Genustråden

[Stilla]

Jag har också tänkt jättemycket på det här. Och jag tror att det gäller i den här frågan, som i så mycket annat, att barnen gör som vi gör och inte som vi säger. Och då kan vi tänka på hur det ser ut i samhället, i reklam, i media, i klädmode och leksaker. Utseende, sex, våld… Hur gör vi själva? Var drar vi våra egna gränser för vad vi tycker är acceptabelt? Gäller samma gränser för oss själva som för våra barn?

Att barnen vill ha typiskt ”tjejiga” eller ”killiga” kläder är ju inte konstigare än att vi vuxna vill vara hyfsat moderna åtminstone om vi ska ut bland folk. Jag har köpt ”killbyxor” till mina tjejer när de var mindre, just för att de ofta är hållbarare, men Stora S accepterar det inte längre, och jag förstår henne. Jag skulle inte heller vilja gå i mansbyxor, om det syntes att det var det. Men man behöver ju inte köpa det värsta ”tjejiga” heller. (När jag var barn (70-talet) var det inte lika stor skillnad på pojk- och flickkläder, rosa och glitter vet jag inte om det fanns? Jag minns att min mormor suckade över att man inte kunde se skillnad på pojkar och flickor. Det pendlar från den ena ytterligheten till den andra i modet.) Det hjälper inte att föräldrar säger till sina barn att det inte spelar någon roll hur man ser ut, om föräldern själv står framför spegeln och suckar över sin vikt eller är noga med att inte visa sig osminkad. Om mamma använder stringtrosor och push-up-bh, vad säger det till barnen om hur en kvinna ska se ut? Och varför ska hon se ut så? Om mamma är undfallande och självutplånande mot mannen eller chefen eller sin pappa så lär hon sina döttrar (och söner) att det är så kvinnor ska vara. Om pappa inte ”hjälper till” (som det fortfarande heter i en del hem ) att städa lär sig pojkarna (och flickorna) att män inte städar. Om pappa skriker och svär åt motståndarna eller domaren på fotbollsplanen och kallar ”svagare” individer för kärringar, vad säger det till sönerna (och döttrarna) om vad en kvinna är och hur en man ska bete sig?

På dagis jobbar man med ”genus”. Pojkar och flickor ska behandlas lika. Men: Vad spelar det för roll att vi vuxna säger att män och kvinnor kan göra samma saker, när förskolelärarna och barnskötarna är kvinnor, lokalvårdaren en kvinna, kökspersonalen en kvinna och chefen på stället en – man. Man gör en ombyggnad, och samtliga hantverkare som dyker upp är – män. Det kommer män och skottar snö och klipper gräset och gräver när nån ledning är sönder.

Jag tror inte det är så lätt att vända på en hel kultur. För t ex klädmode är ju en stor del av vår kultur. Däremot tror jag vi genom vårt beteende kan visa barnen att vi inte accepterar våld, sexfixering, utseendefixering. Det handlar om att hjälpa barnen till självförtroende, självkänsla och medkänsla. Bekräfta dem och deras intressen, oavsett om det handlar om bilar, prinsessgrejor, dinosaurier eller dockkläder. Det blir inget jämlikt samhälle förrän vi behandlar varandra som MÄNNISKOR.

Stilla

[Nillan]

Och jag tror att det gäller i den här frågan, som i så mycket annat, att barnen gör som vi gör och inte som vi säger.

Instämmer till fullo i det, precis som fler skrivit här. Det gör hela skillnaden.

Jag har helt klart haft hjälp av olika förebilder vad gäller mina livsval, både när jag gjort följt strömmen och gått emot.

Jag gick t ex en teknisk gymnasieutbildning och senare civilingenjörsutbildning tack vare att en kvinnlig släkting jag såg upp till valt den vägen. Kanske inte låter så kontroversiellt, men jag blev avrådd av en idiotisk studievägledare eftersom jag lekt med dockor när jag var liten och det krävde viss ihärdighet att fullfölja eftersom jag var ensam tjej i klassen på gymnasiet och senare endast en av få tjejer. Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det valet eftersom jag gillar och är bra på det jag gör i mitt jobb.

Hemma hjälptes mina föräldrar åt med det mesta. Jag ifrågasatte aldrig det när jag var liten men förstod senare att det var rätt ovanligt för min generation, tidigt 70-tal. Det har bland annat gjort att jag känt mindre press på mig att sköta allt hemma jämfört med många av mina vänninor tror jag.

