Hejsan!
Skulle så gärna vilja ha råd hur jag ska ta mig ur den osynk vi hamnat i jag och min lilla 6 veckor gamla tjej!
Hade läst barnaboken tidigare och kom ihåg Annas råd. Mat, mat och mera mat och det har jag följt. Tyvärr så lade jag till Barnmorskornas råd. Närhet närhet och mera närhet och nu sitter vi ihop som siamesiska tvillingar dag och natt och min lilla tjej vägrar att sova utan mig....
Hon somnar vid bröstet och när jag ska lägga i från mig henne vaknar hon antingen på en gång eller när min värme har försvunnit från hennes kropp.
Hon sover på min mage tre timmar på kvällen i soffan sedan går vi och lägger oss i dubbelsängen vid 2, sedan sover hon till 6 på morgonen och sedan är det en ny dag.
Jag har valt en arbetsnarkoman till min dotter som har eget företag. Han jobbar från 7 på morgonen till kl.6 på kvällen. Sedan jobbar han hela kvällen när han kommer hem så jag kan säga att det blir inte mycket gjort med städa diska och laga mat. Typ ingen hjälp från honom. Försöker lösa det och vi jobbar på få ordning på hans övertidsarbete.
Maten nu består i sådant som går att laga snabbt och mattiderna inträffar alltid senare än vad jag tänkt. Maten får jag slänga i mig om jag ska hinna äta innan lilltjejen hetsar upp sig allt för mycket innan jag kan ta upp henne. Behöver jag tillägga att jag har ständigt ont i magen!
Vårt hem är nu som ett helvete. I dag var första helgen min sambo var hemma sedan lilltjejen föddes och vi skulle ta itu med huset. Det börjar med att min sambo skulle göra bokföring och det tog halva dagen. Jag kunde inte göra något eftersom lilltjejen sitter i hop med mig (bärsjal fungerar ej).
Nu är kl. 19.30 och vi har inte gjort någonting!
Jag har en utvecklingsförsenad dotter på 4½ år och hon kräver också en massa givetvis. Kanske mer än andra barn.
Jag har nu suttit och lusläst Barnaboken och tänker börja köra enligt standardmodellen i morgon.
Tror ni att det kan fungera att få in tjejen i dessa rutiner fast hon är 6 veckor? Skulle man börjat när hon var nyfödd så det är för sent nu?
Ger lilltjejen magdroppar nu eftersom hon har ont i magen om kvällarna. Men nu har jag som sagt läst boken och kanske är det "bara" kvällstrassel".
Är inte nämnvärt trött eller så sömnmässigt utan bara i kroppen av allt bärande och det psykiska pga av allt förfaller runt omkring mig. Är ingen städpedant så jag måste ha superfint och rent omkring mig. Men nu är det tvätt överallt, disk, skitigt och saker där man ska gå och jag får sällan i mig ordentligt med mat och framför allt så vill jag att min dotter ska "komma ur livmodern" och leva sitt eget liv!
Hjälp!
Tror ni jag kan ta mig ur detta med hjälp av standardmodellen?
/Anki
Hamnat fel i sömn och matrutinerna
Hamnat fel i sömn och matrutinerna
Mamma till 2 underbara tjejer födda i mars 04 och september 08
Hej och välkommen hit! 
Självklart kan du ta dig ur detta och det är inte för sent. Läs på om standardmodellen och sträva efter den - den är inte ett mål utan en ledning åt rätt håll.
Det viktiga nu är att du ska börja lägga henne vaken och att hon somnar själv.
Jag har själv en liten kille som nu är 3 månader. Det har tagit ett tag för oss att lära känna varandra och jag har kämpat för att hitta rutiner jag också. Han har gråtit och gnölat rätt mycket när man lägger ner honom och gör så fortfarande. Jag buffar fyra eller åtta buffar i rumpan och går därifrån.
Eller så vagnar jag några rejäla tag. Sedan får han klara sig själv. Det brukar ta ett par minuter. Första gångerna jag gjorde det var jättejobbigt, men när man tar tiden och inser att han somnar väldigt snabbt så är det inte så farligt.
