Att överge ett barn

[Siobhan]

Har lite funderingar kring svensk barnuppfostran. Jag är från irland och fick en typisk irländsk uppfostran, min mamma gav mig smisk ibland. Jag har förstått att detta ses som något väldigt dåligt i Sverige, och jag håller med...det finns mycket bättre sätt att uppfostra barn på än att ge dem smisk! Det jag har funderingar över är att i Sverige har jag märkt att istället för smisk så väljer man att överge barnet. Jag vet inte hur många gånger jag har hört en dagisfröken eller en förälder säga till ett barn "jaha, om du inte tänker uppföra dig så lämnar jag dig här ensam och så får du klara dig själv, men det är MÅNGA". Vill barnet inte in efter rasten, ja då blir det "jaha du, då får du vara här ute alldeles själv, nu överger vi dig". Uppför sig inte barnet i affären så säger mamman eller pappan "jaha, då lämnar jag dig här vid fruktdisken och så åker vi hem utan dig och du får vara ensam kvar". Nu undrar jag, på vilket sätt är detta mer "humant" än att ge barnet smisk? Jag förstår det inte, det verkar fullständigt socialt accepterat i Sverige att säga till barnet att man ska överge det, lämna det ensamt...och detta ses inte alls som grymt! Personligen tycker jag det är precis lika grymt som att ge barnet smisk. En kulturskillnad kanske?

Är iallfall nyfiken på hur ni andra ser på "överge" stragedin som verkar så vanlig här. Är det bara jag som tycker att den här metoden inte är särskilt bra?

[Stilla]

Nej det är förskräckligt! Barnen förstår ju inte att man aldrig skulle göra det (hoppas ingen verkligen skulle göra det!!!)
Jag och min svåger och våra respektive barn var på en lekplats en gång och skulle gå därifrån. Min Lilla s "skulle bara" som vanligt göra något först, varpå min svåger vinkade och sa "Hejdå, nu går vi". Lilla s fick panik och började gallskrika, (och jag blev rätt arg på min svåger... ) och sen hade jag fullt schå att övertyga lilla stackars s att jag inte alls tänkte gå ifrån henne, vare sig nu eller nånsin...
Det borde vara lika förbjudet som att slå, det är ju psykisk misshandel.
Tror inte det är "kulturskillnad", bara dumhet...
Stilla

[Susanne*]

Hej Siobhan
Jag kan bara hålla med dig. Det är ett fruktansvärt beteende. Och dessutom ett fruktansvärt vanligt beteende. Inget barn ska någonsin behöva känna sig övergivet (som AW säger). Eller ens risken för att känna sig övergiven. Man ska inte lyda order för att man är rädd för att bli ensam. Vedervärdigt och jag blir arg.

Kultur...jag vet inte men kanske Ofta säger man ju saker som man själv har fått höra under uppväxten. Och kanske är det ett sätt som många här har anammat när de inte funnit verktyg istället för smisket Hur man nu kan missa denna lysande kärleksfulla fostran med tillhörande verktyg

Kram
Susanne

[Majsans]

Angående lärare som lämnar eleverna på rasten:

Jag är själv lärare och brukar säga om det är någon som inte vill komma in (och då är det ju nästan alltid pga ilska eller ledsenhet)

-Vill du prata/berätta vad som hänt?
Här blir svaret oftast nej, annars skulle de ju kommit in, dumma fröken!!

-Okej, jag måste ju ta hand om de andra barnen, men kom in när du känner dig redo, och lova att du inte lämnar skolgården. (sen brukar jag sätta någon kollerga på at kolla så att vederbörande stannar på skolgården, men säg det inte till dem...

Vad säger ni om detta? Jag lämnar ju också, fast jag tycker ju ändå att jag visar att jag finns där, eller?

[Stilla]

Majsans: Jag tycker att det är skillnad på att hota att lämna ett litet barn på ett främmande ställe och att lämna ett större barn på ett välbekant, tryggt ställe. Det handlar ju inte om att överge om du har visat att du bryr dig, men behöver gå och se till de övriga barnen, och någon ändå har koll på den som stannar ute. Men alla kloka här på forumet kan säkert tipsa om hur man smidigast löser såna där knutar?
Stilla

[Siobhan]

Ja det är absolut skillnad på att hota med att överge barnet och att säga att man bara ska göra något och man kommer alldeles strax tillbaka. Med min dotter så försöker jag att alltid säga vad jag ska göra så att hon inte blir orolig. Är hon upptagen med något och jag behöver gå på toaletten, istället för att smyga iväg utan att säga något så ser jag till att jag fångar hennes uppmärksamhet och sen så säger jag "mamma ska bara på toaletten, jag kommer tillbaka jättesnart". Jag tycker det är viktigt att man verkligen är övertydlig med att man faktiskt kommer tillbaka. Små barn blir så lätt oroliga.

Men hur kommer sig att den här metoden är så vanlig? Jag hör och ser den överallt.

