Skrikandet

[Suss]

Hej Anna!

Vad jättebra att man kan skriva hit och få svar från dig personligen!

Vi är nu inne på vår andra natt på SHN-kuren och känner oss lite vilsna. Vår son, som är 14 månader, buffas och somnar nästan, men reser sig genast upp och börjar skrika när min man ramsandes lämnar rummet. Efter några minuters skrik ramsar min man vid dörren och vår son tystnar, men börjar genast att skrika när ramsandet är slut. Så här pågår det i ca 45 minuter tills vår son somnar. Det som är jobbigt är att det känns som om vi håller på med fem-minuters-metoden och att vår son somnar av utmattning.

I din bok, som jag har läst utan och innan tills jag känner mig mer vilsen än någonsin eftersom den inte är helt konsekvent, skriver du att man inte ska buffa, inte ramsa för mycket och inte gå in till barnet. Men du skriver också att det inte är okej att låta ett barn skrika sig till sömns. Man ska inom två minuter få barnet att lugna ned sig och sedan verkar alla problem (för just den insomningen) vara lösta. Men min mans buffande får vår son att vara lugn - det är när han går ut ur rummet som skrikandet börjar. Hur ska vi göra för att lugnet ska hänga kvar?

Såg att en tjej som skrev häromdagen hade ett liknande problem, men jag undrar om du kan konkretisera ditt svar till henne på hur man gör sig av med vargen mellan benen?

En annan fråga - i boken står det att man ska ramsa på väg ut ur rummet, men i dvd:n står du och ramsar vid sängen. Kan man alltså göra på båda sätten?

Med vänlig hälsning
Susanne

[/LO]

Hej och välkommen hit.

Är inte Anna, men jag svarar ändå - som vanligt

När din man går ut ur rummet så reagerar sonen. Han undrar vad som händer. Det viktiga då är att lyssna på hur han reagerar. Argt, surt, irriterat för att ni går ut. Det får man göra. Det viktiga är att han hör ramsan på vägen ut och att den sista "versen" är riktigt tydlig och punktsättande.

Avvakta sedan och hör hur det går. Skriker han och skriker och det händer inget annat eller avtar det det minsta? Lyssna! Lyssna längre tid än ni var inne i rummet (titta på klockan).

Om han tenderar att gå ner, så avvakta. Ökar han igen så avvakta för att se om han går ner igen. (Gör något under tiden. Diska , städa, dansa...för att fokusera på något som inte är han (det konkret tar bort vargar). Tystnar han av sig själv, så ge honom bekräftelse (Jätteviktigt!!!)

Går han inte ner det minsta utan snarare skriker upp sig, så ramsa igen högt och tydligt som en påminnelse. Eftersom ni är så tidigt i kuren är dettillåtet att gå in igen och ge honom påminnelsen med buffning och ramsa ut.

Lyssna igen. Ännu längre denna gången. Gör om proceduren om/när det behövs.

Att veta att man gör rätt tar bort vargar. Ni får inte fråga barnet om ni gör rätt (det är vargen i egen hög person - inte barnet, frågan). Alltså inte den minsta lilla tvekan. Det är inte lätt, men man får låtsas att man är den bästa skådespelaren som dramaten skådat, om man inte har det i sig (och det har man oftast inte första och andra natten på kuren).

Man ramsar ut. Anna har svarat i någon annan tråd om varför hon ramsar vid sängen, men jag kommer inte ihåg varför. Hon sa i alla fall att man skulle bortse från det.

Kör vidare! Det viktiga är att ni tror på det ni gör och har en känsla i magen av att ni gör rätt. Det är det budskapet ni msåte förmedla till sonen för att han ska kunna känna sig lugn och trygg. Tänk också på att det inte gör sig på en dag. Kuren tar tre, fyra, fem eller tio dagar. Ge det tid och se målet för ögonen. Hela fámiljen ska sova så gott.

/LO

[/LO]

Avvakta sedan och hör hur det går. Skriker han och skriker och det händer inget annat eller avtar det det minsta? Lyssna! Lyssna längre tid än ni var inne i rummet (titta på klockan).
/LO

Hej. igen
Jag menar givetvis inte att ni ska lyssna i 45 minuter om det skulle ta så lång tid att få honom lugn, innan ni går ut ur rummet. Men det verkade som att han var ganska lugn direkt.

Bara ett litet förtydligande.

/LO

[annawahlgren]

Tack, LO Läs och lär, kära Susanne

Sova hela natten-kuren är en process. Inte en nattningsprocedur, som upprepas likadant varje gång och hela tiden. Er uppgift är att hjälpa barnet i ro, så att han kan/vågar sova lugnt. De första två nätterna ÄR jobbiga med en hel del springande in och ut, buffande, kanske solfjädrande (särskilt för lite större barn), ramsande evinnerligen (med avlyssnande pauser) ända fram till bekräftelsen, som barnet sällan tar emot utan att protestera/fråga igen, förrän under andra natten. Och då får man börja om med påminnelsen - allt så som jag verkligen har försökt beskriva det väldigt, väldigt noga i boken. Man får alltså inte ramla ner i oro på det här sättet som du redan gjort, med tvivel och tvekan och 5mm i tankarna (=vargen) utan minnas det övergripande målet: att barnet ska få sin goda, sammanhängande nattsömn, och den övergripande meningen: att man ska kunna lugna betryggande, dvs ge betryggande svar, i ord och handling, på barnets alla frågor och reaktioner och protester på vägen.

