vi gör fel!!! vid måltiderna....

mammamy · Inlägg av **mammamy** » fre 16 jan 2009, 18:50

Hej alla! VÄnligen läxa upp mig och pappan efter noter vi, vi kör rejält i diket varenda middag och det är uppenbart att vi gör helt fel. Lille E är ett unikum på dagis, han smakar på ALLT och gillar nästan allt, "det märks att han får all sorts mat hemma" som dom brukar säga...bah!
Vi har haft stökigt med Es mat från scratch, la av gen(sen)vägarna för några år sen nu (leksaker och böcker vid maten) men vi går inte framåt i nån stor fart. Nu behöver vi ett fast handlingssätt att hålla oss till så han äntligen får tydliga besked om vad som gäller.
Han börjar alla måltider precis som någon annan beskrivit med NEEJ, JAG VILL INTE! Vi bjuder glatt till mat ändå och han kommer och sätter sig och konstaterar (alla måltider utom dem med pannkaka, blodpudding och nån fler rätt) att han inte tycker om det här och inte vill äta. När vi säger att varsågod och ät så käkar han två tuggor och sen vill han att vi ska ange hur många tuggor han måste äta till innan han får gå. När vi inte vill ge det beskedet så bara sitter han med sedan, surrar om allt möjligt men vill inte äta och när en halvtimme gått så dukar vi av efter att ha tjatat hundra gånger att han ska äta.

Ibland har vi efterrätt och då måste han äta lite för att överhuvudtaget få efterrätt men han vägrar i sten och bryter ihop när vi förvisar honom från matbordet eftersom han gråter och skriker så.
Hur får vi till detta med maten? Är detta metoden?:

Bjud varsågod, ignorera sura miner, anmärk inte på maten och svara inte på frågor som "hur många skedar måste jag ta?". Kommentera inte om han äter eller ej. När vi är klara dukar vi av, lille Es mat också och han får sin vanliga kvällsfrukt och inget annat.

Vad gör vi i de fall lille E tjafsar och gråter och skriker och framhärdar med hur mycket han måste äta för att få gå? Skall vi förvisa honom eftersom han förstör VÅR middag, inklusive lilla A:s? Hon äter fö bra.

Ge två puckoföräldrar lite tydliga regler så ska vi följa dem och lille E äntligen lättad komma ur detta träsk vi fört honom in i.

mammamy

kiki · Inlägg av **kiki** » fre 16 jan 2009, 19:18

Vilken underbar beskrivning av OSS

SusanD · Inlägg av **SusanD** » fre 16 jan 2009, 22:38

Jag har i många hundra år i min ungdom haft stora problem att få i mig mat. Det blir så otroligt lätt trubbel kring matintag vare sig det gäller barn eller djur. Ni ska bara veta att djurägare, främst katt och hundägare, är precis lika oroliga om djuren inte äter som många föräldrar är när deras barn inte äter.

Så här gör vi: oftast lagas maten tillsammans. Bordet dukas och alla sätter sig till bords. Sigge lassar vi upp mat till och så lassar han in tills han är proppmätt, nenas problemas. Emil däremot äter vissa måltider som en liten häst och andra inte alls. Han kan sätta sig vid bordet och säga att han inte vill ha mat. Nähä säger vi och pratar vidare. Ibland börjar han äta och ibland går det inte ner någon tugga alls. Men det är hans problem, är han hungrig så äter han.
Efterätt har vi aldrig om man tänker på glass och gottis. Däremot får barnen alltid en frukt efter maten. Även om man inte ätit en tugga mat så erbjuds man en frukt, vill man ha den äter man och vill man inte ha den så äter man inte.

Vi har aldrig sagt att man måste smaka för annars kan man inte veta vad något smakar, vi köpslår inte heller att om man äter några tuggor så är man berättigad till efterrätt.

Detta funkar jättebra hos oss. Vi serverar alla sorters mat och är det så att Emil ätit klent några dagar så serverar vi något vi vet att han verkligen äter. Men det händer ju utan att han är medveten om det, det lugnar nämligen en förälders oro över klent matintag.

Kram Susan

/LO · Inlägg av **/LO** » fre 16 jan 2009, 23:14

Håller med SusanD till fullo (har också varit där och sett att det funkar

). Vera frågar ofta hur mycket hon msåte äta för att få gå från bordet. Vi har mycket sällan talat om hur mycket hon ska äta utan säger att hon själv får känna om hon är mätt.
Däremot brukar vi påminna, när vi äter middag på vardagar, att det är dagens sista mål. Det blir ingen annan kvällsmat.

Jag kan säga att hos oss är hunger det viktigaste. Inga eller mycket små mellanmål om man vill att hon ska äta. Erbjuder man något annat, så kan vi räkna med att hon inte äter vid middagen.
Sedan varierar matintaget väldigt mycket. Några dagar äter hon massor och är hungrig mellan målen, andra dagar några tuggor.

Jag skulle kanske börja med ett samtal (eller kort information) med honom, en stund innan maten. Alltså inte i direkt anslutning till den. Säg att från och med idag så ska jag och pappa sluta tjata om maten. Du får äta precis så mycket du behöver tills du är mätt. Påminn honom precis innan. Från nu ska vi sluta tjata.
Men har ni det samtalet, så måste det ju verkligen vara så.

/LO

SusanD · Inlägg av **SusanD** » lör 17 jan 2009, 14:27

Kom på en sak jag kan säga till Emil när han säger att han inte är hungrig. Då har jag ibland sagt: du kanske inte är hungrig men din mage kan ju vara det. Då brukar han känna efter lite extra och så äter han.