... Det handlar om att hjälpa barnen till självförtroende, självkänsla och medkänsla. Bekräfta dem och deras intressen, oavsett om det handlar om bilar, prinsessgrejor, dinosaurier eller dockkläder. Det blir inget jämlikt samhälle förrän vi behandlar varandra som MÄNNISKOR.

Klokt skrivet! Bara det faktum att man blir sedd och lyssnad på som barn på samma sätt oavsett kön gör enorm skillnad tror jag. På det viset tror jag att de förskolor och skolor som arbetar aktivt med jämlikhet kan betyda väldigt mycket.

[blomman]

På det viset tror jag att de förskolor och skolor som arbetar aktivt med jämlikhet kan betyda väldigt mycket.

Det är därför det är så konstigt och sorligt att inte Tittmyran och Björntomtens dagis fick efterföljare..
Vem skulle INTE vilja att man arbeta aktivt med jämställdhet på dagis??

Men precis som du säger Stilla, så är 99 % av all personal på dagis kvinnor. Nu har det äntligen lugnat sig lite med pedofilmisstankar mot alla män som vill arbeta med barn. Min sambos bror är en naturbegåvning med barn och jag hoppas aldrig han ska behöva känna sig motarbetad p.g.a sitt kön i sitt arbete.
När jag jobbade på dagis -99, så skulle de anställa nån, och föräldrar kom och frågade chefen oroligt "Du ska väl inte anställa en man".
Övergrepp mot barn är fruktansvärt, men det får inte göra att vanliga, duktiga män som vill arbeta på förskolor ska misstänkliggöras direkt heller.
För de behövs där. Både för att de är duktiga och för att barn behöver ha både män och kvinnor runt sig!

Jag tror precis som ni att om barn ser båda föräldrarna göra allting så blir det inget konstigt.
Jag är ganska händig och åtminstone inte rädd att prova saker. En del ligger väl i min gamla djurskötarutbildning och alla år i stall, där jag skruvat och lagat och spikat. För mig ligger inga skillnader i världen i vad man kan och gör. Jag ser inget oattraktivt i en man som städar, lagar mat eller syr. Om nån ser nåt oattraktivt i att jag är stark och hyfsat händig.. ja, då är det den personens inskränkta uppfattning som det är fel på, inte mig.
Jag vill verkligen att mina barn lika gärna ska vända sig till mig när de vill ha hjälp att laga eller bygga nåt, lika väl som att deras pappa kan trösta dem när de är ledsna, laga den godaste maten eller sy ihop ett hål i deras byxor.
Och de kan de, tror jag..

Jag tror inte heller det går att vända på en natt, men jag blir glad när vi har haft besök av ett gäng 20-25-åriga killar som utan att blinka tömmer och fyller diskmaskinen efter vi ätit, leker med barnen och lika gärna vänder sig till mannen i huset när de vill veta var nåt i köket finns t.ex.
Jämför jag det med män i 50-årsåldern som knappt tar undan sin kaffekopp (INTE alla, men många är såna!) efter fikat.. ja då tror jag det kommer vända lite när nästa generation tar över.
För tänk när de här 20-åriga killarna får barn, då kommer de få se en annan typ av mansbild direkt! Hoppas jag..

Nu måste fler tjejer våga sig på att göra lite tekniska saker och hantera en skruvdragare också! Sen så..!
Båda mina barn är intränade på både mangel, strykjärn, skruvdragare och såg! Båda har bytt vinterdäck och båda har sktrukit sina lucianattlinnen..

Jag skulle vija ha in /LO här i diskussionen.. är du där? Läser du?
För jag vet vilken uppdelning ni har hemma och det är ju inte den traditionella direkt!

Kram

[ulrikaj]

[ Jag ser inget oattraktivt i en man som städar, lagar mat eller syr.

Kram

Nej,tvärtom så är det väldigt attraktivt tycker jag.

/ulrika

[Majsans]

Måste bara berätta...

