annawahlgren skrev:
Din trådrubrik är söt O:) men tyvärr - eller det kanske du bara tycker är skönt? - måste jag ta dig ur den villfarelsen att din / er lilla tvåmånaders skulle syssla med känslor, mammighet, känslomässiga preferenser över huvud taget.
Små barn gör som vi lär dem. Vad du har lärt henne, och fortsatt lär henne vareviga dag (och natt) är att havandeskapet - hennes livmodertillvaro, den hon faktiskt lärde känna under ganska lång tid, inne i magen - fortsätter utanpå magen.
Man har luft och kläder kring sig i stället för fostervatten, temperaturen är svalare, men "sondmatningen" fortsätter, i princip likadant - fast, som sagt, utanpå magen i stället för inne i den. Sover gör man i 45-minuterspass (för det gjorde man i magen, i regel) och i övrigt gungar man omkring utanför livmodern i stället för inne i den, till ljudet av välbekanta hjärtslag som visserligen låter lite annorlunda, mer på avstånd, men som ju är desamma. (Och det var inte under pappas hjärta man låg. Inte var det han som stod för sondmatningen heller, den som nu flyttats ut till mammas bröst. Han har ju inga.)
Under dessa två månader har hon alltså lärt sig ATT världen är en smula förändrad, men inte så där vansinnigt mycket; med vissa modifieringar står den att känna igen. Fast utanpå, som sagt, i stället för inuti. Hon har naturligtvis ingen aning om VARFÖR den har förändrats, och ännu mindre är hon - varken känslomässigt eller intellektuellt - i stånd, eller det minsta intresserad av, att TYCKA någonting om den saken, än mindre KÄNNA i stor stil (annat än rent fysiskt).
Glöm aldrig det: små barn gör som vi lär dem
Ytterst handlar det om överlevnad. "Hur ska det vara? Hur gör man för att överleva i den här världen? Vad behöver jag lära mig för att kunna klara mig själv en dag?"
Jag citerar ett par stycken ur Barnaboken, medan du funderar
Att få barn är omvälvande. Vad det innebär förstår man inte förrän man står där själv. Att få barn är en upplevelse som skär genom alla ens sinnen och genom hela ens liv, i dag och för oöverskådlig framtid. Ett enda kanske kan sägas, som gäller generellt: vad man än hade tänkt sig, blev det annorlunda. Hur det än blev, står du där nu. Du tar vård om en liten människa, som inte fanns för ett år sedan. Du är aldrig mer ensam i bemärkelsen dig själv nog. Om du så reser till andra sidan jordklotet, kan du aldrig utradera detta barn ur ditt medvetande. Mellan er finns ett band, som är fäst vid dig vart du går. Så länge du lever kommer detta barn att vandra vid din sida, om än osynligt.
Att något så omvälvande skulle kunna passera obemärkt är uteslutet.
Att du skulle kunna fortsätta leva ditt liv som om ingenting hänt, är orimligt.
Ändå är det just vad du måste försöka göra.
Det finns en liten människa som inte orkar med att din tillvaro stjälps på ända. Det finns en liten person som inte kan bära vetskapen att allt nu är förändrat, att du inte längre är den du var och att det liv du lever inte är det du egentligen skulle leva. Den lilla människan är barnet.
Barnet är i den situation du själv skulle vara, om du kom som främling till ett beduinläger i öknen och fann att din kontaktman där lämnade sin vardag i lägret för att sätta sig i sanden hos dig, i stället för att ta in dig i tältet. Det faktum att han lämnat sitt liv för att ägna sig åt dig skulle plåga dig. Det skulle ålägga dig en börda att kompensera honom det han gick förlustig: sin gängse tillhörighet, sin normala vardag, sin hemhörighet bland de andra. Själv skulle du bli sittande där i sanden, avstängd du också – du som kommit till lägret för att lära dig leva där, på beduiners vis, och dela deras kamp för tillvaron.
Vad skulle du göra? Älska din kontaktman? Ja, och han dig. Men mera, då? Hur skulle du någonsin kunna leva som beduin bland beduiner, om du aldrig fick tillträde till tältet? En vacker dag skulle du kanske inte vara särskilt snäll längre, där ute i sanden, utan i stället bli pockande och krävande. Kanske skulle du försöka tvinga dig in i tältet med våld, aggressiv mot den kontaktman som hindrade dig i stället för att verkligen fungera som kontaktman.
