Depression..

[Petra-77]

Hej alla här inne..

Jag är helt ny på detta forum och vet inte om jag har hamnat rätt eller gör som man ska.?
Jag undrar om det finns någon mamma där ute som drabbats av förlossningsdepression och skulle vilja dela med sig av sin erfarenhet?
Jag har fått den diagnosen nu efter 6 månaders desperation.Jag har fått "lära" mig att älska min dotter som nu snart blir 7 månader och jag vet att vi har en väldigt lång bit kvar innan det blir som det ska,men jag längtar och hoppas.
Jag undrar när mina skuldkänslor ska ebba ut och när jag ska få känna mig som en riktigt lycklig mamma.Jag har en dotter som är 6 år och jag kände helt annorlunda när hon kom till världen,varför fick jag inte samma lycka även denna gången?

Tack till alla som tar sig tid att läsa och svara.
Kramar Petra

[Gäst]

Välkommen hit!

Jag har själv ingen erfarenhet av det du beskriver men har i min utbildning fått ta del av ämnet. Det som då sades var att förlossningsdepression ofta är en reaktion på tidigare händelser i livet - vilka har legat på vänt tills det att de utlösts av den känslomässiga påverkan som graviditet/förlossning/nybiliven mamma/nya familjeroller har. Det är lätt att man tror att det är det nya barnet är orsaken men i detta sätt att tolka det så är det alltså själva situationen som utlöser ouppklarade känslor "från förr" som ger ett negativt tankemönster vilket kan utlösa en depression.

Om man tolkar det på detta sätt så är det viktigt att man tar reda på orsaken till känslorna och INTE sätter dem på "vänt" med sk lyckopiller. Då kommer känslorna tillbaka i en väldig fart när man slutar med dessa piller. Dessutom är det vanligt att man blir beroende av dessa piller och vågar inte sluta. Man slutar några dagar och så känner man att känslorna kommer tillbaka och vips så har man tagit ett nytt piller... Cirkeln är igång!

Mitt tips är att anlita en terapeut med kognitivt förhållningssätt! Med kognitivt menas att man reder ut förloppet mellan "tanke-känsla-handling" . Man går tillbaka till tankarna och realitetsprövar dem - dvs man letar efter orsaken till varför man har vissa tankar. När man då "ser" tankarna och blir medveten om dem så kan man förändra den tanken vilket i sin tur ger en annan känsla som i sin tur ger en annan handling. För det är ofta som så att man helt omedvetet har vissa tankar som ger vissa föreställningar om saker och ting. Oftast är dessa tankar "felaktigt" grundade och man upptäcker att man "lurat" sig själv med dessa tankar. Om tankarna ändå visar sig vara "sanna" så reder man ut detta och hittar vägar för att gå vidare framåt och inte leva kvar i det som en gång varit. Man ställer sig frågan "kan jag tänka annorlunda om detta?" "Innebär detta att det måste påverka mitt liv här och nu?" "Kan jag göra valet att inte låta detta påverka mig mera?" Därför blir det ofta många a-ha-upplevelser som gör att man befriar sig själv från olustkänslorna. Tankemönstret blir då positivt och aktivt istället för negativt och passivt.

Det var helt kortfattat en del om det hela och jag kan varmt rekommendera att anlita en kognitiv terapeut för samtal! Lycka till!

[Gäst]

som i gästboken, så har jag mailat dig på den adress som fanns där.
Hoppas jag lyckades ge lite ljus över problemet.

[Petra-77]

Tack för alla fina ord och berättelser!
Jag fick mer värme och respons än jag ens hade hoppats på! Det var många fina tips och jag ska verkligen försöka ta mig tiden att fundera ut vad som egentligen är bäst för mig och Troja!
Kram till er alla!
Petra

[K-ina]

Hej Petra.

Har själv inte drabbats av depression i den utsträckning som du. Känner också att jag inte har så mycket på fötterna så att jag kan råda dig till något. Jag vill bara berätta för dig hur det varit med mig och amningen. Och nu blir det låååångt...

