Barnaboken i hängmattan
Min pojke är 3,5 och jag trodde att han kommit in i trotsen. Men sen jag lärde mig att förstå honom på ett bättre sätt så har utbrott och liknande försvunnit. Vad som är kvar är ifrågasättande av rutinerna: vill inte gå och lägga sig, tänker inte tvätta händerna osv osv. Kanske är det det som är trots förresten?
-
Gäst
Miiina damer och damer: 
{|=
Herren Kejsaren inledde sin trotskarriär dagen innan sin treårsdag.
By the book. 8) Vi är inte sena i utvecklingen! \:D/
Ser med stigande spänning framtiden an...
Följande råd ger jag till andra mammor som har barn inom autismspektrat:
din lilla älskling kommer inte säga "nä inte laga mat, mamma sitta här" 
utan han kommer att utgå ifrån att du vet att detta är vad han vill. 
Läs tankar.
hjälp honom att konkretisera vad det är han är så arg över. Inte så självklart i alla lägen.
Säger hon, som har ett utbrott i bagaget...
{|= Herren Kejsaren inledde sin trotskarriär dagen innan sin treårsdag.
By the book. 8) Vi är inte sena i utvecklingen! \:D/ Ser med stigande spänning framtiden an...
Följande råd ger jag till andra mammor som har barn inom autismspektrat:
din lilla älskling kommer inte säga "nä inte laga mat, mamma sitta här" utan han kommer att utgå ifrån att du vet att detta är vad han vill. Läs tankar. hjälp honom att konkretisera vad det är han är så arg över. Inte så självklart i alla lägen. Säger hon, som har ett utbrott i bagaget...
-
Gäst
Jawohl - jag funderar på ifall jag skall våga mig på att rapportera om gårdagens händelser..? Äh, jag kör på!
Tack vare ny säng finns en del spring-upp-ur-säng-komik medblandad till middagsluren (inte till kvällen, dock! ) och eftersom han nu är tre och har ändå skippat sin lur flertalet tillfällen så tänkte jag igår: äh. låt honom vara uppe. Han ser inte ett skvatt trött ut. SÅ somnade han i soffan vid tre-tiden då...
Jag tror att han klockade en 40 - minutare självmant. Tjugo i fyra har jag en sömntung gosse i famnen som vill gosa. Det går så bra.
Tio i fyra hör jag att lillasyster har lämnat byggnaden. Så jag säger att nu vill mamma se efter vad lillasyster gör. Han blir VÄLDIGT ledsen och klamrar sig fast vid mig. Jag tar med honom i famnen och går och ser efter. Lillasyster sitter precis framför dörren och leker. Okej. Sätter mig med gosse för ytterligare tio minuter. Men nu är klockan fyra. 
Jag måste börja laga mat. Vilket jag säger till gossen. Han... blir arg. 8-[ Väldigt mycket så. mellan skriken hör jag orden laga...mat... och så mera yl. 
Bekymrad är nu jag. Är han sjuk 
Har han feber Har han ont 
Jag bestämmer mig för att bära honom till sin egen säng för vidare tillvakning. Väl där förklarar jag för honom att han får gärna vakna till i sängen om han vill, men nu MÅSTE jag börja med maten. Nu har jag en gosse som hysterigråter, springer runt i rummet, bänder och spänner kroppen av ilska och gråter och skriker som aldrig förr. "Herre gud, tänkte jag, trettio procent av alla autistiska barn får epilepsianfall. This is it. Snart kommer fradgan." DÅ äntligen plingar en klocka i mitt huvud:
"Päivi. Det var precis detta du läste om i Barnaboken här om dagen. Precis just det här. Han håller på att spåra ur. Du hjälper inte honom nu genom att dutta och tycka synd om. Du måste ge honom lite motstånd."
Så jag plockar upp honom igen, går med bestämda steg till vårt sovrum, sätter mig och säger lugnt och bestämt:
"Hugo. Nu skall mamma börja laga mat. Du kan vakna till i sängen eller titta på Pippi med lillasyster." Varpå jag dumpar honom i soffan. Han kurar ihop sig till en argboll och skriker mera. Lillasyster börjar nu kittla hans tår. Jag hör från köket att spark mot lillasyster huvud hänger nu i luften. Jag går till vardagsrummet och manövrerar lillasyster till fåtöljen. Nu har jag TVÅ skrikande barn! Och oj så mycket mat jag lagar! 
Hon kryper gråtande tillbaka till soffan. och ja, varför skall HON flytta på sig för att HAN är på dåligt humör? Så jag säger till honom: "Hugo. Antingen tittar du på Pippi med lillasyster utan skrik eller så följer du med till köket och skriker färdigt där." har en känsla i magen att jag INTE skall lämna honom och gå till ett annat rum just nu. Han skriker vidare, jag plockar upp honom och tar med honom till köket. Där palcerar jag honom på hans tripp-trapp och vänder mig genast om. Jag lagar mat. Han skriker. Konstigt nog är jag inte ett skvatt provocerad eller irriterad. Det är okej. Han får reagera. Men lillasyster behöver inte drabbas - jag vill inte ha komboskrik.
