Hej!
Välkommen!
Du skriver att du är orolig för att han låter mest ledsen och uppgiven. Det känns inte bra för dig då du inte riktigt är säker på att du tolkar gråten rätt?
Skulle det hjälpa tror du, om du i sådana lägen frågar dig själv en gång till: vad var anledningen till att jag beslutade mig för att kura? Vad är det jag vill ge min son för någonting, som han inte hade innan? Tror jag, in i hjärtat, att jag gör honom en tjänst nu, eller känns det mest som att jag försöker påtvinga honom något JAG vill ha - hela nätter?
Där du sitter i januarimörkret med din the eller kaffekopp, så kan du kanske ställa dig de här frågorna en gång till.
Då tror jag att du har lättare till att hitta den där mjuka, lugna, sakliga ramsan som - trots all saklighet - riktigt dryper av omtanke och omsorg: "älskling, allt är bra. Nu är det dags att sova. Du behöver inte oroa dig ett smack. Jag håller vakten. Böka du dig till ro och somna in. Puss."
Du KAN förmedla det med ramsan.
Lycka till.
Känns jobbigt att inte vara säker på att jag tolkar min egen sons gråt rätt och jag gör det ju främst för hans skull. Även om han sovit bra hitintills så vill jag undvika samma misstag som jag gjorde med storebror - när åttamånadersångesten kom visste jag inte hur jag skulle göra och det har resulterat i att storebror har sovit väldigt få hela nätter sen dess. 
och andra gången gnyde han bara till två ggr och somnade sedan själv. Alltså redan bättre än första natten. 