...var hos sambons lite mer "ålderdomliga" (alltså inte så väldans gamla, men sättet att se på livet är gammalmodigt, tycker både jag, sambon och svärföräldrarna..) Pappan gjorde kvällsgröt till lillgossen, vilket råkade sammanfalla med omtagningen mitt i maten. Dels fick han sååå mycket beröm för att han fixade mat till sin son, och dessutom var det otroligt synd om honom som var tvungen att göra detta mitt i maten. Undrar om de hade reagerat på samma sätt om jag hade skuttat upp ocg fixat maten

[blomman]

Dels fick han sååå mycket beröm för att han fixade mat till sin son, och dessutom var det otroligt synd om honom som var tvungen att göra detta mitt i maten.

Haha, ja visst var han DUKTIG!
Precis lika duktig som du varit om du bytt däck.. typ..

Men de är inte ensamma, all reklam som är barnrelaterad, alla smakprover, blöjprover etc, skickas ALLTID i mammans nam..

Folk överlag förväntar sig att en kvinna alltid ska kunna trösta ett barn, men inte en man. Man lämnar över gråtande bebisar till kvinnor, oavsett om de själva har barn eller inte. Och även om det står en fullt kompetent pappa brevid.

Pojkar och flickor är ju olika, och föredrar oftast olika lekar.

Jaha?! Och varför gör de det?
För att vi , enligt ALL forskning som finns runt det här, behandlar t.o.m bebisar olika beroende på om de kläs i en blå eller rosa sparkdräkt. Studier visar ju tydligt på att männiksor beskriver SAMMA bebis med olika ord beroende på om de tror att det är en tjej eller kille.
Bebis i blå kläder beskrivs som kraftfulla sparkar, dess gråt som arg. Bebis i rosa kläder beskrivs som söt och dess gråt som ledsen..
Det är rena fakta att vi behandlar barn olika efter kön, och hur ska vi då nånsin kunna veta vad som är arv och inte miljö då?
Jag tror också det finns olikheter, och de finns mätbara i hjärnan, men hur de yttrar sig egentligen kan vi aldrig få svar på så länge vi förutsätter att en liten kille gillar bilar av naturen.. (VI har dessutom uppfunnit bilarna, så de är knappast biologiskt kodade att tycka om..eller?)

Det jag vill ska hända är att statusen på det s.k kvinnliga ska höjas.
Fortfarande är det bättre att gå den "manliga" vägen, vara tuff och framåt, alla ska bli hårdare, ta för sig mer etc.
Värdet på mjukhet, snällhet, omvårdnad och lugn måste höjas.
Jag vet bara inte vilken väg man ska gå?!? Vet ni?

[/LO]

Jag är här Blomman!
Jag läser och skulle kunna skriva en kilometer. Men det kommer jag inte att göra ikväll...
Vad har vi för fördelning. Hm, ja inte just nu, men innan Ivar så delade vi helt lika på föräldraledigheten (efter att jag varit hemma amningsperioden och maken 3 månader helt, vilket ju inte var lika på något sätt).

Jag vet inte hur du menar heller. Men normalt sett i hemmet så tar maken hand om köket, eftersom jag tycker det är urtrist. Jag tvättar och försöker hålla lite ordning (vilket inte går så bra), sedan köper vi städning.

Nu vill jag lite kortfattat skriva vad jag tror, tycker och tänker.
För det första tror jag inte ett dugg på att det skiljer något mellan könen på pojkar och flickor. På kvinnor och män, ja, men inte på barn före puberteten.
Däremot blir de präglade av det samhälle vi lever i idag. Och det går mot en viss förändring, vilket det gjorde även på 70-talet. Men däremellan var det tillbaka till ganska stereotypa könsroller.
MEN (igen) denna kultur är ganska ny. Skulle jag vilja påstå. För inte så himla längesedan (150 år kanske) så var det snarare klass än kön som gjorde skillnad i om man arbetade eller inte. Om man hade krås och volanger eller inte. Långa naglar eller inte.
Och ännu längre tillbaka så tror jag (men jag vet inte säkert, för den bilden kan mycket väl vara skapad av den nutida människans uppfattning) att män jagade och kvinnor tog hand om hem, mat, familj etc. MEN det värderades inte olika. Alla var beroende av varandra och därför så var ju inte mannens jobb viktigare än kvinnans.

Maken sa en sak i julhelgen, vi hade faktiskt denna diskussionen på julaftonskväll , att han störde sig på att han som tänker DAGLIGEN på hur olika han gör och är mot sina barn, trots att han försöker göra lika och vill framför allt göra samma värdering. Att då folk som inte tänker kan påstå att de behandlar sina barn lika är ju bara befängt.

