Tonfall i ramsan

[Hannas mamma]

Hej
Idag känns omkurningen hoppfull,. Alla läggningar går utan problem och vid uppvakningar på natten funkar ramsan ok. Utom vid det STORA uppvaknandet på natten. Jag lägger till rätta, ramsar ut och stannar ute. Tjejen reagerar, förstås, men somnar om utom vid stora uppvaknandet så går hon in i ett ljud som jag inte vet riktigt hur jag ska tackla. Det är inte riktigt ledset med lite dragning åt förtvivlan, men det gör ont i hjärtat att höra. Och suger förtvivlat på sin tumme och gör detta ljud konstant. Hon försöker förtvivlat komma till ro men det går inte. (Så gjorde hon vid 5mm och det känns därför än värre...) Hon stegrar inte eller avtar, det är konstant och verkar kunna hålla på hur länge som helst, stackarn.

Jag har försökt att vara mjuk, glad eller högljud. Tills slut gick jag in, la till rätta på nytt och solfjädrade. När jag gick ut "bröts" tillståndet och hon blev riktigt ledset. Då kunde jag solfjädra kort på nytt och ramsa så hon somnade.

Jag vet, bara första natten då vi kör SHN på "riktigt" men om någon har tips på hur jag ska lägga ramsan är jag tacksam.

[annawahlgren]

Det ser ju alldeles kolossalt bra ut Var inte otålig nu eller orolig, då har du genast vargen där Lite peppning med omläsning av Lathunden kanske och Tips på vägen och diverse annat du kan styrka dig med LYCKA TILL, ta ett steg (en natt) i taget och dra inga växlar på vad som varit eller möjligen ska bli eller inte bli. Det är här och nu som gäller - en pollett i taget Och då behöver du veta exakt vad du gör och varför. Lugna puckar Läs på, läs på

[Hannas mamma]

Tack för orden! Bestämde mig för att sluta utvärdera hur och varför. Och läggningarna går faktiskt riktigt bra, både dagtid och kvällstid. Hon somnar inom 5 minuter. (om jag lägger henne på exakt samma tidpunkt som schemat säger och inte drar ut 15 minuter) Och hon har sovit från läggning till vargtimme flera nätter i sträck.

Men, vargtimmen och faktiskt just nu är förfärlig! Att hon kan bli så arg, förtvivlad och jag vet inte vad riktigt. Först säger hon, kom in. Hon vill att jag ska stå där inne men när jag "bara" ramsar tar hon till toner som är hest guterala och höga. Om jag går in och solfjädrar lugnar hon sig inte utan förtvivlat svingar huvudet, suger en sekund på höger tumme och sedan på vänster tumme. Vill sova men kan inte. Vid buffning så lugnar hon sig men skriker upp sig så fort jag slutar. Det känns lite som ett dödläge där jag inte kan förmedla att det är lugnt att sova, du kan. Skriket går genom märg och ben just nu. Vi har hållt på 1.5 timme, vargtimmarna brukar bli 2...
Just nu så blir jag osäker, kan inte ens diska för att finna svar på hur man tacklar detta.

Buffa lugn verkar bara för tillfället och solfjäder o ramsa biter inte. Har tacklat med olika tonfall osv.

vad göra, nu är det megajobbigt

[Hannas mamma]

Oj, jag får komplettera mitt inlägg, nu något mer sansat.
jag förstår att tjejen "ser" mig och att vi i dessa tillfällen har fastnat i solfjädern. Vid övriga tillfällen fungerar ramsan bra.

Det rationella vore, att Nej, du klarar detta själv. jag behöver inte komma in utan hon kan finna lugn och trygghet via rösten. Men, hur många timmar ska stackarn härda ut? Efter två timmar så har solfjädrandet utökats och hon somnat. Dvs, lärt sig att skriker jag tillräckligt länge så kommer de in i allafall.

Ska jag ta en vargtimme, alt Storuppvakning där jag bestämmer mig för att nu är det slut ¨på solfjädrandet och ramsa åt en gallskrikande bebis som inte andas mellan varven tills hon lyssnar och därmed lugnar sig? eller?