[kattklo]

Jag tror att det kan handla om samma mekanismer som kan få handen att fara ut och örfila, man orkar inte vara förälder längre. Just då. Man brister. Man blir en liten unge själv. Ytterligare ett sätt är att förlöjliga, härma.
Skrika rakt ut om barnet skriker rakt ut till exempel.

Att säga att man ska överge oprovocerat sorterar jag in under samma kategori som att smiska långt efteråt. Det är hämd. Det är sadism.

JAG kan ju bara säga att jag hellre får en örfil än jag blir hotad om övergivenhet och ensamhet. Och det tror jag säger något om den ryggsäck jag bär på här i livet. En älskad som filar till mig reagerar iallafall, stannar iallafall och bryr sig om min reaktion. Typ.

[Siobhan]

Jag håller med...jag hade också hellre fått en örfil. Det är lite därför jag undrar varför det är så pass vanligt i Sverige medans tex smisk ses som något oacceptabelt (vilket det också bör ses som!)

[blomman]

Jag håller med om att man som förälder brister, känner sig frustrerad om man gör sådär.
Men också att man inte har några verktyg för att hantera sitt barn och sin relation till det!

Jag vet inte vad jag hade sagt till mina barn utan att ha min verktygslåda (läs Barnaboken) i bakfickan. Förhoppningsvis hade jag INTE sagt att jag skulle överge dem. Men om alla andra gjorde det då? Runtomkring mig.
Skulle jag också i min frustration säga så då?

Jag tror det har blivit accepterat för att "alla" gör det och för att det fungerar. För det gör det ju, tyvärr.
När man står utan verktyg med ett barn som inte vill det man själv vill, så funkar det ju. Dessutom kommer ingen förälder runtomkring döma dig, som om du slog ditt barn, trots att du gör det, rent psykologiskt.
En enkel väg, just då..

Om man informerade blivande föräldrar bättre om andra sätt att lösa konflikter, kanske det här skulle försvinna.
Eftersom det funkar måste man nog bryta det med att dels tala om hur barnet känner sig och dels ge andra verktyg till föräldrarna.
Om man känner sig trygg som förälder och har en plan för att hantera situationer, kommer man inte lika lätt bli frustrerad och ta till sånt här!

Jag tycker det är väldigt bra att du lyfte den här frågan, Siobhan! :thumbsup:
/Blomman

[Humlan86]

Jag tror det är "föräldrartelefonen" som pratar - den som vi har nedprogrammerat från våra egna föräldrar - oh ack så svår att sluta lyssna på

Jag tycker att man måste skilja på "naturlig konsekvens" och "hota" - det första är okej det andra inte. Om jag ska åka och handla och sonen krånglar och inte vill ta på sig jackan säger jag "vill du åka med får du ta på dig jackan nu annars får du stanna hemma hos pappa"

Jag har också mycket användning av konstruktionen "när - så" istället för "om inte så"

[Ninapn]

Känner bara att jag måste dela med mig av en mycket sorglig händelse som jag tvingades bevittna på en lekplats för några veckor sedan:

Ett dagis hade packat ihop alla grejer och barn och var på väg därifrån. Alla var med på noterna och satt i vagnar eller höll en fröken i hand, förutom en liten kille som nog var någonstans mellan 2 och 3 år. Han ville inte. Han satt och tittade rakt framför sig på sandlådekanten med glasartad blick. Jag minns inta vad han hette, vi kallar honom Olle. "Olle" ropade fröknarna från kanske tio meters håll. "Olle, kom nu så går vi!!". "Olle, alla väntar på dig!". Ingen reaktion, inget som ens visar att han hört. Fröknarna suckar. Himlar med ögonen. Men ler sedan i samförstånd. "Nähä, då går vi då Olle, så får du stanna kvar!" ropar dom. Ingen reaktion. Dom tvekar lite. Men sedan går dom!!! Ut genom grinden, hela gänget. Lämnar grinden på glänt och går så långt att Olle inte kan se dem bakom häcken. Stannar till. "Reagerar han inte?" Hör jag en av dem säga lite osäkert. Det gör han inte. Han stirrar bara ledset rakt fram. Nya suckar. "Ooolle!!". Och snart kommer en av fröknarna tillbaka, suckar och lyfter ut honom med en sista suck och himlande ögon. HERREGUD!!!! Mitt hjärta villa bara brista där och då

[Siobhan]

Jag tycker det är väldigt skönt att höra att det inte bara är jag som finner metoden att överge dålig Det inger hopp! Fortsätt vara så fantastiska som ni är!

[_lill]

Hej! Tack för en intressant tråd! Jag håller med Humlan att mycket är nog vår "nedärvda föräldratelefon". Vi gör som vi sett/hört andra göra. Det är naturligtvis lika fel, men mer förståeligt. Just därför tycker jag det är så intressant med det här forumet, man läser trådar om saker man inte funderat, reflekterar och kommer fram till hur man vill fostra sitt eget barn!