
Här kommer en lite hälsning som förhoppningsvis kan inspirera och peppa tvivlande, trötta mammor och pappor. Men framförallt vara ett stöd för de föräldrar som kurar utan stöd från en partner
Efter att ha haft en lååång diskussion med Hannas pappa i fredags ang. hans engagemang i SHN-kuren bestämde vi tillslut att jag i alla fall skulle åka iväg på tjejfesten. Sagt och gjort packade jag min lilla väska med div. nödvändigheter för en natt på bortaplan.

Vi kom överens om att inte höras av förrän Hanna sov. :-#
När kl. var 19:25 kom ett sms där pappa talade om att Hanna skrikit oavbrutet i 25 minuter och att varken ramsa eller solfjäder fungerarde. Jag var cool 8) och svarade honom att fortsätta och vara konsekvent och fortsätta ramsa. - Hanna bara testar dig för att se om du menar allvar. Efter 10 minuter kom nästa sms. Han hade lyft upp henne

#-o Jag svarade att Hanna mår bäst av att få sova i sin säng och hon är förmodligen jättetrött nu och undrar varför i hela fridens namn hon inte får ligga i sin säng
19:55 kom nästa sms: Hanna hade somnat 19:51 efter ett tydligt besked och ramsa x 4 inkl. bekräftelse. \:D/

Efter dygn 21 gjorde således pappa sin första läggning! =D>
Hon sov HELA natten och väckte pappa, som glömt ställa klockan :-s , prick 07:00. Idag har endast lunchluren strulat vilket resulterade i att hon endast sov 45 minuter.
Vi bestämde att pappa även skulle ta kvällens läggningen för att visa Hanna att det inte bara var en tillfällighet igår. Vi lekte och busade tillsammans och sedan vinkade jag hej då och gick upp. Pappa la tillrätta och ramsade ut. Pappa satte igång dammsugaren, jag plockade ur diskmaskinen och Hanna sa inte ett pip. Hon somnade direkt!

:thumbsup: \:D/
Jag fick nästan känslan av att hon äntligen fått svar på sin sista fråga. - Aha, BÅDE pappa och mamma vaktar, nu kan jag vara riktigt trygg.
Nu känns det bra även för pappa. Han sa själv att det kändes bättre när jag inte var hemma och vakade över honom, utan när han fick lägga på sitt sätt. :-s