Och skulle han inte komma till ro så buffar jag eller vagnar igen.
Det finns folk här som är betydligt bättre på standardmodellen än jag, så har du konkreta frågor angående den, så finns det andra som kan svara. Men jag vill försöka ge dig en trygghet i att lägga henne ifrån dig. Hon tar inte skada av att få ligga själv, snarare tvärt om.
Hon ska inte vara förtvivlat ledsen, men lite är tillåtet att man låter/gråter/gnölar.
/LO
Självklart kan du ta dig ur detta och det är inte för sent. Läs på om standardmodellen och sträva efter den - den är inte ett mål utan en ledning åt rätt håll.
Det viktiga nu är att du ska börja lägga henne vaken och att hon somnar själv.
Jag har själv en liten kille som nu är 3 månader. Det har tagit ett tag för oss att lära känna varandra och jag har kämpat för att hitta rutiner jag också. Han har gråtit och gnölat rätt mycket när man lägger ner honom och gör så fortfarande. Jag buffar fyra eller åtta buffar i rumpan och går därifrån.
Eller så vagnar jag några rejäla tag. Sedan får han klara sig själv. Det brukar ta ett par minuter. Första gångerna jag gjorde det var jättejobbigt, men när man tar tiden och inser att han somnar väldigt snabbt så är det inte så farligt.
Och skulle han inte komma till ro så buffar jag eller vagnar igen.
Det finns folk här som är betydligt bättre på standardmodellen än jag, så har du konkreta frågor angående den, så finns det andra som kan svara. Men jag vill försöka ge dig en trygghet i att lägga henne ifrån dig. Hon tar inte skada av att få ligga själv, snarare tvärt om.
Hon ska inte vara förtvivlat ledsen, men lite är tillåtet att man låter/gråter/gnölar.
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Hej och välkommen säger jag med 
Håller med /LO, hon skriver så klokt jag vill bara stärka dig i att det inte alls är för sent för standardmodellen!
Att hon kommer att protestera och ifrågasätta att du lägger henne ifrån dig är rätt säkert, men det är lika säkert att hon också kommer att reagera med lättnad när hon inser att sömnen inte är knuten till dig och att du kan ge henne betryggande svar!
Tänk på att det tar en stund (förmodligen) för henne att somna även om hon är i din famn, att hon gnölar och gnäller och gråter om du håller i henne, precis som hon kommer att göra om hon ligger i vagnen / sängen. Nu är det din uppgift att lugna henne på den plats du lagt henne, att visa henne i handling att hon är fullständigt trygg i att sova själv! Det är en vacker gåva du ger henne, den goda, självständiga, närande sömnen
Kram!
Håller med /LO, hon skriver så klokt
jag vill bara stärka dig i att det inte alls är för sent för standardmodellen!Att hon kommer att protestera och ifrågasätta att du lägger henne ifrån dig är rätt säkert, men det är lika säkert att hon också kommer att reagera med lättnad när hon inser att sömnen inte är knuten till dig och att du kan ge henne betryggande svar!
Tänk på att det tar en stund (förmodligen) för henne att somna även om hon är i din famn, att hon gnölar och gnäller och gråter om du håller i henne, precis som hon kommer att göra om hon ligger i vagnen / sängen. Nu är det din uppgift att lugna henne på den plats du lagt henne, att visa henne i handling att hon är fullständigt trygg i att sova själv! Det är en vacker gåva du ger henne, den goda, självständiga, närande sömnen
Kram!
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Hej och välkommen. Jag lägger till "mina favoriter" åt dig så har du lite lektyr att läsa. Där hittar du bland annat SM kompendiet, och lucine tråden. Nancy är så bra på att beskriva "skak i handtaget" som man sen går över till.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14070
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. -
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Hamnat fel i sömn och matrutinerna
Välkommen är du 
Och GRATTIS till lilla plåstret 
HahaAnki34 skrev:Tyvärr så lade jag till Barnmorskornas råd. Närhet närhet och mera närhet och nu sitter vi ihop som siamesiska tvillingar dag och natt och min lilla tjej vägrar att sova utan mig....