Strax klättrar han ner från stolen och springer skrikande mot vardagsrummet. Jag är inte särskilt förtjust i skrikstolar, men jag haffar honom, och bär honom tillbaka till stolen. "Du kan titta på Pippi sen när du har skrikigt färdigt."
Sedan följer mycket spring upp och ner från stolen och allt under skrik. Någonstans under händleseförloppet säger jag till honom:
"Det är okej, Hugo. Jag lagar mat. Du skriker. Lillasyster tittar på Pippi. Det är okej."
Två minuter i halv fem står jag bakom tripp-trappen och kramar honom i en lugn björnkram och upprepar: "Du kan titta på Pippi när du har skrikigt klart." Halv fem prick är han färdig. Kroppen slappnar av. Skriker slutar. Jag reser på mig och han hoppar ner, pladdrar på med vanlig samtalsröst och springer bort till laillssyter för att titta på Pippi. Jag lagar färdigt maten.
Saker att göra på bättre vis nästa gång:
1) Om han nu hade ett behov av att vara med mig så skulle jag kunnat erbjuda honom chansen att komma till köket med mig och laga mat istället för att erbjuda två alternativsom båda vara borta från mig.
2) inte utgå ifrån att han kommer att uttrycka verbalt alls vad det är han trotsar mot. Han utgår ju ifrån att jag vet.
3) Hjälpa honom genom att erbjuda honom något tydligare att rikta ilskan mot: mammas matlagning är för diffust. Tror jag. Just här blev stolen konkretare, även om jag inte vill ha någon "skrikpall."
4) Inte lämna honom i ett rum med trotsskriket och själv gå till ett annat - som ju effekten av soffdumpningen blev - även om det nu bara var för en minut innan jag var där igen.
Jaja... Det var bara första gången. Jag lär mig väl. 
Äh, jag kör på! Tack vare ny säng finns en del spring-upp-ur-säng-komik medblandad till middagsluren (inte till kvällen, dock!
) och eftersom han nu är tre och har ändå skippat sin lur flertalet tillfällen så tänkte jag igår: äh. låt honom vara uppe. Han ser inte ett skvatt trött ut. SÅ somnade han i soffan vid tre-tiden då... Jag tror att han klockade en 40 - minutare självmant. Tjugo i fyra har jag en sömntung gosse i famnen som vill gosa. Det går så bra.
Tio i fyra hör jag att lillasyster har lämnat byggnaden. Så jag säger att nu vill mamma se efter vad lillasyster gör. Han blir VÄLDIGT ledsen och klamrar sig fast vid mig. Jag tar med honom i famnen och går och ser efter. Lillasyster sitter precis framför dörren och leker. Okej. Sätter mig med gosse för ytterligare tio minuter. Men nu är klockan fyra. Jag måste börja laga mat. Vilket jag säger till gossen. Han... blir arg. 8-[ Väldigt mycket så. mellan skriken hör jag orden laga...mat... och så mera yl. Bekymrad är nu jag. Är han sjuk Har han feber Har han ont Jag bestämmer mig för att bära honom till sin egen säng för vidare tillvakning. Väl där förklarar jag för honom att han får gärna vakna till i sängen om han vill, men nu MÅSTE jag börja med maten. Nu har jag en gosse som hysterigråter, springer runt i rummet, bänder och spänner kroppen av ilska och gråter och skriker som aldrig förr. "Herre gud, tänkte jag, trettio procent av alla autistiska barn får epilepsianfall. This is it. Snart kommer fradgan." DÅ äntligen plingar en klocka i mitt huvud:"Päivi. Det var precis detta du läste om i Barnaboken här om dagen. Precis just det här. Han håller på att spåra ur. Du hjälper inte honom nu genom att dutta och tycka synd om. Du måste ge honom lite motstånd."
Så jag plockar upp honom igen, går med bestämda steg till vårt sovrum, sätter mig och säger lugnt och bestämt:
"Hugo. Nu skall mamma börja laga mat. Du kan vakna till i sängen eller titta på Pippi med lillasyster." Varpå jag dumpar honom i soffan. Han kurar ihop sig till en argboll och skriker mera. Lillasyster börjar nu kittla hans tår.
Jag hör från köket att spark mot lillasyster huvud hänger nu i luften. Jag går till vardagsrummet och manövrerar lillasyster till fåtöljen. Nu har jag TVÅ skrikande barn! Och oj så mycket mat jag lagar! 
Hon kryper gråtande tillbaka till soffan. och ja, varför skall HON flytta på sig för att HAN är på dåligt humör? Så jag säger till honom: "Hugo. Antingen tittar du på Pippi med lillasyster utan skrik eller så följer du med till köket och skriker färdigt där." har en känsla i magen att jag INTE skall lämna honom och gå till ett annat rum just nu. Han skriker vidare, jag plockar upp honom och tar med honom till köket. Där palcerar jag honom på hans tripp-trapp och vänder mig genast om. Jag lagar mat. Han skriker. Konstigt nog är jag inte ett skvatt provocerad eller irriterad. Det är okej. Han får reagera. Men lillasyster behöver inte drabbas - jag vill inte ha komboskrik. Strax klättrar han ner från stolen och springer skrikande mot vardagsrummet. Jag är inte särskilt förtjust i skrikstolar, men jag haffar honom, och bär honom tillbaka till stolen. "Du kan titta på Pippi sen när du har skrikigt färdigt."