Detta gör vi på kvällarna också när vi vill att Emil ska kissa innan han lägger sig. Ibland säger han att han inte är kissnödig och så kan det ju vara men vi måste ju kolla om snoppen är kissnödig, vilket den oftast är faktiskt.

Kram Susan

mammamy · Inlägg av **mammamy** » lör 17 jan 2009, 19:59

Tack för kloka synpunkter, vi genomför detta. E blir odräglig när han inte ätit, därav grunden till vårt tjat, jag lider så med honom när han mår dåligt. Har en väninna med sex barn som säger att hennes erfarenhet är att någonstans vid fem-sex års ålder slutar tom mage att innebära katastrof, gråt och tandagnisslan för de små och då lugnar det ner sig även runt matbordet men jag orkar inte vänta tills dess.
Jag har varit lite oroad också över att han inte skall vara stor nog att koppla "inte ätit middag" till den senare följande bamsehungern som vi då inte går med på att göra nåt åt mer än den vanliga kvällsfrukten, men jag kanske underskattar honom.
Vi kör så här så får vi se!
m

SusanD · Inlägg av **SusanD** » lör 17 jan 2009, 20:59

Lycka till Mammamy.

Kram Susan

/LO · Inlägg av **/LO** » sön 18 jan 2009, 00:18

mammamy skrev:Tack för kloka synpunkter, vi genomför detta. E blir odräglig när han inte ätit, därav grunden till vårt tjat, jag lider så med honom när han mår dåligt. Har en väninna med sex barn som säger att hennes erfarenhet är att någonstans vid fem-sex års ålder slutar tom mage att innebära katastrof, gråt och tandagnisslan för de små och då lugnar det ner sig även runt matbordet men jag orkar inte vänta tills dess.

Hm. Jag vill inte oroa dig, men jag är tveksam. Jag kan bli på ytterst dåligt humör om jag inte får mat. Odräglig rent ut sagt. Möjligt att det gick över någon gång runt 5-6, men i så fall kom det tillbaka... Men att vänta ut det är nog ingen riktigt bra lösning.

Lycka till säger jag också!

/LO

SusanD · Inlägg av **SusanD** » lör 24 jan 2009, 23:35

Hur går det Mammamy?

Kram Susan

Humlan86 · Inlägg av **Humlan86** » lör 24 jan 2009, 23:55

Jag tror att det är viktigt att påminna sig själv om att inga barn (nästan) svälter sig själva, de äter om/när de är hungriga. Jag tror det är viktigt att inte göra en stor affär av maten och matsituationen, det får absolut inte finnas hot/mutor med i bilen.

Hos oss serveras maten och de som är hungriga äter (gäller vuxna och barn), är man inte hungrig behöver man inte äta men man måste komma ut i köket och ändå tacka för att "någon" lagat mat.

Under tiden de vuxna äter är tv-n alltid avslagen.

Har en underviktig son som "tappar kurvor" och har så gjort sedan amningsstopp vid året ungegär, har varit på X antal läkarbesök och de säger att så länge barnet växer på längden behöver man inte oroa sig.

Min son är också otroligt blodsockerkänslig därför stödmatar vi honom före maten om det behövs - har han ramlat över gränsen finns inte en chans att få i honom mat överhuvudtaget utan då får vi tvångsmata honom med juice

inte så kul...

Så, vad ville jag säga mitt i pladdret då?

Jo. Ta det lungt, servera maten, låt barnet ta för sig själv från faten, lägg ingen prestation/beröm/hot/muta i matsituationen utan föregå med gott exempel så kommer även barnet att äta så smångingom.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » sön 25 jan 2009, 17:27

Anton är som Emil

. Ibland äter han massor, ibland inget.

Vad som faktiskt, mot mitt bättre vetande, funkar, är en liten frukt precis innan maten. Som Humlans juice ungefär

. Lite blodsocker, för att få hjärnan att fatta att magen är hungrig! Det får ju vara något litet, som ett halvt äpple eller så, så inte killen hinner bli mätt.

Tack Susan för dina toppentips om att SNOPPEN ju kan vara kissnödig! Anton har precis slängt blöjan, så jag lägger det i tipsbanken :thumbsup:

SusanD · Inlägg av **SusanD** » sön 25 jan 2009, 23:05

JennyH skrev: Tack Susan för dina toppentips om att SNOPPEN ju kan vara kissnödig! Anton har precis slängt blöjan, så jag lägger det i tipsbanken :thumbsup:

Den bjudar jag på min vän

Igår vid middagen så åt Emil bra med mat, han sa att han blev mätt och så satt han kvar och pratade lite. Jag skojade lite med honom och bad honom titta ut genom fönstret, när han tittade bort la jag en klyftpotatis på hans tallrick. Gissa om vi alla blev förvånade över att det låg en potatisbit på hans tallrik. Huuuuuur hade den kommit dit?

Emil skrattade och åt upp potatisen. Sen fortsatte vi så där och det hela blev en lite skojig lek där Emil helt klart begrep att det vara jag som satte dit potatisen. Men vi hade skoj och resultatet blev att han åt flera potatisbitar extra.

Nu är han ju inte mager på något vis så lura i honom mat har jag aldrig behövt göra och jag tror inte heller att det är någon lösning på mattrasslaren. Vi hade bara roligt en stund och det roliga infattade lite potatisbitar som slank ner i Emils mage.

Kram Susan