De goda barnmorskorna borde tänka på vad det de sysslar med egentligen betyder: förlossning Och det är kvinnan som blir förlöst. Inte barnet. Barnet föds. Kvinnan blir förlöst från barnet hon haft i sin kropp. Navelsträngen klipps av, och violà! Barnet lever sitt eget liv. Kvinnan med. Är det tänkt. Av Gud och naturen, alltså 
Redan språkförbistringen här är intressant. Den gör barnet till någon sorts ledare, en aktiv typ som vill, vägrar, bestämmer
medan modern förväntas ha dåligt samvete redan av det faktum att hon låtit sig förlösas, så att det stackars barnet inte får stanna kvar i livmodern i hundra år. Alltså ska graviditeten fortsätta utanför kroppen. Med ett barn som det är synd om och i konstant behov av tröst. Ett barn som dessutom ammar, heter det ju följdriktigt numera - barnet bestämmer Men barn kan inte amma. De har ingen mjölk i brösten (annat än möjligen såkallad häxmjölk som nyfödda). De kan bara ammas. Fast det var längesedan nu... Så fall inte i fällan att tro att hon "vägrar". Små barn vägrar ingenting. De gör som vi lär dem. Du har idogt lärt henne att det är farligt att sova utan dig. Så det tror hon ju på, eftersom du som är stor och livskraftig och överlevnadskompetent naturligtvis bevakar hennes intressen så att hon kan bli detsamma en dag
Jag är glad att du bestämt dig för att lägga henne ifrån dig, till slut. Förr eller senare skulle du ju ha blivit tvunhgen, om man säger. Det är jobbigt att ha tunga treåringar klättrande på sig. Sjuåringar har dessutom vassa kanter och väger 30 kilo
Poängen är den du förstått: graviditeten har upphört. Att det skulle vara farligt att sova utan att ligga i eller utanpå livmodern är dessutom inte sant, och vi vill inte luras, eller hur Ta tre dygn på dig att tålmodigt, målmedvetet och ytterligt tydligt introducera SM med eget, högst tryggt sovande, så kan du städa av hjärtans fröjd sedan
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Hugha vilka dagar!
Hej och tack för era svar och uppmuntran.
Har inte läst länkarna än men jag ska bara jag får tid.... Har liksom inte fått ordning på lillskruttan ännu så jag får tid.
Idag måste jag ta tag i detta igen för nu ska jag vara hemma i tre dagar utan att något stör rutinerna.
Det som varit jobbigt är:
Jag får inte i henne så mycket mat så hon blir proppmätt. Antingen somnar hon vid bröstet och det är lögn att få henne att vakna. Förrutom om jag reser mig upp och lägger henne i sängen.
Eller så är hon så jättevaken trots att jag fått i henne massor med mat. Hon är för pigg och social helt enkelt. När hon väl börjar bli trött är hon lite småhungrig igen och får tutta tills jag tror hon är mätt också försöker jag lägga henne och hon somnar och sover........ i tre minuter!
Nu har hon faktiskt sovit i en kvart.
Det fungerar bättre på fm. DÅ är hon glad och så.... men em och kvällar..... hugha!
I går kväll fick jag henne mätt och fick henne att sova på ett täcke i soffan. Det såg ut som om hon sov djupt så jag kunde inte låta bli att ta mobiltelefonen och knäppa ett kort (det är ju sällan jag ser henne från denna vinkeln) Då vaknar hon en halv minut efter med hela ljudstyrkan igång på en gång. Hon skrek så vansinnigt så jag trodde att hon skulle dö. Hon skrek så hon inte fick luft. Ansiktet var så knallrött så jag trodde att hon skulle spricka. Händerna var knallröda från början sedan blev fingrarna kritvita och honvar totalhysterisk! 10 gånger värre än när hon kvällstrasslat tidigare och jag då varit rädd att hon skulle skrika ihjäl sig!