Du skriver i Gästboken att du känner att det är en enorm förlust att inte kunna ha flickan nära och amma... Detta är känslor jag och så många andra känner igen. Mitt första barn ville inte suga alls. Inte så mycket som en endaste gång... Han skrek förtvivlat och sorgen var stor hos mig. Jag fick börja pumpa redan på BB. Vi kom hem och allt var ett kaos. Inga råd fick jag på BB om hur jag praktiskt skulle klara av pumpningen och flaskandet. Jag var orolig och uttröttad. Det gungade under fötterna på mig och självklart sinade mjölken med en mamma i det skicket. Tro det eller ej men jag avundades mammor med sår på bröstvårtorna. De hade ju iallafall bäbisar som inte ratade dem och tuttarna... Jag ville OCKSÅ ha amningsbh och inlägg som var genomvåta av mjölk! Men det blev mindre och mindre med mjölk och pumpandet drog ut mer och mer på tiden. Jag hade tom. klockan på väckning för att gå upp om natten och pumpa. Då skulle jag ju vara utvilad och ha mer mjölk - trodde jag. Jag kan helt ärligt säga dig att kärleken till min Axel kom som ett brev på posten när jag lämnade tillbaka mjölkmaskinen till BB! Samma dag!

Andra barnet: Jag ville försöka den här gången också... Med nerverna under kontroll och med en sugvillig bäbis skulle allt bli bra. Gustav kom och han sög. Mjölken rann INTE till! Jag ammade honom helt i - rekord - fem dagar, sedan handlade jag ersättning och fyllde på den hungriga magen. Under några veckor "hobbyammade" jag honom som det har börjat kallats. För mig var detta inte alls någon HOBBY utan något jag kände förpliktelser att göra för att den lille skulle få i sig den där första mjölken. Och med oro och dåligt samvete kommer det inte mycket mjölk alls... Känslan av lycka och befrielse var enorm när jag beslutade för att sluta med den där hobbyn....

Nu är minstingen snart två år och jag har förstått att jag har massor av obearbetade känslor inom mig. Känslor som inte har med amningen och kärleken till mina barn att göra. Det är något annat jag bär inom mig - jag antar att det har med förlusten och sorgen av min pappa när jag var barn. Detta har aktualiserats när mina två barn varit små. För mig, och som de flesta andra antar jag, är möjligheten att kunna ge barnen mat likvärdig med skillnaden mellan liv och död. Jag var så sårbar i den situationen och jag vet att jag inte var mogen då att ta itu med mina obearbetade känslor från barndomen. Jag tror att jag får tacka min lyckliga stjärna att jag båda gångerna gav upp amningen så pass tidigt som jag gjorde. Hade jag inte gjort det hade det troligtvis lett mig rakt in i en depression.

Om jag bara kunde beskriva den där totala lyckokänslan som man kan få när man ser sitt flaskmatade barn totalt utslagen av mättnad. Med Babysemp i mungiporna och en alldeles dimmig blick! Se hur magen är RUND och kroppen är slapp. Rapen och spyan... Visst är det egentligen helt underbart att vi bor i ett land där vi kan köpa mat till våra små nästan var som helst?! Där vattnet i kranarna är RENT och friskt! Det var ett svårt steg att ta, åtminstone första gången, men jag är så glad att jag gjorde det i tid! Det var när jag övergick till flaska som närheten växte fram. Helt avslappnad och utrustad med så mycket mat som den lille ville ha kunde jag sätta mig ner och ge MAT - LIV! Då blev jag en MAMMA! Det går ganska snabbt att sluka en flaska, men stunden som man matar kan vara precis lika lång som amningsstunden. Man ger mat, rapar, gosar, kelar och NJUTER!

Avslutningsvis en stor KRAM till dig och Troja och Lycka till!

[Beatrice]