Vad är det mer för frågor som varit uppe i tråden...
Jo att vi behandlar barn olika redan från det att de är nyfödda. DET tycker jag är intressant. För här kanska kärnan finns. Det kanske är här vi har det nedärvda. Inte att barnen ÄR olika utan att de ska bli olika. Att vuxna inte kan förhålla sig till barn som inte har ett bestämt kön.
Att Olle (Elles Olle) klädde av Lilly det första han gjorde för att konstatera vem bebisen var, eftersom mamma och pappa valt att inte säga det...
Jag säger inte att det ska vara så, eller är så...

Oj vad detta är intressant. När det gäller kläder vet jag att min mamma var galen på mig när jag var ung, för jag var totalt ointresserad av vad jag hade på mig. Däremot min bror var mycket noga. Inte så att han hade tjejiga kläder, utan han var bara medveten om hur han såg ut och ville inte ha fel kläder.
(Kan nämna att idag är det snarare tvärt om)
Han, brorsan, pratade också om detta i jul. Han är snickare och sa att han ofta fick bita sig i tungan för att inte göra sig ovän med hela jobblaget. För han tycker inte att det är 2008 att skämta om kvinnors lägre värde (eller utlänningar eller andra heller för den delen).

Nä, nu ska jag sluta. Mannen tänker sätta sig vid TVn och jag också. Här ser ut som ett bombnedslag, men det lär inte försvinna av sig självt, så vi får väl ta ett tag imorrn - eller någon annan dag

/LO

[sömnlös]

Ja, vilket intressant ämne
Jag tänker på det nästan dagligen både hemma och på jobbet (lärare).

Jag tycker inte det är fel att vi är olika och beter oss olika och gör olika saker beroende på kön.
Fel är det däremot när det ena är mer positivt än det andra.
Att män ex oftast får mer betalt för samma jobb.

Sen är det skrämmande att se hur olika leksakerna utformas beroende på vilket kön de riktar sig till.
Bara det att "pojkarnas" lekdockor oftast är betydligt rörligare och kan greppa med händerna, medans "flickornas" barbies är helt oproportioneliga och inte alls kan greppa med händerna.
Sen kan man ju se hur pengarna fördelas från kommuner när de satsar på ungdomsidrott...

Och som någon tidigare skrev:
Killars/mäns kläder är funktionella och sköna medans kvinnors långa kjolar, höga klackar, långa naglar osv är helt förkastligt om man vill utföra någonting praktiskt.

Jag vägrar låta mina barn få den bilden. Jag köper bara funktionella kläder (visserligen rosa/lila tunikor, tights mm) och leksaker som inte är så utstuderat riktade till tjejer. De blir ändå bara stående eftersom de inte går att "göra något med".
En släkting envisades med att ge dottern en docka i julklapp ett år. Hon leker i princip aldrig med den.
Sonen tittar däremot på den ibland. Han klär av dockan kläderna och öppnar luckan där "ljudgrejen" sitter. Sedan ängnar han sig åt att fundera på hur den fungerar .
Barnen leker oftast tillsammans oavsett om de bygger lego, briojärnväg, mekano, ritar, pärlar eller "lagar mat".

Ibland funderar jag på om jag gör fel som uppfostrar dottern "neutralt".
Jag blev uppfostrad neutralt och fick mina törnar i skolan.
Man förväntas vara på ett visst sätt som tjej, och jag som "pojkflicka" passade inte in. Fröken tyckte jag var stridig och fick gång på gång veta att jag skulle vara tystare, sitta mer stilla osv. Och det blir väldigt lätt så att det fröken tycker är det som gäller för hela klassen.

Ibland tror jag kvinnor sminkar sig/klär upp sig och plastikopererar sig mer med tanke på att vara snyggare än andra kvinnor just för att imponera på andra kvinnor.

När jag "tråkig" kommer mer eller mindre osminkad till en fest är det kvinnorna som reagerar på det inte männen
Någon mer med liknande erfarenhet?

[blomman]

Jag vet inte hur du menar heller.

Att då folk som inte tänker kan påstå att de behandlar sina barn lika är ju bara befängt.

När det gäller er, så vet jag att du t.ex är händig och teknisk och jag minns speciellt nåt msn-samtal vi hade, där du just den dagen hade bytt ut altantaket medan mannen och Vera lagade mat.
Inte så stereotypt direkt!
Och sen vet jag att ni tänker mycket runt det här.
Precis som din man säger så är det SVÅRT att behandla barnen lika, och då försöker man ändå dagligen..

att vara snyggare än andra kvinnor just för att imponera på andra kvinnor.

