Ja, så vart jag här igen...

(Kan man som förälder fastna i "forumträsket"...

) Alltså: sonen är ju, som bekant, elva veckor. Jag kurade honom - eller vad man nu skall kalla det - vid sju veckors ålder. Då kunde jag inte gärna få honom att skratta - eftersom han knappt visste hur man svarsler - vilket han definitivt gör nu...

Men: att han ler, när jag ler, det är inga problem. När jag kittlar honom, vrider han sig och ler mycket och drar ihop ögonen till glada små springor. Men att få honom till detta precis innan han skall sova, har jag icke lyckats med. Då är han så trött att ögonen är små små springor, visserligen öppna, och vaken är han, men då är det noll chans att få honom att skratta eller le. Försöker man, blir det snarare grimaser av missnöje i stil med: "lägg av, va, jag är ju trött!"
Ikväll skulle jag ju velat ha det där sista skrattet, då det har varit aningen turbulent...

Han har sitt sista sovpass innan natten mellan 17.00 - 18.30. Natt gör vi 21.00. 17 45, däromkring, var det kris med stort K, han vaknade, skrek, tog inte notis om några besked från min sida, blev bara argare och argare, till slut skrek och svor han som bara den. Har absolut aldrig hört honom så arg! Ja jisses... Till slut tog jag upp honom omkring 18.05, vid det laget hade jag lyssnat, gett besked, hållit på med tvätt och allt möjligt mellan varven, men ja... Han började ju låta ledsen, förtvivlad, inte längre arg, så... Vet inte vad det var som gick fel, där. Hoppas vid alla gudar att en gång/ingen gång. Jag tog upp honom "ur farten" efter ett vagningsbesked, innan han hann inse att jag hade slutat vagna. Vi hann ut ur rummet innan nästa gallskrik av pur vrede kom. Alltså, tänk er åskmoln som brakar... Han var så förbaskad, att om han skulle kunnat, skulle han minnsann hamrat på mig med sina små knutnävar. Att jag mådde pest och pyton behöver jag knappt skriva. Har inte behövt ta upp honom för tidigt sedan kuren startade.
Därefter har vi ätit, badat, ätit, och slutligen då lagt oss för natten. Inga problem nu vid nio, han var ju så trött att han knappt orkade hålla ögonen öppna. (Dags att tidigarelägga kvällsnattning nästa vecka!)
Nu undrar jag: hur gör andra med så små bebisar för att få till skrattet före go'nattet?
Och, om någon vet vad i herrans namn jag gjorde fel där vid klockan sex, så tala gärna om det också... Jag skall förkorta det sömnpasset nästa vecka till 18.00, då han har vaknat vid sex nästan varje dag den här veckan, och jag har fått ge besked fram till marginalkvart. Men tro mig, för mycket trafik är det inte. Jag sysselsätter mig... Det är ju läge för en förkortning av det passet vilket som, eftersom hans kväll skall tidigareläggas nu när han blir 12 veckor.
Långt, osammanhängande, och svamligt. Men det är för att jag blev så ledsen för det där med kvart i sex idag. Usch ja.
21.18, inte ett pip. Mannen ser på film. Skall se vad det är...
Päivi, mor till bebis Billing, 12 veckor på måndag
P.S. Där fick jag, för gårdagens seger och triumf - känslor...

Hur var det nu, tre steg fram, och fem tillbaka i den här nattningstangon..?

D.S.