Skulle inte ta upp henne tänkte jag så jag försökte att lugna henne med mina händer bara men det blev bara värre (hur det nu var möjligt). Så jag tog upp henne och gjorde dumheten att antagligen visa henne att "det är farligt att sova själv". När jag tog upp henne blev hon tyst nästan på en gång och låg och snyftade och talade visst om för mamma att "det där var inte kul"
Så lade jag ner henne igen och buffade i rumpan men det fungerade inte. Kvällstrasslet kom igång och det tog 1½ timme att få henne lugn igen. Hon somnade av utmattning och sov 2½ timme.
Hur sjutton gör ni när era barn blir så där vansinnigt hysteriska? Låter ni dem skrika tills de somnar av ren utmattning?
...och hur gör ni när de somnar vid bröstet och det inte går att få i dem mera mat trots att de inte ätit så mycket? Min skrutta stänger munnen och sträcker ut tungan och ser ut som hon vill spy på tutten! Eller så ligger hon och skrattar och leker med bröstvårtan. Eller så ligger hon och krafsar på bröstet med händerna och flaxar med armarna. Verkar totalt ointresserad.
Kan det vara så att hon är van att bara äta lite så man blir lite lagom mätt så man kan sova en liten stund för att sedan vakna igen och få en slurk och sedan sova igen.
Hon har definitivt ingen överlevnadsångest det vet jag. För hon vet att hon har 24 timmarsservice på matfronten.
Men hur får jag henne att äta mera vid varje måltid?
...och vad jag gör jag när hon blir så där vansinngit hysterisk?
Vissa kvällar kan jag ana vad som är på gång och förvilla henne och lugna henne innan. Men när hon kör igång helt oförberett är det så svårt att få ner henne i lugn igen.
Bröstet fungerar inte. Lägger jag henne där skriker hon ännu värre och sparkar och slår och hackar med munnen på.
I bland kan hon bli så där mitt i måltiden. Oftast kan det vara om hon råkar sätta i halsen eller att det kommer upp luft eller om det kommer en fis!
Ja många frågor blev det.
Hoppas på lite hjälp!
Kram
Anki
Har inte läst länkarna än men jag ska bara jag får tid.... Har liksom inte fått ordning på lillskruttan ännu så jag får tid.
Idag måste jag ta tag i detta igen för nu ska jag vara hemma i tre dagar utan att något stör rutinerna.
Det som varit jobbigt är:
Jag får inte i henne så mycket mat så hon blir proppmätt. Antingen somnar hon vid bröstet och det är lögn att få henne att vakna. Förrutom om jag reser mig upp och lägger henne i sängen.
Eller så är hon så jättevaken trots att jag fått i henne massor med mat. Hon är för pigg och social helt enkelt. När hon väl börjar bli trött är hon lite småhungrig igen och får tutta tills jag tror hon är mätt också försöker jag lägga henne och hon somnar och sover........ i tre minuter!
Nu har hon faktiskt sovit i en kvart.
Det fungerar bättre på fm. DÅ är hon glad och så.... men em och kvällar..... hugha!
I går kväll fick jag henne mätt och fick henne att sova på ett täcke i soffan. Det såg ut som om hon sov djupt så jag kunde inte låta bli att ta mobiltelefonen och knäppa ett kort (det är ju sällan jag ser henne från denna vinkeln) Då vaknar hon en halv minut efter med hela ljudstyrkan igång på en gång. Hon skrek så vansinnigt så jag trodde att hon skulle dö. Hon skrek så hon inte fick luft. Ansiktet var så knallrött så jag trodde att hon skulle spricka. Händerna var knallröda från början sedan blev fingrarna kritvita och honvar totalhysterisk! 10 gånger värre än när hon kvällstrasslat tidigare och jag då varit rädd att hon skulle skrika ihjäl sig!
