Återfall...

[Anthea]

...Jaha, det som gick så bra en vecka har skitit sig totalt igen. Plutten, snart elva månader, skriker som en galning en hel kvart innan han äntligen somnar. Jag ramsar som en idiot utanför dörren.

Nu känner jag mig helt villrådig och hittar inte ens vart jag ska läsa. I barnaboken står det om Lina, nio månader, och jag tycker att det bäst stämmer in på min Erik. Men Linas mamma är ju inte kvar och buffar utan lägger tillrätta, ramsar och går ut. För varje skrik ramsar hon utanför dörren.

Visst är det så jag ska göra? Inte ska jag väl härja in och buffa och greja och trixa varje gång han börjar skrika. Hur mycket ska han skrika innan jag eventuellt går in? Som jag har fattat det så ska jag inte gå in utan bara ramsa utanför dörren som svar på hans skrik/frågor. Eller gör jag helt fel? Snälla, tala om för mig hur jag ska göra. Han skriker och skriker och skriker. Så tystnar han en stund, så fort han vrålar igång igen ramsar jag honom tyst, så går det en minut eller två och så sätter han igång igen. Gör jag rätt?

Läggningen går till så här: Bad och lek och bus, sedan kvällslurk i soffan, mera bus och skrattet till godnattet. Erik läggs tillrätta under glada men bestämda och självklara miner. Han bökar runt själv och lägger sig ibland på mage och ibland på sidan. Jag ramsar medan jag går ut genom dörren och då är det precis som han istället tar ramsan som ett ont tecken: hjälp, ska jag sova nu? Så skriker han, jag ramsar osv... Det tar ca 20 minuter innan han somnar och det är ju inte så länge (första vändan tog det över en timme) men meningen är ju att han inte ska skrika alls!

Nu kommer AW att gå på mig om den för tillfället taskiga självkänslan men just nu behöver jag lite råd och peppning - och svar om jag gör rätt eller inte.

Är det vanligt med såna här återfall? Dottern gjorde vi likadant med vid elva månaders ålder - det tog tre kvällar och sen var det bra. Med Erik höll vi på nio kvällar, sen var det perfekt i en vecka och nu har han illvrålat för andra kvällen. Jag börjar fundera på om han, efter att ha haft det klart för sig en vecka, har kommit till något sorts bekräftelsebehov - "Står hon för det här?" "Ska det vara så här?". En tanke bara...ni kloka barnaboksmammor kan säkert komma med något klyftigt till svar.

[liw]

Jag börjar fundera på om han, efter att ha haft det klart för sig en vecka, har kommit till något sorts bekräftelsebehov - "Står hon för det här?" "Ska det vara så här?".

Bekräftelsebehov eller inte men visst är det så att han kollar er igen. Finns ni där och håller vakt, ser ni verkligen till att jag kan sova lugnt. Han vill bara vara helt säker... Bekräfta med ramsan, tryggt och stabilt. Vid riktig kris går du in och lägger tillrätta och buffar alternativ bara håller honom på plats med solfjädern.

Håll attityden uppe och fortsätt

[annawahlgren]

Tack, liw

Haha, så jag skulle "gå på" dig Inte då Jag tycker du gör ett strålande jobb, och du är alldeles rätt ute - här ska inte härjas och buffas och trixas och grejas, utan unge herrn ska ha sina tjatiga, lugna, orubbliga besked om vad som gäller, nämligen att på natten sover man. Punkt

Särskilt förtvivlad verkar han ju inte, så ge ramsan modell goddag-yxskaft och gör andra ljud i huset

Återfall brukar man få ett storstilat, för att sedan lämna det gamla bakom sig för gott. Men det här luktar mest krav på underhållning och då behöver lilla älsklingen återföras till ordningen, enkelt, tveklöst och betryggande, av en mamma som inte låter sig rubbas. I synnerhet inte som hon har sjutton andra bebisar i rummet bredvid att ta hand om, och DE vrålar verkligen

[Anthea]

TACK båda två! Då kör jag oförtrutet vidare med samma strategi.

Det är inte bara små älsklingar som behöver bekräftelse på hur saker och ting ska vara, ibland behöver även små mammor veta att de gör rätt. (Fast det skulle jag aldrig erkänna för plutten, han får fortsätta tro att jag vet och kan precis ALLT)