”Varför är du inte nöjd”, skulle han kanske fråga, ”hela min tillvaro här ute i sanden kretsar ju kring dig?” - ”Därför att du sviker mig”, skulle du måhända svara. ”Du lär mig inte leva här. Du visar inte ens hur det går till! Hur ska jag då kunna klara mig själv en dag? Hur ska jag kunna bli en beduin bland beduiner, hur ska jag kunna bli EN AV OSS?"
* * *
Vi har talat om det överhettade kärlekskravet, där kärleken skulle kompensera barnet för förvisningen ur den sociala delaktigheten. Vi har talat om den hos människan oavvisliga driften till social delaktighet, som uppträder redan i samband med den egentliga födelsen vid ungefär tre veckors ålder. Vi har talat om barns socialisation, som förutsätter en tillvaro som gäller för den vuxna (”flockens” gemensamma kamp för tillvaron). Nu, efter två månader, ställs dessa frågor på sin spets. Det går inte längre att ställa barnet i centrum. Det går inte längre att skilja barnet från det liv som pulserar utom räckhåll. Kontaktmannen tog emot dig och välkomnade dig. Nu måste du få lära känna det liv han lever, det liv som ska bli ditt.
Som mor eller far tog du emot det lilla barnet när det kom. Nu måste hon eller han få lära känna det liv du lever, det liv som ska bli ert. Om du, för att fortsätta bildspråket, håller tältet stängt och sitter kvar i sanden helt till barnets disposition med all kärlek du är mäktig men utan att bjuda social delaktighet, kommer du inom de närmaste månaderna att kunna notera ett eller flera av följande fenomen:
1. Barnet blir krävande, svårt att tillfredsställa, tycks ständigt söka något. Den lilla skriker mycket, gnäller och klänger, visar oro. Barnet leker ogärna ensamt och utvecklar ingen påfallande självständighet. Den lilla somnar ogärna, tillbringar kanske nätterna vid mammas bröst, tycks inte nöjd ändå.
2. Du själv konstaterar att det är ett heltidsarbete att ha spädbarn. ”Roligt men jobbigt...” Det du eventuellt planerat hinna med under barnledigheten faller bort som en fåfäng, kanske hånfull illusion.
3. Du erfar otillfredsställelse med dig själv, samvetskval, psykisk utmattning; känner dig ”uppäten”, orkar knappt sköta det löpande, plågas av skuldkänslor: kärleken till barnet, eller barnet självt, borde kompensera det du gått förlustig, men så är det inte. Känner dig egoistisk och dålig som mor/far.
Barnets beteende som jag skisserat det tyder på uppenbar otillfredsställelse. Varför är den lilla inte nöjd, hur mycket uppmärksamhet, ”tröst”, bärande och diande nattetid hon än får, hur stora ”uppoffringar” du än gör? Därför att hon söker social delaktighet. Hon söker grepp om den tillvaro som gäller för de vuxna, ”flocken”. Hon vill in i tältet. Barnet söker delaktighet i den tillvaro som är din under de villkor som gäller för dig. Passiv delaktighet till en början, aktiv sedan.
Processen är oavvislig. Efter två månader går den under inga förhållanden att undertrycka längre. Kampen för tillvaron bedrivs inte kring ett barn. Kampen för tillvaron bedrivs mitt under brinnande tillvaro, och det är din uppgift att leda och beskydda din avkomma inom denna kamp tills ungen är stor nog att klara sig själv. Inget spädbarn accepterar att vara den vuxnas tillvaros centrum annat än under den allra första tiden. Barnet går inte med på att du sitter i sanden bredvid det, medan det tält där ni båda borde leva står stängt.
* * *
Det förefaller mig uppenbart att spädbarnets ökade drift till social delaktighet motsvaras hos modern efter just ungefär två månader av ett lika oavvisligt behov av att återgå till ordningen, till en tillvaro som inte bara kretsar kring barnet utan där barnet ingår som en naturlig del. Enligt min teori om det omvända eller upprepade havandeskapet drar jag vissa paralleller:
Stora förändringar sker hos den blivande modern under de två första månadernas graviditet. Illamående och psykisk labilitet är vanliga tecken. Inte sällan sker tidiga spontanaborter nu, mot slutet av fostrets andra levnadsmånad. Under min vistelse i ett s k utvecklingsland, där spädbarnsdöd inte var någon ovanlig företeelse på landsbygden, konstaterade jag att barn kring två månaders ålder tycktes vara särskilt i farozonen. De små som dog, dukade under då. Klarade de den gränsen, överlevde de i regel. Jag ser en tydlig motsvarighet till missfallsbenägenheten bland två månader gamla foster.
