nåt fel på min son?!!

ciri · Inlägg av **ciri** » lör 23 jul 2005, 08:15

De senaste två- tre månaderna har min nu snart 1-åriga son varit grinig dagarna igenom.
Han sover bra 12 t på natten 1 fm o 1 em. Äter bra, har provat att ge nånting varannan timme också men det blev inte bättre.
Ibland kan det gå nästan en timme som han är glad o leker för sig själv utan att gnälla men oftast gnäller han o grinar o är allmänt missnöjd. Ibland hjälper det att bära på honom men det vägrar jag göra mer än en liten stund.
Läste om en tjej förr som hade haft reumatism sen hon var ett år, hur kom dom fram till det tänkte jag då.
Nån som har erfarenhet av det eller bara av ett så här missnöjt barn?

Inlägg av **annawahlgren** » lör 23 jul 2005, 08:23

Jag skulle tro att det är lite social delaktighet som behövs här, i två 20-minuterspass om dagen, plus förstås utevistelse och allmänt inspirerande optimism

Vill gärna rekommendera Barnaboken (2004) för större förståelse av hur små ettåringar fungerar och en ljusare och gladare och mer målinriktad attityd till själva föräldraskapet

ciri · Inlägg av **ciri** » lör 23 jul 2005, 09:34

Tack för snabbt svar! Social delaktighet är väl när han är med o lagar mat o sånt, o damsuger? Det brukar han vara nöjd med men när vi sitter på golvet med honom o leker är han inte heller nöjd, då ska han klättra upp på en o vill att man ska stå.
Nu har han äntligen somnat! Jag blev så trött i huvet av allt gnäll o grin så jag satt honom i sin säng o stängde dörren. Han skrek så jag trodde han skulle spy men efter ca en halv timme somnade han. I dag har han gnällt sen han vaknade. Nu är det nästan så man gruvar sig för när han ska vakna, hemskt men jag blir så slut när ingenting hjälper, jag provar att sitta o leka på golvet, gå omking med honom tills jag får ryggskott (men snart kan han gå själv) Har provat att strunta i honom o bara göra det jag ska göra- springa omkring o städa tex, ibland packar jag in honom i bilen o åker till nåt köpcentrum o bara går omkring tills han börjar klättra ur vagnen.
Oj vad långt det här blir då, nu börjar nästa kille gnälla om mat o leka.. Ska gå o underhålla honom nu och så ska jag läsa på lite om social delaktighet..

pojkmamman · Inlägg av **pojkmamman** » lör 23 jul 2005, 13:09

Hej ciri
Jag känner för dig då din frustration är tydlig. Antagligen är den tydlig även för dina barn som reagerar på olika sätt. Jag säger verkligen inte detta för att skuldbelägga dig, tro mig, jag vet hur det känns. Men jag vet också att "attityden" som AW talar om är det som hjälper.

Har du läst Barnaboken? Om inte, gör det. Där finns också hjälp för dig i form av inspiration, för om du bemöter dina barn med leenden och optimism kommer det att smitta av sig till dem. Jag vet av egen erfarenhet.

Och din son ska inte behöva ligga i sängen och skrika tills han nästan spyr. Du kan hjälpa honom och måste hjälpa honom att lugna sig så att han kan sova. Allt detta finns att läsa om i Barnaboken.
Lycka till med dina små

Mindy · Inlägg av **Mindy** » lör 23 jul 2005, 14:16

Felet ligger i att du tänker "underhålla". Du/nI ska inte sitta på golvet med honom. Varför ska ni göra det? Har ni tid med det när du behöver hans hjälp med så mycket?

Jobba på den sociala delaktigheten. Sådant ni gör för er överlevnad och för att vardagslivet ska fungera.

För mig brukar det hjälpa att tänka att barn ska vara i händelsernas centrum men inte vara centrum för den totala uppmärksamheten.

I den ålder som han är nu kan han hjälpa till med alla måsten och göromål. Det är inte du som ska springa runt och städa bara, han ska vara MED och göra sin beskärda del. Det kan han vara i olika former och även om det innebär lite dubbelarbete för en själv så ger det så otroligt mycket.

Han kan diska, sortera tvätt, skära gurka, duka t ex. Plockar han ur en köksskåp passa då på att torka ur den och hjälps åt att packa in grejerna och var tillsammans nöjda över HUR FINT OCH BRA DET BLEV!
"Så nu var DET gjort, nu måste du hjälpa mamma med DET HÄR....kan du det? Å så bra, tack så mycket!" o.s.v.
Vår kille kan 9 mån gammal langa bestick ur bestickkorgen i diskmaskinen t ex så det fixar din med råge. Det är klart, det går ju inte lika fort som om man gör det själv - men det blir MINST lika bra och man har det lugnt och trevligt tillsammans.