Hej Petra och alla,
Det här är min första gång på forumet och jag är en alldeles färsk förstagångsmamma. Min lille är fyra veckor imorgon så jag har ingen lång erfarenhet av alla dessa överväldigande känslor som kommer i samband med förlossningen däremot har jag gråtit varje dag sedan han kom. Ville bara berätta lite om hur mina första veckor kännts med amning och allt. Jag var sjukskriven min sista graviditetsmånad pga av att min MS spökade och jag var trött och orolig när det var dags att föda. Förlossningen gick bra men amningen...varför hade ingen berättat för mig att amningen kunde vara så kämpig. Min pojke sög som en tok men på tokigt sätt vilket ledde till blödande bröstvårtor redan dag två. Sköterskorna kom och klämde och tryckte på mina ömma vårtor för att stoppa in dem i munnen. För mig var det svårt att få ett bra grepp om lillponken eftersom mina händer värkte av min MS. När jag var ensam på rummet på sjukhuset strilade tårarna i tysthet mina händer värkte mina vårtor blödde och jag kände mig totalt misslyckad.
Den softade bilden av en ammande mamma som kärleksfullt håller sitt barn var totalt grusad. Innan vi lämnade BB hade jag fått hyra bröstpump och gav honom bröstmjölk på kopp. Efter några dagar hemma började jag må väldigt dåligt och till slut fick jag uppsöka gynakuten där man konstaterade att bitar av moderkakan var kvar inuti mig och jag fick en massa antibiotika och annan medecin som går över i bröstmjölken. Dessutom fick jag veta att jag bör gå över på tuffare MS-medecin som hindrar amning.
Detta var dödsstöten för mina ledsna ömmande bröst och mjölken sinade.
Usch, det här blev ett långt inlägg
Vad jag ville komma fram till var att efter att vi gick över till Baby semp på flaska som både jag och pappa ger Matthew hud mot hud börjar jag sakta men säkert känna mig mindre deppig och misslyckad och närmre mitt barn. Vi snusar tätt inpå varandra och det är minst lika mysigt som amning. Matthew's mamma har inte det där krampaktiga ansiktsuttrycket och ätstunden är innerlig nu jämfört med ångestladdad innan.
En sak är dock väldigt jobbig och jag mår dåligt av; BVC. De har en förmåga att få mig att känna mig mindre värd pga att amningen inte fungerade. Vi som av olika anledningar inte kan amma behöver stöd och hjälp för att göra rätt i flaskmatandet. Som det är nu får jag klara mig själv.
Kram
B
Som tur är har jag en solstråle som växer för varje dag som går så nå't rätt gör man.

[Petra-77]

Hej tjejen!
Tack för ditt fina inlägg!
Grattis till första barnet! Jag mår mycket bättre nu när jag har slutat amma(gjorde det efter att ha läst allas tips och inlägg här!). Lilla"T" mår mycket bätre av att ha en glad mamma som inte "slåss" med henne vid bröstet och inte heller sitter som på nålar inför ett kommande "bett".

Jag kan förstå din känsla inför BVC till fullo!!Varför ska dessa kvinnor (och män) påpeka vad vi mödrar gjort "fel", enligt dem vill säga?! Jag själv jagade bokstavligen ut barnmorskan från patienthotells rummet när jag skulle börja amma Lilla"T". Jag har en dotter sedan innan och ammade henne i 1år(fullt ut i ca 7 mån.) och när nu Troja, kom ville jag ha lugn och ro när jag skulle amma. De sprang in och ut, påpekade hennes sugteknik osv vilket bara gjorde mig arg och störde. Jag fick kommentarer som: - om du låter henne amma på det sättet så ska du se att du blöder inom någon timme..

Jag började aldrig blöda och Troja och jag fick det att fungera hur bra som helst(blödde gjorde jag när hon började bitas) utan alla dessa kommentarer och tips..
Jag förstår att många mödrar behöver hjälp och de ska få den också! Men jag tycker att allt för många "besserwisswers" rör sig i de områdena och detta kan skada mer än man tror.

Välkommen hit och hoppas att vi stöter på varandra igen!
Kram Petra-77
(mamma till Liv 6år och Troja 7mån)

[lilla morran]

Det här kanske är lite sent skrivet men kunde inte låta bli att ge dig några ord på vägen

Har en dotter som idag är 13 månader och har varit deppig sedan hon föddes!
Det låter kanske hemskt men man får vända på det och se det som en utmaning..
Jag fick hjälp av mödravårdcentralen då jag till slut vågade klämma fram att jag faktiskt inte kände något för det här barnet..jag struntade i om hon skrek, var hungrig mm. Jag kände att hon kom och förstörde för mig! Och hon var verkligen efterlängtad så där ser man hur en förlossning påverkar kroppen!
Jag fick några samtal med en barnmorska som var utbildad inom psykiatrin.
Och det fick mig att börja arbeta med mig själv. Köpte en del böcker som hon rekommenderade, bl a "Råd till självhjälp, sätt att ta sig upp när man är nere" (tror den heter så)
Tyvärr så kunde jag inte ta till mig allt det här då jag var så lågnt nere, jag hade väl gått för lång tid med att försöka själv. Tillslut så la jag mig bara ner!
Men, med en underbar man och familj och med en läkare på vårdcentralen så fick jag hjälp
Försökte intala mig själv att jag fått en hormonrubbning så om hon kunde ta lite prover på sköldkörteln mm (jag hade läst att en förlossning kan rubba hormonbalansen) Det måste ju bara vara ett fysiskt fel på mig?
Hon tog alla möjliga prover men sa till mig att jag hade gått in i en depression och varför inte prova medicin?
Är emot piller men insåg att för min dotters skull så var det den enklaste utvägen.
Vi gjorde som så att min man tog föräldraledigt och jag började jobba!!!
Det låter kanske helsnurrigt men jag kan mitt jobb och med hjälp av medicinen så satt jag inte bara och grät längre. Arbetet blev min fristad. Jag kom bort från de krav som jag hade på mig själv när det gäller min dotter.
För det är krav på mig själv som är största boven i det hela.
När jag kommer hem från jobbet så älskar jag att ta emot min dotter, att få höra vad hon gjort under dagen, vad hon ätit ,, ja allt! Jag är en mer harmonisk och lugn mamma nu och jag vet att det beror mycket på medicinen med inte enbart! Jag jobbar fortfarande med mig själv genom samtal. Och att jag kan ta till mig detta beror på att medicinen gjort att jag kommit upp ur den värsta delen. Jag vet att jag inte kan sluta att jobba med mig själv utan den dagen då jag ska sluta med medicinen så ska jag också klara mig själv!
Jag har gett pillren ett år, sedan skall jag trappa ner och sen så ska jag klara mig själv! Det är ett hårt jobb för man tror ju att man "tänker" så rätt, att gå i samtal är ingen enkel match