Han ska alltså inte skrika. Det gör små barn ändå, som bekant, men er uppgift är och förblir att hjälpa honom i ro, och ni ska inte ge er med mindre. 5mm lägger ansvaret på de må barnen att efter klen förmåga lugna ner sig själva. SHN-kuren lägger ansvaret för den saken på föräldrarna. Det är den stora skillnaden.

Det gör mig bedrövad att du "läst utan och innan tills jag känner mig mer vilsen än någonsin". Det visar att jag inte lyckats göra Sova hela natten-kuren den rättvisa den förtjänar.

På filmen ramsar jag vid sängen av tre skäl: 1. jag är en alldeles för barnet okänd människa och vill introduktionsvis - det händer bara allra första gången - försäkra mig om att barnet lyssnar nära till dessa dubbla nyheter; 2. jag "kurade" tre barn samtidigt och har bara tre rum, så gick jag ut ur rummet första gången gick jag in till ett annat barn och störde; 3. jag ville demonstrera ramsan tydligt i filmen. Redan andra natten är det ju föräldrarna som ramsar, och går därifrån, vid läggningen.

Det låter som om din man jobbar på alldeles utmärkt (men du ska inte hänga runt honom med DINA vargar - jag tipsar i boken om att den som tar de första nätterna faktiskt bör få vara i fred helt och hållet; det blir för mycket att ta hand om den andra föräldern OCKSÅ). Jag skulle tro att redan själva Lathunden, som den står beskriven här, kunde stärka honom vid behov. Det gäller alltså (nu i början) att buffa kortare och kortare, och att låta ramsan ta över och verkligen "ta", så att han känner en dialog med barnet till slut. Då vänder hela steken.

Men som sagt, kuren är en process, ingenting statiskt. Man måste lyssna av, noga, noga - både barnet och sig själv, och hela tiden med ovannämnda mål för ögonen

[annawahlgren]

Ack, skrev jag inte detta under andra natten Och ni gick inte in och läste när det kanske som mest behövdes Det skulle jag ha gjort...

[Suss]

Hej Anna!
Och tack för svar, både från dig och LO! Det är ju underbart att man kan få svar så snabbt, det var jag faktiskt inte beredd på. Det vittnar om ett engagemang utöver det vanliga.

Jovisst gick vi in och kollade någon timme efter att ni svarat, eller snarare min man gick in och tittade, själv låg jag och sov. Jag visste inte att det tillhör kotym att man skulle svara direkt, eftersom det är första gången jag skriver ett inlägg i ett diskussionsforum. Vi ägnade gårdagen till att begrunda vad ni svarat samt att läsa i boken för att få en ännu klarare bild av hur vi skulle gå tillväga natt tre, då jag skulle ta över.

Har naturligtvis tänkt att ge respons på hur det gick och jag är glad att berätta att det gick strålande. Min son somnade på 20 minuter (tipset att skramla med hushållsbestyr var effektivt) och sov sedan ända fram till 04.30, då han var vaken från och till i ca en timme. Därefter sov han ytterligare en timme. Vi ställde dörren på glänt, vilket vi hade missat de tidigare nätterna.

Är just hemkommen från promenaden med vagnen, då han sov i 1, 5 timme, precis som planerat. Han har varit trött på dagarna och äter ännu inte riktigt så mycket som vi vill.

Min man har sagt att han nog var rätt så stressad de första nätterna, vilket sonen troligen kände av. I detta fallet var det inte mamman som lade sig i hur pappan gjorde - jag försökte stötta honom när han kände sig rådlös genom att leta och läsa i din bok, samt slutligen skriva en fråga i detta fora.

Tack återigen för era svar!

Med vänlig hälsning
Susanne

[/LO]

Härlig rapport.
Jobba nu vidare så kommer det att gå strålande!
/LO

[annawahlgren]

Kära nån, känn nu ingen (ny) press eller stress - det är verkligen inte alls kutym eller någon nödvändighet att man svarar direkt på svaret; jag ville bara veta att ni inte missat det; det är inte alltid jag heller kan svara så snabbt

En underbar rapport - tack för den (säger jag inte minst å lilla älsklingens vägnar ) Det är märkligt och underbart hur tonen/attityden kan förvandlas från mer eller mindre nattsvart pessimism till ljusaste optimism "bara" för att man får sova... "Bara" för att lilla barnet sover Se där, SHN-kuren i sitt vackraste nötskal: den goda cirkeln kommer galopperande