När den havande kvinnan går in i tredje månaden, uppträder ofta en stabilisering. Hon vänjer sig vid sitt tillstånd. Illamåendet upphör vanligtvis och kvinnan börjar inrätta sig efter det faktum att hon ska bli mor. På samma sätt tycks tvåmånadersbarnet, det födda, ha övervunnit den första tidens omstörtande förändringar och tillskansat sig en grundläggande förtrogenhet med den nya världen och med den egna kroppens funktioner.
Barnet börjar inrätta sig efter gällande levnadsvillkor. För båda parter söker tillvaron stabilitet. Vardagen ”sätter sig” för både mor och barn – eller strävar till att göra det. Tvåmånadersbarnet är ett litet vanedjur, som tacksamt anammar en ganska oföränderlig tillvaro, och modern å sin sida känner en längtan efter att ”bli sig själv”, ”leva ”som vanligt”.
* * *
Med dessa citat hoppas jag kunna väcka ditt intresse inte bara för Barnaboken :thumbsup:
utan också för människosläktets utveckling - det som du nu, i det lilla barn du har framför dig, får se och följa genom miljoner år
Var och en av oss beskriver människans historia. Är inte det alldeles otroligt häftigt
Det är, som du säkert förstår, något vida större än det grumliga relationsträsk du har börjat doppa ditt lilla barn i
och där drunkningsrisken är mycket stor
för er alla tre
Skruva alltså ner det överhettade kärlekskravet (som du nu tillvitar henne
) och lär dig tolka barnet som människa, inte som gosedjur eller mer eller mindre klädsam accessoar.
Anknytningen är aktiv, glöm inte det - människa mot människa; ömsesidig, vaken. På dessa sidor talas alldeles för sällan om det jag kallar umgänget, det livsviktiga MÖTET, det som ska ingå lika energiskt i varje "mål" som någonsin själva maten och kroppsvården. Det är i mötet, människa mot människa, som den livsviktiga anknytningen, tillhörigheten, etableras och byggs på - och utan den, eller med den förfuskad, lär man sig aldrig riktigt begripa vad som verkligen ligger i detta lilla barns - alla små barns, alla människors - intressen här i världen.
Inlevelse, förståelse, intuition, insikt - allt förutsätter lyssnande, iakttagande, lyhördhet, vilja till just det Aktiva Mötet, som ska eftersträvas dagligen och om inte stundligen så lika ofta som barnet ska ha mat
Det är genom den processen, och genom kunskap (finns i Barnaboken
) man lär sig tolka små barns frågor rätt.
Varje barns varje skrik är en fråga.
Och ytterst handlar dessa frågor, som sagt, om överlevnad. "Hur ska det vara? Hur gör man för att överleva i den här världen? Vad behöver jag lära mig för att kunna klara mig själv en dag?"
Inte om känslor så det stör, alltså
Din lilla "mammakär" söker din och er betryggande ledning i konsten att 1) överleva, 2) därmed också - omsider - verkligen LEVA, med all den njutning ett gott liv betyder (ska betyda, borde få betyda) för er alla.
O:)
. 
Vaknade igen och vi fick henne till sist att somna i vagnen vid 21. På bättringsvägen! 
Min tjej är nästan 3 månader, men jag ger henne över 16 timmar sömn på schemat (12+2+2+20 min), dvs mer än en 2-månaders, annars skulle hon inte vara en go och glad bebis! Hon behöver sina långa sovpass (sov förut 3-timmars pass och det var jobbigt att bryta det -men bara under ett par dagar -nu funkar det), men på kvällen räcker det med en 20 minuters lur. Kvällen är hennes piggis-tid, därav den korta tredje luren och de två långa under tröttis-tiden! Jag kör också lite "Nancy-tänk" -Elvira får somna tidigare vid behov, men jag väcker på utsatt tid (med marginalkvart ibland). En och annan 5-minutare blir det också. Min tjej sover gott om nätterna i alla fall och sover gärna ännu längre än 8 på morgonen, så den extra sömnen jag bjuder på stör inte nattsömnen. Det blev ett väldans långt "PS" 
Kontentan var i alla fall att jag tycker scheman ska utgå främst från bebisens egen rytm, med lagom justeringar så det passar övriga familjen. Jag antecknade i flera veckor innan jag nu, vid 2,5-månader upprättade ett schema. Tog då också hänsyn till att min tjej är en tröttis som behöver lite mer sömn än rekommenderat, och fördelningen av långa och korta sömnpass bestäms helt av hennes egen personliga preferenser. Visst tror jag säkert att alla barn tids nog anammar det schema som bjuds, men varför inte göra det enkelt och följa den rytm barnet verkar föredra?