Ja, visst är det så. Tjejtidningar säljer sämre med en kille på framsidan än en tjej. Tjejer granskar en dagligen, känner ni av det?
Oavsett ålder så sveper oftast tjejers blickar över en på ett hel annat sätt än killars. Killars krav på tjejers utseende är inte alls samma som andra tjejers.
Har haft många diskussioner med killar om vilka (kända) tjejer som är snygga t.ex. de som de flesta tjejer ser som de vackraste tycker väldigt många killar är alldeles för smala. Nu kan inte jag tala för det manliga släktet, men det är vad jag har hört av väldigt många.
Jag vet inte varför vi tävlar så?

Man talar ibland om homosocialisering och heterosocialisering.
Män överlag ägnar sig oftast åt homosocialisering, dvs de är lojala med andra män.
Kvinnor däremot brukar ägna sig åt heterosocialisering, dvs de är också lojala med män. Oftast tydligt på arbetsplatser.
T.ex är det väldigt ok för en tjej att säga att hon bara vill umgås med killar, men inte för en man att inte vilja umgås med män utan kvinnor.
Då är det ju nåt fel på honom...

Jag tycker man aktivt ska lära tjejer att tidigt leka i grupp, att inte dela upp sig i par. Man måste inte ha EN bästis bara för att man är tjej. Vi kan också samarbeta, precis som killarna.
Jag tycker att vi som har döttrar faktiskt kan försöka lära dem att inte konkurrera och speciellt inte att göra det med sitt utseende!
Ska man konkurrera kan det väl vara med nåt annat än det man råkat bli född med och inte kan ändra (eller, jo, det kan man ju, men det är dyrt)

Ibland funderar jag på om jag gör fel som uppfostrar dottern "neutralt".

Det tycker inte jag!
Om fler gjorde det skulle hon inte sticka ut eller hur!
Förhoppningsvis är skolan bättre nu och hon slipper hindras lika mycket som du.
Se på Ingers fina berättelse om sonen och dockan!
Att få bli accepterad för hur man är, är ju underbart för ett barn!

Jag är glad att den här bollen är i rullning! Nån skillnad gör vi, bara genom att tänka efter!

Kram på er!

[/LO]

Hm, det där bytta altantaket vet jag inte ens om jag kommer ihåg. Möjligen skruvade jag ner det gamla när B + V lagade mat.
Tyvärr har vi den senaste tiden (åren) kommit in i mer stereotypa roller när det gäller fixande och sånt. Jag orkar inte. Har ont i kroppen (känns också kvinnligt tyvärr)...

Jag vet inte om jag generaliserar nu, men jag kan märka att det skiljer mycket om man har barn på dagis eller hos dagmamma (jag vet att många har sina barn hemma, så det blir ju ytterligare annorlunda). Men de dagisbarn jag känner så har de generellt bara tjej- resp killkompisar. Medan dagbarnsbarnen leker med dem som finns hos dagmamman. Det är olika kön och olika åldrar.

En annan sak i denhär diskussionen också är hur vi lär våra barn att kommunicera. Generellt så begär vi mer av tjejer - inte minst när det gäller hur de uttrycker sig.
Vår dagmamma sa att tjejer skvallrar mer, och frågan är om jag inte är benägen att hålla med. Men jag tror att det kan bero på att vi ger killarna förutsättningar att lösa konflikter själva (helt ok rent fysiskt om det inte går till överdrift) medan tjejer ska prata sig ur problemet. Och hjälper det inte att prata med den man bråkar med så går man till en vuxen. Och då skvallrar man (eller hon, då).

Vem köper kläder till era barn? Vem packar och planerar (till barnen) när ni ska iväg? Vem har koll på om det finns mat, blöjor, salvor etc till barnen hemma?
Särskillt gäller det er där båda jobbar. För här känns det som att det är den som är hemma som har mest koll. Fast jag har nog lite mer koll när jag jobbar än vad mannen har och han har aldrig köpt ett klädesplagg.
Så rent ekonomiskt skulle det nog vara bättre om män hade hand om den biten Å andra sidan känns det som att barnen skulle få gå i för små kläder aningen längre. Eller vad säger ni?