Du kommer att märka stor skillnad

Efter att ha känt sig nyttig och behövd kommer han nöjt att se fram emot att pyssla på lite själv med egna saker. Leka kan han göra själv - jättebra!

Leta inte fel på honom

(åtminstone inte innan du har genomfört social delaktighet ordentligt). Han behöver bara känna sig som om ni (HELT ÄRLIGT) skulle klara er sämre utan honom. Och det skulle ni ju, eller hur?

Lycka till! (och rapportera gärna)

ciri · Inlägg av **ciri** » lör 23 jul 2005, 22:05

Precis som du säger Mindy så känns det som att Han är i centrum i stället för i händelsernas centrum. Har tänkt på det flera gånger att det är Han Han Han hela tiden! Det är ju vi som gör det så men det bara blir så på nåt vis.. Han kräver så mycket uppmärksamhet! När jag struntar i honom o fortsätter med mitt kryper han efter o grinar o gnäller o så fort han får tag i mig så blåhåller han!
Idag när han vaknade efter skrik-tills-han-somnade-lur så var han jätteglad! Han började leka och skratta på en gång! Jag är oxå emot den metoden men idag kände jag att jag verkligen inte orkade med längre, det var för bådas bästa som han åkte i säng...[I den ålder som han är nu kan han hjälpa till med alla måsten och göromål. Det är inte du som ska springa runt och städa bara, han ska vara MED och göra sin beskärda del. Det kan han vara i olika former och även om det innebär lite dubbelarbete för en själv så ger det så otroligt mycket.
Jag läste barnaboken när jag fick min första son och då låg jag hela tiden ett steg före hans ålder och du har rätt pojkmamman, det blir faktiskt "kulare" att vara mamma! Tänk att man måste bli påmind, vad fort man glömmer - ska börja om med barnaboken nu!

Morsan · Inlägg av **Morsan** » lör 23 jul 2005, 22:17

Känner igen mig...
Innan vi hittade Forumet och Anna Wahlgren gnällde vår kille jämt (då fem-sex månader)!
Så klart! Han fick ju varken tillräckligt med sömn eller mat (åt gången i alla fall) och vi bar och jamsade.
Icke är vi perfekta Barnaboksföräldrar nu heller

men alldeles tillräckligt förnuftiga för att vi ska kunna skratta, leka, vika tvätt och diska och skratta igen tillsammans!
Vi har ett schema som vi följer, för då fungerar familjen bäst. Men nu kan vi vara flexibla för vi har lärt oss hur Leonard ser ut när han är trött, hungrig osv...
Det här forumet är guld och gröna skogar värt! /kram Morsan

Inlägg av **annawahlgren** » sön 24 jul 2005, 10:43

Tack, Mindy

Tack, Morsan

Läs och lär, ciri

Och minns: detta är inget gnällforum. Man söker konstruktiva lösningar här och håller alltid för ögonen att de små barnen är en gåva att förvalta som ett lån

Mindy · Inlägg av **Mindy** » sön 24 jul 2005, 10:47

Ingen är väl perfekt, men det är ju därför som det är så himla bra med det här forumet.

Man får tips och ögonöppnare

Ibland har man glömt att de blivit äldre när det gäller sovtider t ex (som undertecknad

)och ibland har man glömt Annas underbara tips och inspiration.

Han kommer såklart att tycka att det är lite underligt i början när han inte är centrum för allt, men sätt honom i sysselsättning med livsviktiga saker så går det snart förbi! Se till att vara utomhus och rasa av överskottsenergi också - gör en hinderbana eller vad som helst

Vi är nu bortresta med vår son och det är alltid någon som iakttar honom eller kommenterar vad han gör, frågar hur det är, berömmer etc

#-o ¨
så t o m JAG blir alldeles matt. Men jag vet inte hur man ska göra....alla vill ju så gärna umgås med honom.

Jag vet dock att det kommer att bli besvärligt ett tag när vi kommer hem när vi ska tillbaka i våra rutiner och han inte kommer att kunna vara i centrum - så det är en otjänst folk gör honom.