[annawahlgren]

Ack, jag förstår att du blir mer eller mindre vansinnig. Vilket ju inte gör någon människa glad, om man säger Här har blivit underhållning och happenings och det vet hon, den lilla råttan. "Skriker jag tillräckligt länge så kommer de in i alla fall." En träffsäker analys

Så detta måste brytas. Och du får ta en tuff fight. Det får bli en särskild liten vargtimmeskur (tro alltså inte att den kommer att vara för evigt), när du INTE går in - du gör bara inte det. Springandet och "lugnandet" blev ju inte särskilt lugnande, kan vi konstatera. Du måste ta ur henne underhållningsidén, och gissa om det kommer att höras första gången Men något annat ges inte.

Kör alltså helt radikalt enligt Tips på vägen och ge henne en glad, hög, betsämd ramsa x 4 modell End of discussion, som upplysning om att det fortfarande är natt. Och gör sedan andra ljud i huset (hoppas ni inte har alltför långörade grannar) som är så pass höga och ordentliga att lilla älsklingen tror att ni ändå inte hör. Och som förhoppningsvis också botar överkoncentrationen. Det kan vara hög musik, köksslammer, vad som helst energiskt som inte har ett smack med henne att göra. Vänta i det längsta med att ge henne en ramsa till x 4 eller möjligen x 6, och den ska du ha övat upp så att den kan förflytta berg, dvs tränga igenom ända in i ryggmärgen på henne. Sedan gör du absolut noll. Annat än "ditt". Och när morgonen äntligen kommer, tiden när hon ska upp, hugger du henne i ett ögonblick när hon sover/är tyst/är nöjd och drar på världens kanonshow av återseendets glädje med buller och brak. Ska hon då straffa dig, beklaga sig eller vara allmänt sur, märker du det bara inte - för dig är hon världens mest underbara solsken! Och du behandlar henne därefter.

Detta lär henne att det inte är någon som helst poäng med att riva upp himmel och jord på natten (vargtimmen) för ingen kommer, någon underhållning ges inte, och dagen har inte börjat. Tydligen. Men pang! börjar den å det underbaraste i stor stil, och tänk - det är ingenting man bestämmer över själv! Det bestämmer Gud, klockan, mamma och pappa! Härligt - då slapp man det, pust, pust.

Kommer hon att inse inom tre morgnar, är mitt heta tips

[Hannas mamma]

Tack för stödet får jag åter igen säga. Tur att jag får råd, annars vet jag inte hur jag skulle orka fortsätta. Imorgon åker grannarna på semester så det blir nya tag. Inatt så hålls det låda mellan 22.30 och 2.30, grannarna börjar undra varför hon gallskriker så in i vassen... Hon ligger som en desperat spänd fiolsträng, där går det inte att slappna av. Försöker sova men kan inte somna. Lugnar sig mellan varven men litar inte på att det är lugnt att sova. Det är ju min trafik och oro som skapat detta, antar jag. Men, när man läser om andra barn som gnölat så tänkte jag mig lite småljud inte hjärtskärrande skrik.

Får peppa mig själv alltså och stå emot ändå mera gallskrik, men det gör ont i själen, oavsett om man diskar eller ej. läste ett inlägg att så länge jag inte drar paralleller till 5mm så är det inte det men att få protestera i all evinnerlig tid i tre nätter blir ju utmattningseffekt till slut. Hade inte räknat med det men får ställa om mig där alltså.

[kokos]

Skit i grannarna! Även den oron är en varg. Vi hade problem med vargtimmen alldeles för lång tid. För oss blev det en ganska radikal förändring när vi coolade ner oss. Jag och pappan kom överens om att "nu får det vara slut på ångesten". För vi VRED oss praktiskt taget av oro/ångest i sängen när Adrian skrek på morgonkvisten och grubblade över vad grannarna skulle tycka och det ena med det andra. Det gör ont i själen att höra barnet skrika, jag håller med men man får bara bestämma sig för att försöka hantera skriket med lugn. Tänk dig att du ramsar, fast inne i huvudet, när det blir jobbigt. Jag brukade till och med buffa i luften och ramsa i huvudet (för min egen skull alltså, jag fick göra det för att själv vara lugn) 8)

[annawahlgren]

Tack, kokos

Jag vill inte höra talas om GALLSKRIK. Helt banalt. Så är det bara.

Er uppgift är att lugna barnet. Till den änden finns vissa verktyg nogsamt beskrivna. Använd dem Vart tog solfjädern vägen, t ex

Man kan inte sova om man "gallskriker". Man måste tystna, slappna av och vara lugn för att kunna sova. Det gäller oss alla.

