Har jag förstört allt?

[emmy79]

Aaaahhhhh, jag känner mig som världens sämsta mamma just nu.

Vår son (8 månader) har alltid sovit dåligt. Det bestämde vi var tvungen att få ett slut för någon vecka sedan. Vi började att lägga honom vid kl. 19 och försökte att hålla honom i sängen till kl. 07. Då började han natten i sin säng i vårt rum, när han vaknade på natten lyfte jag över honom till oss och så fick han snutta sig natten igenom...

Förra fredagen bestämde jag mig tvärt för att sluta nattamma och nu skulle han sova i sin säng hela natten. Det blev givetvis höga, långa protester när han inte fick komma upp och bli tröstad i famnen. Men vi bet ihop och var hos honom hela tiden, klappade, försökte lägga tillrätta, prata lugnt etc. Efter 45 min somnade han av utmattning. Hela natten bestod av uppvaknanden, mkt gråt och tröst vid hans säng. Men vi tog inte upp honom. Väldigt jobbigt för alla så klart.

På lördagen flyttade vi in honom till hans rum. Det blev en hel del uppvaknanden men han var inte lika ledsen och inte lika länge. På söndagen bestämde vi oss för SHN på riktigt. Hade då kopierat schemat för "Laura 8 månader" ur SHN-boken men lagt alla tider 30 min. tidigare.

Det gick förhållandevis bra (förmodligen har vi gjort lite småfel men det är som ni vet svårt) och han sov som en gud under dagslurarna för att han var såååååååååååå trött. Behövde inte göra något i princip. Men så igår upptäckte vi att han hade feber. Han fick göra natt kl. 17.50 i stället för kl. 19. Passade honom lite extra inatt och gav vatten och Alvedon. Han sov oroligt och grät till men tystnade av sig själv så vi gjorde inget förrän han blev ledsen. Då ramsade vi (eller pappan rättare sagt för jag är helt utomjordiskt trött).

Idag så fick han en extra kvart på morgonluren. Provade att lägga ner honom kl.11.45 för att han skulle kunna få en extrakvart till om han ville för lur nr 2 men då blev han bara jätteledsen och ville inte sova. Men kl. 12 ska han sova i vilket fall som helst. Han har sovit på rygg i vagnen i vanliga fall men nu la jag ner honom på mage och fick göra som vid natt 1, d.v.s. lägga tillrätta 1000000000 ggr (eftersom han sätter sig upp) och han var jätteledsen men jag tänkte att jag kan inte ge mig för då blir det ännu konstigare. Jag solfjädrade ganska länge för det gick han med på och han somnande kl. 12.12 men så sover han väldigt oroligt nu och har vaknat och gråtit efter ca 30 min. Fick återigen lägga tillrätta och vagna lite, slutade med ramsa och fick göra om samma procedur några gånger.

Alltså är allt inte klockrent och ibland känns det som om jag plågat/plågar honom när allt inte går planenligt. Vid några tillfällen när han varit lite ledsen har vi ju bara ramsat honom och han har blivit tyst efter en stund (kanske 10 min på sin höjd och då han han inte gråtit oavbrutet utan lite upp och ner, till och från). Nu är han hes och jag inbillar mig att det beror på att han har "fått" gråta mer i kombination med att han varit förkyld och har feber.

Jag undrar nu om allt är bortkastat och vi måste börja om från början eller om vår strävan redan innan kuren kan bidra till att uppnå önskat resultat. Jag resonerar lite som så att han man bara sikte på målet och är konsekvent så kan det gå även om det tar lite längre tid. Men likväl så tyngs jag av ett svart samvete eftersom jag tror att jag ger honom men för livet när han har fått vara så ledsen (tänker på första natten, inte SHN) trots att vi varit där heeeeeeeeeela tiden. Sen har han ju varit lite ledsen även under kuren då vi som sagt inte gått in utan bara ramsat.

Tänker inte på annat än mitt dåliga samvete vilket inte är främjande för någon.

[annica72]

Barnets gråt är egentligen Frågor. Barnet behöver inte tröst, utan Svar. Sedan jag själv verkligen förstod det tycker jag inte alls att det sliter så i mammahjärtat om dottern skulle gråta vid t ex läggning.

Tänk efter en stund. Varför skulle barnet vara genuint ledsen om han är mätt, varm och ligger i sin säng?

Jag började buffa min dotter när hon var 7 veckor. Då hade hon helt plötsligt börjat protestera när hon skulle sova på dagen. När jag tog upp och "tröstade" blev hon bara lugn för stunden. Av att inte sova blev hon övertrött och eländig. När jag sedan började buffa, kunde jag tänka att det är för hennes bästa, hon ligger trygg och mätt i sin säng, jag står bredvid och lugnar med mina händer. {|= Kan erkänna att jag också tänkte att "hon kan ju inte skrika oavbrutet tills hon flyttar hemifrån!"

Ang. lur nr 2 idag, så blev det naturligt nog frågor eftersom han, vad jag förstår, är van att ligga på rygg i vagnen. Säkerligen tar det inte alls lika lång tid för honom att somna in nästa gång du lägger honom på mage i vagnen. Troligtvis kommer han att sova lugnare utan att vakna och ställa nya frågor. Du jobbade ju på toppenbra och gav honom nöjaktiga och konsekventa svar på hans frågor! Tänk vad bra han har det som har en mamma som ser till hans bästa och ger honom den underbara SÖMNEN!

Du mår dåligt över hur den första natten med gråt innan SHN. Det är jag helt säker på att sonen glömt för länge sen! Det vore synd om ni hade fortsatt att agera som den natten. Genom att dröja sig kvar för länge och prata för att lugna, släpper man in vargarna i sovrummet. Men det vet du ju nu, då du har läst på om SHN! Det är handfast handling som gäller och det gör du ju så strålande nu! =D>

[ilindstrom]

Hej Emmy79!

Det är lättare för oss som hjälper till om vi har hela bakgrunden. Så jag kopierar över den här tråden till din andra. Så är den här avslutad

hälsningar
Ida