Skulle inte ta upp henne tänkte jag så jag försökte att lugna henne med mina händer bara men det blev bara värre (hur det nu var möjligt). Så jag tog upp henne och gjorde dumheten att antagligen visa henne att "det är farligt att sova själv". När jag tog upp henne blev hon tyst nästan på en gång och låg och snyftade och talade visst om för mamma att "det där var inte kul"
Så lade jag ner henne igen och buffade i rumpan men det fungerade inte. Kvällstrasslet kom igång och det tog 1½ timme att få henne lugn igen. Hon somnade av utmattning och sov 2½ timme.
Hur sjutton gör ni när era barn blir så där vansinnigt hysteriska? Låter ni dem skrika tills de somnar av ren utmattning?
...och hur gör ni när de somnar vid bröstet och det inte går att få i dem mera mat trots att de inte ätit så mycket? Min skrutta stänger munnen och sträcker ut tungan och ser ut som hon vill spy på tutten! Eller så ligger hon och skrattar och leker med bröstvårtan. Eller så ligger hon och krafsar på bröstet med händerna och flaxar med armarna. Verkar totalt ointresserad.
Kan det vara så att hon är van att bara äta lite så man blir lite lagom mätt så man kan sova en liten stund för att sedan vakna igen och få en slurk och sedan sova igen.
Hon har definitivt ingen överlevnadsångest det vet jag. För hon vet att hon har 24 timmarsservice på matfronten.
Men hur får jag henne att äta mera vid varje måltid?
...och vad jag gör jag när hon blir så där vansinngit hysterisk?
Vissa kvällar kan jag ana vad som är på gång och förvilla henne och lugna henne innan. Men när hon kör igång helt oförberett är det så svårt att få ner henne i lugn igen.
Bröstet fungerar inte. Lägger jag henne där skriker hon ännu värre och sparkar och slår och hackar med munnen på.
I bland kan hon bli så där mitt i måltiden. Oftast kan det vara om hon råkar sätta i halsen eller att det kommer upp luft eller om det kommer en fis!
Ja många frågor blev det.
Hoppas på lite hjälp!
Kram
Anki
Mamma till 2 underbara tjejer födda i mars 04 och september 08
-
annawahlgren
- Upphovskvinna SHN-kuren 1942-2022
- Inlägg: 15366
- Blev medlem: mån 22 nov 2004, 22:46
- Ort: Gastsjön
Re: Hugha vilka dagar!
Anki34 skrev: Hur sjutton gör ni när era barn blir så där vansinnigt hysteriska? Låter ni dem skrika tills de somnar av ren utmattning?
Nej. Vi lugnar dem. Läs de svar du har fått. Och bestäm dig: klaga på barnet och din allmänna hjälplöshet - eller ta ledningen och lugna, leda och visa vägen
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Ja vad svarar man på det då?
Men om de skriker så hysteriskt i vagnen eller sängen.
På vilket sätt lugnar ni dem?
Om jag tar upp henne så visar väl jag att det är "hemskt att vara i från mamma"? "Skriker du så tar jag upp dig"
Låter jag henne ligga kvar i vagn eller säng och fortsätter att dra i vagnen eller buffar på rumpan när hon ligger i sängen skriker hon sig upp i värre panik......
Men det kanske blir bättre efter varje gång jag låtit henne skrika.
Har faktiskt fått henne att sova 1 gång i sängen i dag. 1 timme. Hon vaknade några gånger först var 3:e minut sedan sov hon tills hon vaknade av att hon kräktes.
Klaga på barnet tror jag nog inte var min avsikt att göra eftersom det inte är hennes fel. Det var väl mera en beskrivning hur hon agerar i olika situationer sedan jag började med SM så jag kan få råd från er eftersom jag inte vet hur jag ska agera. Ja..och hjälplös känner man sig när man känner att man inte har kontroll över situationen och ännu inte har kommit in i rutinerna med dessa nya mat och insomningsmetoder. Det är väl därför jag har så många funderingar för att jag inte vet och det var därför jag sökte mig hit från början.
