Hjälp, vad ska jag göra?!

[Lilla Klara]

Lilla Klara är femton månader och vi introducerade shn-kuren i höstas.
Det gick bra, sedan gick det lite sämre, sedan funkade det igen sedan pajjade allt igen, men så redde vi upp det och så funkade det sisådär igen osv. Vad shn-natten kuren gett oss är nätter utan barn som vaknar i ett och ska tröstas/tryggas, vad vi inte riktigt lyckats med är att få lilla Klara att somna utan att vareviga kväll gapa sig till sömns, inte heller lyckas vi med att få henne att sova längre än till ca 05:20. Det känns naturligtvis fantastiskt att faktiskt ha barn som sover från ca19:00 till 05:00 i ett svep och skulle Klara vakna innan vidriga klockan fem så somnar hon om bara jag ropar en ramsa från sovrummet.

Vad som inte är så jäkla kul längre är( och för tillfället är jag så trött på eländet så jag vill bara SVÄRA och gärna boxa på en sandsäck eller whatever för att få UT min frustration) att varenda förbaskade gång hon läggs i sin säng och jag går med ramsan öppnar hon sin lilla söta mun och ut kommer ett stort mäktigt vrååååål. Så hålls det på tills hon tröttat ut sig själv och inser att det bara är allt lägga sig ner och somna. Det kan ta lång tid ska ni veta och hon bara tokskriker ofta utan gråt, som en slags arg protest som dock kan varvas med gråt. De gånger sedan vi började med kuren som hon har somnat med lite trött gnöl bara går att räkna på mina tio fingrar.
Det blir bara värre och värre. Jag tycker inte synd om henne, jag blir istället till slut så arg och trött på det timslånga gapandet, helt vansinng låter hon, inte hysterisk, förtvivlad eller ledsen utan oftast vansinng. På senaste tiden har jag vrålat utanför hennes dörr: TYST MED DIG! NU RÄCKER DET, NU FÖR DU VARA TYYYYYYYST!!!!!!! Det hjälpte några gånger men inte längre. Jag kan känna att jag blir så irriterad och undrar vid ifridens namn hon håller på med, alltså GE UPP NU NÅGON GÅNG OCH SOOOOOV!Stackars storebror som sover i samma rum har även han tröttnat. Jag hörde ikväll hur han sa; Tyst nu Klara, sluta jag vill inte att du skriker så högt. Dessutom skulle han säkert sova längre om inte hon väckte honom så tidigt. Hur sjutton ska jag lösa DET problemet?

Tycker att vi tragglat detta så länge, det känns som om detta är något som vi inte kan göra något åt, bara väääänta tills hon blivit större och då löser det sig som det gjorde med storebror. Jag vet jag vet, attityd av självklarhet osv, men den som påstår att det inte funnits attityd under dessa många månader, ve den! Den har funnits där. Nu orkar jag inte längre, man har fått de små i säng men ändå är det en timma innan friden sänker sig i huset för den lilla gaphalsen ska vråla. De senaste fyra kvällarna har jag satt mig brevid hennes säng, smekt hennes ljuvligt mjuka små ben och hon har somnat på tre minuter, så nöjd och så lycklig. Det har kännts så rätt i mitt hjärta, så skönt i hela kroppen, men ändå så fel och "skamligt" för jag vet att enligt shn-kuren har jag gjort FEL!

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Borde försöka ta mig upp på banan igen men inom mig säger det stopp. Jag har inte det som krävs för att ge mitt otrolig "frågvisa" barn det betryggande svaren. Jo, jag kan natta henne till sömns och det har jag inget emot så länge det håller sig till det.

Är det någon som erfarit samma sak?`Någon?

/Lilla Klara

[annawahlgren]

Lite vingligt har det tydligen varit och vingligt är det tydligen än - ni har inte nått ända fram ännu (förtidiga morgnar, sega läggningar) så kuren är inte genomförd än; ledsen att behöva säga det men det har du nog förstått också själv Vinglar man bland osäkra, tveksamma "vargar" som ni gjort och ännu gör, får man tyvärr räkna med en rätt utdragen förvirring hos lilla barnet, som - av förklarliga skäl - varken vet ut eller in till slut.

Genomför alltså kuren, är mitt heta tips Hela vägen och som den ska göras Låtsas att ni börjar från början och läs verkligen på Ha Lathunden klistrad på näsan I nödfall får ni omkura med barnen åtskilda. Du hittar all läsning du behöver här och i boken SOVA HELA NATTEN, där allt finns på ett ställe.

Att stå och gapa ilskna saker till barnet i stället för en kav lugn, orubbligt betryggande och punktsättande ramsa, är t ex ingen bra idé. Att förlora koncepterna som du beskriver tyder på allt utom Attityden av självklarhet. Den är - om man säger - inte upprörd

Så backa bandet. Läs på. Ta det lugnt. Genomför. Sansar du dig, gör rätt och kan dina saker från grunden, är målet inte långt borta: nattfriden, den alla vill ha och behöver - inklusive lilla barnet