små 3-åringar till små tonåringar som ska intressera sig för vuxna som tabbar sig på dansgolvet i tv. Vad har en 3-åring för glädje av det. Som den inte har av att istället sova en hel natt, så den orkar ha kul och vara trevlig på dagen när de är vakna. Men det säger jag inte. Däremot står jag för att mina ungar har de vanor och rutiner de har. Utan att tveka det minsta. Eller ens lämna öppet för diskussion. Men sådan är jag. Men även om man inte är det, så kan man låtsas
(vet jag av erfarenhet från stunder där jag inte är lika kaxig.Bollar gärna vidare med dig - om du vill!
Kram på dig!
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Tack snälla Ewa och Susanne* för att ni tar er tid och svarar! Detta är väldigt personligt för mig, då det på sätt och vis är lite personlig utveckling för mig själv, jag måste konfrontera mig själv med hur man umgås med andra, och "vågar" sig igenom olika situationer. Underbart att få hjälp på vägen!
Speciellt det Ewa skrev om att inte fråga henne om hon vill åka om jag vet att hon vill, utan bara bestämma att det gör vi tillsammans, och presentera det med stjärnor och trumpeter. Det tog jag verkligen till mig, att inte ge henne lov att bromsa sig själv. Det kan jag riktigt känna nere i magen att det är rätt väg, jag kan önska att mina föräldrar hade tvingat mig istället för som så ofta låta mig slippa efter att jag per automatik hade sagt nej till allt okänt.
För naturligtvis VILL hon vara med, hon VILL lära sig.
Med nalle-exemplet var det just något som det Susanne* skrev som jag var ute efter, hur man kan avdramatisera att hennes nalle blir "tagen". Jag gör det i så många andra sammanhang, ett lite hoppsan och några ord som tar allvaret från "katastrofen". Men i många situationer står jag blank, och hinner inte tänka ut nåt bra att säga...
Surmunnen, den har vi diskuterat nu med sambon, och ska vi jobba bort nu, först hemma, så att vi vet var vi har den, och så naturligtvis få bort den när vi är borta också. För som Susanne* skriver, så är den en del av hennes trots. Och där åker gissningslekarna ut också, hon får lära sig att säga till själv, och tack för tips där Ewa.
Strategin för hur vi gör när vi hälsar på hos folk lade vi upp med sambon också. Först runt och hälsa fint på alla, så att det är vi som är offensiva, och sen tar den stora rund turen tillsammans med dottern, så att vi där får undersökt allt ordentligt, och så hon får lite distans till alla runt omkring. Det tror jag blir bra, så det ska prövas.
Kram från mig, lite klokare!
Speciellt det Ewa skrev om att inte fråga henne om hon vill åka om jag vet att hon vill, utan bara bestämma att det gör vi tillsammans, och presentera det med stjärnor och trumpeter. Det tog jag verkligen till mig, att inte ge henne lov att bromsa sig själv. Det kan jag riktigt känna nere i magen att det är rätt väg, jag kan önska att mina föräldrar hade tvingat mig istället för som så ofta låta mig slippa efter att jag per automatik hade sagt nej till allt okänt.
För naturligtvis VILL hon vara med, hon VILL lära sig.
Med nalle-exemplet var det just något som det Susanne* skrev som jag var ute efter, hur man kan avdramatisera att hennes nalle blir "tagen". Jag gör det i så många andra sammanhang, ett lite hoppsan och några ord som tar allvaret från "katastrofen". Men i många situationer står jag blank, och hinner inte tänka ut nåt bra att säga...
Surmunnen, den har vi diskuterat nu med sambon, och ska vi jobba bort nu, först hemma, så att vi vet var vi har den, och så naturligtvis få bort den när vi är borta också. För som Susanne* skriver, så är den en del av hennes trots. Och där åker gissningslekarna ut också, hon får lära sig att säga till själv, och tack för tips där Ewa.
Strategin för hur vi gör när vi hälsar på hos folk lade vi upp med sambon också. Först runt och hälsa fint på alla, så att det är vi som är offensiva, och sen tar den stora rund turen tillsammans med dottern, så att vi där får undersökt allt ordentligt, och så hon får lite distans till alla runt omkring. Det tror jag blir bra, så det ska prövas.
Kram från mig, lite klokare!
lilla a mars 06
lillebror 2.aug 09, 35+6
lillebror 2.aug 09, 35+6
Min 3,5-åring hade för ett tag sedan en period när han var ganska orolig och ovillig att testa grejer. Just det där automatiska nejet känns igen! Bla när det gällde tex "läskiga" rutschkanor och klätterställningar. Vad som hjälpte mycket tyckte jag var att gå dit ensamma och öva! När inga andra barn var i vägen, och ingen tittade på. Så att han fick bli varm i kläderna och upptäcka i lugn och ro att det är kul! Och för varje ny situation som han lärde sig bemästra så känns det som att osäkerheten släppte allt mer. Så det kan vara ett tips!
Mamma till två ljuvliga pojkar födda sep 2005, resp juni 2007