Hoppas någon har svar på mina frågor om att få henne att äta mera så hon kan sova längre pass. Men jag ska passa på nu och läsa igenom alla länkar jag fick. Det kanske står där.
Tack!
På vilket sätt lugnar ni dem?
Om jag tar upp henne så visar väl jag att det är "hemskt att vara i från mamma"? "Skriker du så tar jag upp dig"
Låter jag henne ligga kvar i vagn eller säng och fortsätter att dra i vagnen eller buffar på rumpan när hon ligger i sängen skriker hon sig upp i värre panik......
Men det kanske blir bättre efter varje gång jag låtit henne skrika.
Har faktiskt fått henne att sova 1 gång i sängen i dag. 1 timme. Hon vaknade några gånger först var 3:e minut sedan sov hon tills hon vaknade av att hon kräktes.
Klaga på barnet tror jag nog inte var min avsikt att göra eftersom det inte är hennes fel. Det var väl mera en beskrivning hur hon agerar i olika situationer sedan jag började med SM så jag kan få råd från er eftersom jag inte vet hur jag ska agera. Ja..och hjälplös känner man sig när man känner att man inte har kontroll över situationen och ännu inte har kommit in i rutinerna med dessa nya mat och insomningsmetoder. Det är väl därför jag har så många funderingar för att jag inte vet och det var därför jag sökte mig hit från början.
Hoppas någon har svar på mina frågor om att få henne att äta mera så hon kan sova längre pass. Men jag ska passa på nu och läsa igenom alla länkar jag fick. Det kanske står där.
Tack!
Mamma till 2 underbara tjejer födda i mars 04 och september 08
-
TorpSara
Re: Ja vad svarar man på det då?
NEJAnki34 skrev:Men det kanske blir bättre efter varje gång jag låtit henne skrika.
Hon ska inte skrika så. Öva på vagningen, den SKA lugna. Annars vagnar du fel.I övrigt, säger jag som Anna. Svaren har du fått. I kompendiet står det tydligt hur du gör. I Barnaboken med. Börja där. När du har grunderna klart för dig så kan vi gemensamt reda ut fnurror som kan uppstå!
Jag tycker att jag har läst allt men...
....jag lusläsa en gång till då!
Det enda jag hittade nytt nu när jag läste var att jag skulle lägga henne på rygg på bordet framför mig för att se om hon är proppmätt!
Får väl också läsa om detta om vagningen igen.
Jag drar den fram och tillbaka hela armens längd och gör ett ryck i slutet som om jag skulle hindra vagnen att ramla ner från ett stup.
Hon somnar första gången. Sedan vaknar hon om en stund. Sedan somnar hon igen och soover en stund och vaknar igen. Sedan fungerar det inte mera. Det är då hon inte går av söva om igen..
Jag tror fortfarande på att jag inte får henne riktigt mätt och det ska jag leta efter nu hur jag ska göra. Jag har testat alla trugningar Anna har skrivit om men jag kanske har missat något. Letar vidare!
Tack igen!
Det enda jag hittade nytt nu när jag läste var att jag skulle lägga henne på rygg på bordet framför mig för att se om hon är proppmätt!
Får väl också läsa om detta om vagningen igen.
Jag drar den fram och tillbaka hela armens längd och gör ett ryck i slutet som om jag skulle hindra vagnen att ramla ner från ett stup.
Hon somnar första gången. Sedan vaknar hon om en stund. Sedan somnar hon igen och soover en stund och vaknar igen. Sedan fungerar det inte mera. Det är då hon inte går av söva om igen..
Jag tror fortfarande på att jag inte får henne riktigt mätt och det ska jag leta efter nu hur jag ska göra. Jag har testat alla trugningar Anna har skrivit om men jag kanske har missat något. Letar vidare!
Tack igen!
Mamma till 2 underbara tjejer födda i mars 04 och september 08
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Läs gärna i BB på slutet finns kapitel Bekymmer? Mat, det är jättebra. Tror även där finns Marie och Samuel om jag vill minnas mig rätt. Dessa är kanon att läsa.