Misshandla inte kuren Då är risken, brutalt nog, att man misshandlar barnet.

Jag har skrivit allt jag kan i ämnet. Var snälla och läs på och följ, noga

[Hannas mamma]

Tack för svar och samtidigt förlåt för mitt klumpiga sätt att uttrycka mig.
Var så toktrött att jag inte kunde tänka klart och därmed kunde inte formulera mig ordentligt. Klart vi har solfjädern som verktyg.Har sovit nu några timmar och rannsakat vad vi håller på med. Måste säga att jag fullt tror på kuren och har målet i sikte.

Vi gör/gjorde ngt tokfel, det var ju uppenbart då detta storuppvak kom varenda natt. Och blev en stor affär varenda natt. Med massor med skrik. Jag ramsade osv, och visst, vi kommunicerade. Hon tysnade kort men vaknade igen. Inget förtroende alltså. Och efter ett antal timmar när pappa tog över då jag inte orkade hålla oron borta så visade sig att han mer eller mindre buffade henne till sömns. Vad har lillan lärt sig? Jo, är jag ihärdig med att låta så kommer de in och hjälper mig somna.

Givetvis kan inget barn somna skrikandes. Men det är en sofistikerad kur du har tagit fram Anna. (Och helt fantastiskt att ha en metod och verktyg, om man bara kan hantera dem rätt ) Balansen mellan förtroende för barnet och som vuxen ta ledning är en balansgång. När, var hur är individuellt för vart barn/förälder. Samt detta att barns sätt att uttrycka sig är skrik vilket kan tolkas på så många sätt, allt är inte ledsamheter.

Vi djupdök i boken ytterligare än gång, kan alla ord utantill snart men ngt har vi definitivt feltokat. Igen. Och, på dvdn. Lille Love gav oss en aha. Han gav ljud ifrån som låter som vår gullunge, fastän hon är större och ålar o har sig dessutom. Men, du Anna beskrev hans första natt som få uppvak men ihärdiga. Där har vi Hanna. Då förstod vi att vår bebis är sällan ledsen utan urförbannad.

Hon skriker för att hon vill ha mig närvarande för att kunna somna. Har alltså fastnat därinne. Så fort hon hör ramsan, oavsett tonläge, blir hon urförbannad för då "försvinner" ju jag från hennes sida. Därför ”tar” inte ramsan, den lugnar henne inte.

Läste ett svar här på forumet vad gäller när man fastnat i solfjäder, dvs barnet ”ser” den vuxne. Lägg tillrätta, ramsa ut och stanna ute. Gå inte in. Ge ljud och visa att vi finns men gå inte in. Sagt och gjort. Vi sampratade oss och så vi har exakt samma upplägg och tolkat samma. La henne, hon lägger sig tillrätta själv, ramsa ut och hon blev arg! Milt sagt. 1.5 timme tog det och hon somnade då jag lade henne tillrätta. (Hade satt sig upp och kan inte lägga sig ned själv när hon trasslat in sig i spjälorna.) Vi hörde hur hon lyssnade på vad vi gjorde, tysnade ibland. Urarg om vi ramsade men aldrig direkt ledsen. Inatt samma visa 2 timmar. Likaså på morgonluren då hon även blev lite ledsen, (gick in o solfjädrade, lugnade sig på 2 sekunder men arg när jag gick ut igen) osv sov inget på lur 1

Till saken hör ju denna 8månaders ångest. Dagtid blir hon ledsen när jag lämnar rummet, pratar, säger hejdå och osv men det går inget vidare. Idag är hon ju urtrött dessutom så hon trillar ju och slår sig. Elände, elände.

Men, åter igen. Ett barn kan ju inte somna urförbannad men vi ju inta ränna in där och ”hjälpa” henne även om det är det hon vill? Hon kan ju själv somna om, det gör ju hon allla andra gånger under natten. Det är 8) på (har inte fattat vad detta betyder innan, vi tystade ju henne...) på och vissa lillan att vi finns genom ljud och så inser barnet att det är ok att somna?

Jag ramsar när jag hör att det är behov av det, gör henne urarg. Ska jag fortsätta med det eller är det samma behandling som vid vargtimmen beskriven ovan? Dvs ge besked och sedan låta henne inse att på natten händer ingenting?

Oj, långt men jag är 100 på att vi ska fixa detta. Måste dock få lite stöd. Hjärnkontoret är inte det bästa för tillfället.