/LO

[K-ina]

Hos oss är det jag som har huvudet fullt av all planering... Nya kläder till NÄSTA säsong... Julklappar till NÄSTA år... osv. Men det innebär inte att det är jag som fixar allt... Numer!

Jag jobbar med mig själv hela tiden och släpper taget allt mer. Ibland går det bra ibland funkar det inte alls. Jag måste bita mig själv i kinden och inte visa hur FULA kläder sambon köper till barnen ibland!!! Jag måste nypa mig själv när jag känner irritation över att han inte kommit sig iväg för att fixa födelsedagspresenter... Jag HATAR mina känslor när jag tycker att jag gör allt bättre!!! För det gör jag ju inte! Jag gör det bara annorlunda! Och barnen gillar kläderna som pappa och de köper tillsammans. Och de mår inte dåligt av att strumporna inte matchar t-shirten!!! 8-[ :-k

Under en tid mådde inte familjen så bra. Jag höll på att förgås av allt planerande och all oro. Att ungarnas overaller började bli för korta i benen blev jätteproblem för mig eftersom att ALLT var problem. Jag tänkte åt fyra personer hela tiden + att jag tänkte åt mina arbetskamrater också. Ett kontrollbehov som jag numer lyckats tämja.

Jag är inte ute efter någon totalt jämställd arbetsordning runt detta. Jag gillar att shoppa och gör det gärna... Jag tycker om att planera och packa och gör det gärna... OM jag hinner!!! Men om jag jobbar hela dagen och vi ska resa på kvällen så måste pappa packa om han är hemma och har tid! Eller hur? Allt annat vore opraktiskt och orimligt. Och jag måste INTE ha skrivit meterlånga komihåglistor kvällen innan - han jobbar som ekonom/administratör så nog kan han administera familjen också!

Vi brukar säga att vi fixar allt om den andra skulle bli sjuk eller dö. Jag kan hantera vår ekonomi trots att jag är fullständigt omöjlig med siffror och bilen och huset finns det folk att ringa till om jag inte skulle klara det själv. Sambon klarar allt utom nagelklippning, ta tempen och putsa fönsterna... (Ja... han skulle i och för sig också behöva ringa hantverkarna om det behövdes för han är mannen med tummen mitt i handen. )

[Cyan]

Oh vilken intressant tråd! Jag gissar att alla här redan läst den utomordentliga boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Lotta Snickare och Liza Marklund? Om inte, gör det bums

Helt klart finns det biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Men jag tror att de skillnaderna spelar väldigt liten roll för hur vi beter oss, i förhållande till det bemötande vi får under uppväxten. Det faktum att vuxna bevisligen behandlar pojkar och flickor olika redan som spädbarn säger ju sitt. Och som blomman skriver, om skillnaderna vore nedärvda skulle ju jämställdhetsprojekt som Tittmyran inte ha någon effekt. Sättet att dela upp pojkar och flickor i olika grupper så att de i fred får utforska varandras ”domäner”, tror jag är jättebra. Har läst någonstans att studier visat att det funkar väldigt bra även i skolbänken då det får flickorna att våga ta för sig mer osv.

Vad är det mer för frågor som varit uppe i tråden...
Jo att vi behandlar barn olika redan från det att de är nyfödda. DET tycker jag är intressant. För här kanska kärnan finns. Det kanske är här vi har det nedärvda. Inte att barnen ÄR olika utan att de ska bli olika. Att vuxna inte kan förhålla sig till barn som inte har ett bestämt kön.
Att Olle (Elles Olle) klädde av Lilly det första han gjorde för att konstatera vem bebisen var, eftersom mamma och pappa valt att inte säga det...

Jag träffade ett barn en gång, kan väl ha varit 2-3 år, i alla fall stor nog att prat lite. Jag kom på mig själv med att inte veta alls hur jag skulle bete mig mot barnet. Först tänkte jag att det berodde på att jag (då) inte var så van vid barn, men det var något mer. Det var först efteråt jag förstod vari problemet låg: Jag kunde inte identifiera om barnet var en pojke eller en flicka! Uppenbarligen gjorde det att jag inte kunde bemöta barnet alls. Det skrämde mig, ska jag säga. Och fick mig att förstå på ett djupare plan hur svåra dessa frågor är. Hur svårt det är att trots medvetenhet om problemet, faktiskt behandla barn neutralt.

[ Jag ser inget oattraktivt i en man som städar, lagar mat eller syr.