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Hej!
Jag är ingen expert alls. Vill börja med att säga det.
Så här hade vi det med vår förstfödde son. Ändå gick jag på det nu med tredje när barnmorskan sa att jag skulle lägga henne på bröstet. Kom som tur var på mig i tid. Det skapar ju sömnlöshet i svenska barnkamrar. 
Barnmorskan sa t o m att dom funderar på att ta bort barnsängarna på BB så att mammorna låter barnen vara nära dom hela tiden.
Det som jag insett så här i efterhand, efter att ha läst BB, var det största "felet" jag gjorde var att ha medlidande & oro i blicken när jag tittade på barnet. Nånting som jag nu med mitt tredje barn är jättenoga med. Att tala lugnt och tryggt och säkert. "Allt är bra, livet är roligt att leva". Och le till barnet, trots att det är missnöjt. "Fråga" inte barnet så mycket. Ge besked. Det är så lätt att själv bli orolig och undra vad som är fel. Barnet blir aldrig hjälpt av att man uttrycker oro, varken i blick, rörelse eller röst.
Anna skriver att det är viktigt i allt man gör. En attityd av självklarhet, inte av frågande. Det har hjälpt mig otroligt mycket. Har testat det om och om igen. Att se på barnet och prata
Sen tror jag också på att INTE låta allting förfalla. Du är ju upptagen ju . Själv märker jag hur min bebis efter lite gnäll blir coollugn 8) om hon får vara med när jag donar omkring. Det var aldrig meningen att livet skulle kretsa kring henne.
SLAPPNA AV! Låt livet pågå. Man kan stressa upp vilken lugn bebis som helst om man ger det fel uppmärksamhet. Har jag märkt... 
Jag förstår hur du känner, det gör jag verkligen. Så här i backspegeln kan jag bara säga att jag skulle ha släppt alla skuldkänslor, släppt all känsla av att nåt måste vara fel. Matat matat matat...men däremellan låta livet pågå.
Lycka till och kram på dig!
Jag är ingen expert alls. Vill börja med att säga det.
Så här hade vi det med vår förstfödde son.
Ändå gick jag på det nu med tredje när barnmorskan sa att jag skulle lägga henne på bröstet. Kom som tur var på mig i tid. Det skapar ju sömnlöshet i svenska barnkamrar. Barnmorskan sa t o m att dom funderar på att ta bort barnsängarna på BB så att mammorna låter barnen vara nära dom hela tiden. Det som jag insett så här i efterhand, efter att ha läst BB, var det största "felet" jag gjorde var att ha medlidande & oro i blicken när jag tittade på barnet. Nånting som jag nu med mitt tredje barn är jättenoga med. Att tala lugnt och tryggt och säkert. "Allt är bra, livet är roligt att leva". Och le till barnet, trots att det är missnöjt. "Fråga" inte barnet så mycket. Ge besked. Det är så lätt att själv bli orolig och undra vad som är fel. Barnet blir aldrig hjälpt av att man uttrycker oro, varken i blick, rörelse eller röst.
Anna skriver att det är viktigt i allt man gör. En attityd av självklarhet, inte av frågande. Det har hjälpt mig otroligt mycket. Har testat det om och om igen. Att se på barnet och prata
Sen tror jag också på att INTE låta allting förfalla. Du är ju upptagen ju
. Själv märker jag hur min bebis efter lite gnäll blir coollugn 8) om hon får vara med när jag donar omkring. Det var aldrig meningen att livet skulle kretsa kring henne. SLAPPNA AV! Låt livet pågå. Man kan stressa upp vilken lugn bebis som helst om man ger det fel uppmärksamhet. Har jag märkt...
Jag förstår hur du känner, det gör jag verkligen. Så här i backspegeln kan jag bara säga att jag skulle ha släppt alla skuldkänslor, släppt all känsla av att nåt måste vara fel. Matat matat matat...men däremellan låta livet pågå.
Lycka till och kram på dig!