tillfälliga eller bestående problem?

[anna b]

Hej!

Min dotter, som är drygt ett och ett halvt, har de senaste dagarna varit så ledsen vid sänggåendet och vill absolut inte somna själv. Till saken hör att hon har varit sjuk - reagerade på mässling etc-vaccineringen och fick för några dagar sedan hög feber samtidigt som hon också är förkyld. Nu är hon dock i stort sett återställd även om näsan rinner. Jag har egentligen aldrig "shn-kurerat" henne men hon har alltid haft en väldigt bra sömn och rutinerna vid sänggående har varit enkla med bad, välling i sängen och godnatt. Hon har alltid sovit i sin egen säng i sitt eget rum och varit nöjd med det. Nu vägrar hon att sova själv. Kanske gjorde jag fel första natten när hon var sjuk eftersom jag bäddade ner henne hos mig i dubbelsängen? Hennes pappa jobbade och jag tänkte att det skulle vara lättare att ta hand om hennes sjukdomsbehov när hon var nära.

I kväll hade jag i alla fall tänkt att hon till varje pris skulle somna själv för att återgå till rutinerna, men det blev helt omöjligt. Så fort jag gjorde en ansats att gå ut ur rummet började hon storgråta och sprang efter. Jag stängde dörren, den har alltid varit stängd när hon sover, med resultatet att hon stod innanför och grät mer och mer. Jag sa som jag brukar genom dörren "godnatt, nu ska du sova, vi ses i morgon, mamma älskar dig" men hon grät bara mer och mer. Jag gick också in och la henne tillbaka i sängen igen men så fort jag var på väg ut sprang hon upp och grät och grät så snoret rann. Till sist gick jag i alla fall in och satte mig hos henne i sängen och sjöng, det har varit det som funkat senaste kvällarna, och hon vände direkt och blev lugn och kunde lägga sig ner. Så jag sjöng lite till och låg sedan bara tyst bredvid henne och då var hon alldeles lugn och somnade snart.

Till saken hör också att hon började på dagis för tre veckor sen. Där har allt gått perfekt och hon stormtrivs, vinkar bara glatt hejdå när vi går. Personalen tycker att hon är väldigt självständig och allt funkar bra med att äta och sova. Kanske har hon nu i stället ett behov av att tanka närhet hemma etersom hon är så "stor och duktig" på dagis?

Det jag undrar är alltså hur man ska hantera en sån här grej? Ska jag fortsätta att sjunga henne till sömns och tänka att hon bara behöver det här en övergående period? Eller ska jag vara stenhård - men hur gör jag då?
När Lisa var ett år hände en liknande grej, då började hon vakna på nätterna och var ledsen och blev bara lugn när jag la mig hos henne. Efter några nätter bestämde jag mig för att bryta det och då gick det över på en natt. Skillnaden då och nu är att då kunde hon inte ta sig ur sin säng och insåg väl ganska snabbt att "mamma kommer inte så jag lägger mig istället". Precis som hon gjort ibland när hon protesterat lite lätt vid sänggående. Nu springer hon fram till dörren och blir stående där, jätteledsen, och tar sig inte tillbaka till sängen.

Oerhört tacksam för lite råd!

Anna

[/LO]

Har hon inte spjälsäng, eller är hon en utbrytarkung (-drottning)?
Enligt Anna så ska så små barn inte sova i stor säng. 3,5-4 års ålder, inte före.
Om hon har sovit i spjälsäng så återinför den. Den gamla behövde lagas eller vila på vinden eller vad som helst men det gick INTE att sova i den längre .

Sedan tycker jag att du ska göra det som funkar för att få henne lugn. MEN när hon är lugn och tyst så går du UT ur rummet. Och ramsar lugnt som du brukar "godnatt, nu ska du sova, vi ses i morgon, mamma älskar dig".
Skulle hon bli ledsen direkt så går du tillbaka och gör samma sak igen och går ut när hon är lugn.

Finessen är att DU ska lugna henne, men hon ska somna SJÄLV.

Det finns lite andra trådarom små nattvandrare som går att läsa och Anna har skrivit om kuren för lite äldre barn här på forumet. Där finns också en del tips att hämta.

Hon behöver närhet, men inte på natten (som börjar när ni har bestämt att hon ska sova). Dessutom är sömnen viktig.

Svar på din fråga - det är övergående om du gör något åt det.

/LO

[anna b]

Tack för råd!

Lisa är en "utbrytardrottning" som klättrade ur spjälsängen i somras och sedan vägrade att sova där. Hon tog helt enkelt sitt pick pack och klättrade ur och la sig att sova i en stor säng som alltid stått i hennes rum. Jag var först emot att hon skulle sova där men hon var så envis och tog grjerna dit hela tiden, så nu har vi plockat ut den ur rummet. Men kanske är det ändå det som spökar nu? Har tittat runt i kväll på de trådar du nämnt och förstått att hon borde använda spjälsängen.

Jag försökta att gå ut när hon lugnat sig men då var cirkusen igång igen - och efter några gånger kändes det bara så hemskt.

Anna

[/LO]

Hon är i förtrotsålder, vilket innebär att världen förändras för hennes ögon. Det kan vara besvärligt och hon föstår inte det som händer. Det kan ju ge uttryck på lite olika sätt.

Det är då otroligt viktigt att mamma är lugn och trygg och inte drar in SINA vargar (oroliga tankar är en STOR FUL LURVIG SAK ). Så lugnt och sakligt måste du hantera situationen. Läs på ordentligt och kör en minikur. Hon vet hur man gör, men behöver lite hjälp på traven.

/LO

[anna b]

Intressant är att hon helt utan problem somnade på dagis idag. Kanske är det som du säger att världen håller på att förändras för henne. Hon har accepterat och förstått det "nya" (dagis) som kommit in i hennes liv så det löper smärtfritt men undrar kanske samtidigt vad som skall hända med det "gamla". Det jag bör göra är kanske också att öka kvaliteten på den vakna tid vi har hemma med ännu större betoning på mötet och den sociala delaktigheten.

[/LO]

Kan kanske vara så, men analysera inte för mycket. Hon behöver att du inte ifrågasätter hennes sömn, utan är självklar i din attityd: Somna är inga problem, hon behöver bara lite hjälp på traven (med betoning på lite).

Lycka till!

/LO