Kram

Nej,tvärtom så är det väldigt attraktivt tycker jag.

/ulrika

Tycker jag med. En tanke slog mig (varning för grov könsstereotyp generalisering!):
Tänk så många män som är frustrerade över att deras fruar är ovilliga till lekar i sänghalmen. Tänk så många kvinnor som är frustrerade över att deras män är ovilliga till hushållsarbete. Tänk om fler män insåg att vägen till sänghalmen i många fall går via hushållsarbete… 8)

[/LO]

Men tänk om det är tvärt om OCKSÅ. Att det skulle bli mer hushållsarbete utfört om mannen fick "leka" mer

Jag har också läst boken som du refererar till. Dessutom en till, som jag inte kommer ihåg namnet på nu (eller författare) men den är skriven av en man ur ett pojkperspektiv. För även pojkarna upplever (om de tänker efter) att de behandlas just som pojkar.
De lämnas ensamma mycket tidigare än flickor. Ensamma med varandra att lösa sina egna konflikter. Detta skapar hierarkier. Och eftersom svenska skolan var (är kanske fortfarande) för att barn ska gå i skola tillsammans i så hög utsträckning som möjligt, så slås dessa hierarkier inte sönder. Så den som hamnar överst måste hela tiden slåss för att behålla sin possition (hur skulle det annars se ut) och den som hamnar nederst måste också slåss för sin tillvaro. Antingen genom att slå sig i lag med och gå ärenden åt toppkillen eller bara för att klättra ett pinnhål på stegen.
De får ju heller inte lära sig prata så som flickor får göra (hur ska vi kunna ställa krav på våra män att de ska kunna uttrycka sina känslor om de inte får göra det från att de är 5-6 år, och kanske ännu yngre?)

Vi kanske kan jobba med våra pojkar att de i alla fall får (ska!) prata med oss vuxna om det är något problem. Fråga varje dag hur dagen har varit, gärna fråga vad som varit det bästa med dagen, så man inte bara kan vara "bra".

/LO

[/LO]

Bara ett tillägg och förtydligande om att fråga vad som varit bra... Kan man inte prata om de vardagliga, bra sakerna så lär man inte kunna prata om bekymmer och problem heller.

/LO

[kattklo]

Mina favoritfunderingar just nu är dels den runt följande uttryck:
"Om bara det som räknades som kvinnligt skulle uppvärderas..."
Här finns ett inneboende stort problem och det är att det inte ligger någon kamp i det här, det är som att luta sig tillbaka i soffan efter en lång dag med dammsugande och blöjbytande och ojja sig lite för sig själv.
Det tar oss tyvärr ingenstans.
Man kan tycka vad man vill om "Ropen ska skalla, daghem åt alla"- devisen. Men den fick resultat. Likaså rätten till fri abort eller rösträtt för den delen. Ett kollektiv av kvinnor gick ihop och gick UT UR hemmen och ställde KRAV.
Och var jobbiga.
Jag tycker tyvärr det känns som om ingen vill vara jobbig idag.
Iallafall inte när det kommer till jämnställdhet.
Däremot kan vi gå man ur huse och demonstrera mot tidelag.

(Och så länge som det ser ut som det gör och ingen orkar protestera mot det så är det de facto så att om vi uppfostrar våra döttrar till typiska "kvinnor" så uppfostrar vi dom till mindre makt, en underlägsen ställning i samhället, lägre lön och större risk att bli trampad på eller förtidspensionerad.)

Den andra favvofunderingen har vuxit sig starkare iom att jag har fått en son. Det är nämligen lätt att alla "medvetna" uppfostrar sina döttrar till att bli självständiga, coola, lite mer egoistiska etc men bara ger sina söner en massa saker som dom inte ska vara. Icke-varelser.
INTE bråkiga. INTE tuppiga. INTE ego...etc, men har svårare att formulera för sig själva vad det är dom ska vara istället. Och så brister man där.
Där tror jag precis som någon skrev före mig att det är viktigt att ge sönerna allt det man ger döttrarna, i form av pratande, reda ut, omhändertagandet, omsorgen om andra etc och inte bara dra i nödbromsen hela tiden om pojken beter sig för killigt!
Hänger ni med??
Hörde ett radioprogram om det någon gång, det var en ung man som vuxit upp i ett kvinnokollektiv och han kände sig otroligt vilsen.