Det jag hoppas är att min dotter inte kommer att få men av det här för hon är ju det finaste som finns

Jag tror att det är vanligt att man känner så här efter en förlossning men om vi alla kan börja prata högt med varandra att man kanske inte tycker att allt är rosenrött när barnet är fött, då blir det nog mer accepterat att man får tycka så ett tag! För det farligaste som finns är att trycka ner sina känslor och då hamnar man lätt där jag är!
Stor kram på dig!

[Lindalou]

JAg tycker att detta är ett vitkigt ämne och vill gärna dela med mig av erfarenheter. Under mitt första barns levnadsår kände jag mig väldigt otillräcklig, skuldtyngd, hade svårt att sova, svårt att glädjas, svårt att lita på mig själv - vad jag såg hos den lille osv. Kände en oerhört skam för mina "brister" och berättade inte för någon att jag inte var "en riktig mor" med normal glädje och säkerhet. Det tog mig ett år innan jag fattade att det inte var mig det var "lite fel på", utan att få barn är en livkris som drar igång ens egna barndomserfarenheter (mina är inte så ljusa). Jag blev oerhört besviken över insikten - jag trodde jag var klar med min bakgrund!! Jag har aldrig fått diagnosen förlossningsdepression (har aldrig sökt), har inte "stannat av " på det sättet.

Nu är han tre år, i den berömde trotsåldern, och känslorna av ambivalens, osäkerhet inför honom mm kan fortfarande spöka, särskilt som jag märker att med andra barnet känns det bättre - självklarare - pga 100% mer erfarenhet, bättre förlossning och nyföddhetsperiod (det var problem runt den förstfödde). Då får jag mer skuldkänslor för den förste, att han skall behöva vara först, ha mig som den osäkre föräldern. Jag ältar rätt mycket att någonting har blivit fel i relationen, som inte går att reparera, särskilt så fort vi har det jobbigt i vardagen: "det här beror på att altt blev fel från början, något har gått snett i grunden mellan oss".

Men, jag måste säga att bland den bästa trösten och stödet som finns, är att läsa Anna Wahlgren. Det här att skilja på ens egna inre skit och vad man gör, hur man faktiskt förhåller sig med sitt lilla barn i dess olika utvecklingsåldrar. Att skippa allt relaterande och "kärlekstvånget". Att koncentrera sig på barnets perspektiv. Att förstå via en erfaren mor som själv haft depression i samband med födsel och trista uppväxterfarenheter att man kan bli en bra mor ändå, att man inte behöver upprepa det man själv varit med med om, barnet kan få det bättre än vad man själv hade det - om man tänker efter före. Och när jag gör rätt, då mår jag bättre. Anspänningen, självkritiken minskar, en positiv cykel är igång.

Slutligen vill jag säga att involvera pappan och ha en fristad på jobbet är väldigt bra strategier. Så har det varit i vår familj också. Enda problemet för mig där har varit en känslighet för omgivnings reaktioner när jag var som mest känslig, att vara annorlunda ("fel" - tolkat av mig själv).

Jag tror att allt kan bli bättre om man som sagt skiljer ut sin föräldragärning mot det man måste ta hand inom sig - och att man tar hand om det inom sig. Medicin kan vara ett steg, terapi mm andra steg.

Kram!