Inlägg av **annawahlgren** » sön 24 jul 2005, 17:47

Tack, Mindy

för att du har det tålamod och förståelse jag inte har, när det klagas på små barn (=små barn behandlas ILLA).

Ledsen, ciri

ciri · Inlägg av **ciri** » mån 25 jul 2005, 18:21

annawahlgren skrev: Tack, Mindy för att du har det tålamod och förståelse jag inte har, när det klagas på små barn (=små barn behandlas ILLA).

Ledsen, ciri

NU förstår jag ingenting!!!

Jag har väl inte klagat på mitt barn och jag behandlar honom absolut inte illa!!!
Vill du förklara så är du snäll....

ciri · Inlägg av **ciri** » mån 25 jul 2005, 19:17

Väntar... har varit o lagt killarna nu men har gått med en klump i magen sen jag läste Annas inlägg

känner mig arg o lessen. Nu vill jag ha en förklaring.

LisaF · Inlägg av **LisaF** » mån 25 jul 2005, 20:25

Jag blev så trött i huvet av allt gnäll o grin så jag satt honom i sin säng o stängde dörren. Han skrek så jag trodde han skulle spy men efter ca en halv timme somnade han. I dag har han gnällt sen han vaknade. Nu är det nästan så man gruvar sig för när han ska vakna, hemskt men jag blir så slut när ingenting hjälper, jag provar att sitta o leka på golvet, gå omking med honom tills jag får ryggskott (men snart kan han gå själv) Har provat att strunta g.[/quote]

Jag tycker att det är bra att du vill uppdatera dig med att läsa barnaboken igen, men innan du läser den så tänk tanken en gång att det är kanske du och inte din som är missnöjd.
Jo du klagar på din son

. Det är du som är vuxen och som ska leda vägen.
Jag tycker inte att man ska lägga sitt barn i sängen och låta det somna med kroppen fylld av ångest.Skrika så att man nästan spyr

.
Det var inte för bådas bästa, det var kanske för att du inte riktigt orkade!?
Barnen måste känna att vi inte på några villkor lämnar dem till det där landet som är läskigt och ensamt. De måste få vara med, känna sig behövda och känna att de till varje pris är älskade.
Jag har läst barnaboken så många gånger att det är dags för ett nytt exemplar. Varje gång jag öppnar den så får jag en ny aha upplevelse. Jag hoppas att du också kommer att känna likadant.

Jag hejar på dig, du fixar detta.

Lisa

ciri · Inlägg av **ciri** » mån 25 jul 2005, 21:54

Hej LisaF! Vad är det jag skrivit som får dig o tycka att jag klagar på min son??
Kommer oxå ihåg från barnaboken ang. barn i 18-mån åldern att om man känner att man inte orkar mer är det bättre att stänga dörren än att göra sig olycklig. (det står inte så ordagrant men jag kommer inte ihåg riktigt.) Och sen finns det ju många som kör 5-min - metoden, blev rekomenderad den på bvc och av ett par kompisar, och inte är väl dom dåliga mödrar för det? JAG har aldrig ens funderat på att köra den metoden men nu orkade jag inte längre som sagt... Min son ÄR missnöjd och då blir jag oxå det, jag vill ju att han ska vara glad! Jag VIll leda vägen, det är därför jag skriver här för att få råd!! Jag fick lite bra råd och kände mig peppad, läste igenom kapitlet om soc. delaktighet och har kört hårt med det nu de senaste dagarna...
Måste bara säga också att mina barn känner sig älskade, det vet jag, det kommer dom aldrig att tvivla på! Inte ens när han fick somna gråtandes, han var ju hur glad som helst när han vaknade så jag tror inte att han fick nå men av det.

liw · Inlägg av **liw** » mån 25 jul 2005, 23:16

Hej Ciri, jag är inte Anna och ska väl egentligen inte gå in och förklara hennes inlägg men jag kan ju alltid tala om hur jag tolkade det...

"...när det klagas på små barn (=små barn behandlas ILLA)."

Av detta utläste jag att Anna likställer klagomål på barnen med att behandla dem illa.

Tonen i ditt inlägg är ganska tråkig men kan mycket väl vara helt missförstådd. Jag får en känsla av att du är frustrerad och trött men det blir inte bättre av att beklaga sig. Tänker du bara på det negativa så blir allt negativt och tråkigt. Försök hitta allt positivt ni har istället då blir det lilla jobbiga inte så jobbigt längre. De små känner dessutom ganska lätt och snabbt av hur vi mår och känner och det är klart att de reagerar...

Hoppas att det löser sig!