Sedan följer mycket spring upp och ner från stolen och allt under skrik. Någonstans under händleseförloppet säger jag till honom:
"Det är okej, Hugo. Jag lagar mat. Du skriker. Lillasyster tittar på Pippi. Det är okej."
Två minuter i halv fem står jag bakom tripp-trappen och kramar honom i en lugn björnkram och upprepar: "Du kan titta på Pippi när du har skrikigt klart." Halv fem prick är han färdig. Kroppen slappnar av. Skriker slutar. Jag reser på mig och han hoppar ner, pladdrar på med vanlig samtalsröst och springer bort till laillssyter för att titta på Pippi. Jag lagar färdigt maten.
Saker att göra på bättre vis nästa gång:
1) Om han nu hade ett behov av att vara med mig så skulle jag kunnat erbjuda honom chansen att komma till köket med mig och laga mat istället för att erbjuda två alternativsom båda vara borta från mig.
2) inte utgå ifrån att han kommer att uttrycka verbalt alls vad det är han trotsar mot. Han utgår ju ifrån att jag vet.
3) Hjälpa honom genom att erbjuda honom något tydligare att rikta ilskan mot: mammas matlagning är för diffust.
Tror jag. Just här blev stolen konkretare, även om jag inte vill ha någon "skrikpall." 4) Inte lämna honom i ett rum med trotsskriket och själv gå till ett annat - som ju effekten av soffdumpningen blev - även om det nu bara var för en minut innan jag var där igen.
Jaja...
Det var bara första gången. Jag lär mig väl. -
Gäst
Jawohl - jag funderar på ifall jag skall våga mig på att rapportera om gårdagens händelser..? Äh, jag kör på!
Tack vare ny säng finns en del spring-upp-ur-säng-komik medblandad till middagsluren (inte till kvällen, dock! ) och eftersom han nu är tre och har ändå skippat sin lur flertalet tillfällen så tänkte jag igår: äh. låt honom vara uppe. Han ser inte ett skvatt trött ut. SÅ somnade han i soffan vid tre-tiden då...
Jag tror att han klockade en 40 - minutare självmant. Tjugo i fyra har jag en sömntung gosse i famnen som vill gosa. Det går så bra. Tio i fyra hör jag att lillasyster har lämnat byggnaden. Så jag säger att nu vill mamma se efter vad lillasyster gör. Han blir VÄLDIGT ledsen och klamrar sig fast vid mig. Jag tar med honom i famnen och går och ser efter. Lillasyster sitter precis framför dörren och leker. Okej. Sätter mig med gosse för ytterligare tio minuter. Men nu är klockan fyra. Jag måste börja laga mat. Vilket jag säger till gossen. Han... blir arg. 8-[ Väldigt mycket så. mellan skriken hör jag orden laga...mat... och så mera yl. Bekymrad är nu jag. Är han sjuk Har han feber Har han ont Jag bestämmer mig för att bära honom till sin egen säng för vidare tillvakning. Väl där förklarar jag för honom att han får gärna vakna till i sängen om han vill, men nu MÅSTE jag börja med maten. Nu har jag en gosse som hysterigråter, springer runt i rummet, bänder och spänner kroppen av ilska och gråter och skriker som aldrig förr. "Herre gud, tänkte jag, trettio procent av alla autistiska barn får epilepsianfall. This is it. Snart kommer fradgan." DÅ äntligen plingar en klocka i mitt huvud:
"Päivi. Det var precis detta du läste om i Barnaboken här om dagen. Precis just det här. Han håller på att spåra ur. Du hjälper inte honom nu genom att dutta och tycka synd om. Du måste ge honom lite motstånd."
Så jag plockar upp honom igen, går med bestämda steg till vårt sovrum, sätter mig och säger lugnt och bestämt:
"Hugo. Nu skall mamma börja laga mat. Du kan vakna till i sängen eller titta på Pippi med lillasyster." Varpå jag dumpar honom i soffan. Han kurar ihop sig till en argboll och skriker mera. Lillasyster börjar nu kittla hans tår. Jag hör från köket att spark mot lillasyster huvud hänger nu i luften. Jag går till vardagsrummet och manövrerar lillasyster till fåtöljen. Nu har jag TVÅ skrikande barn! Och oj så mycket mat jag lagar! Hon kryper gråtande tillbaka till soffan. och ja, varför skall HON flytta på sig för att HAN är på dåligt humör? Så jag säger till honom: "Hugo. Antingen tittar du på Pippi med lillasyster utan skrik eller så följer du med till köket och skriker färdigt där." har en känsla i magen att jag INTE skall lämna honom och gå till ett annat rum just nu. Han skriker vidare, jag plockar upp honom och tar med honom till köket. Där palcerar jag honom på hans tripp-trapp och vänder mig genast om. Jag lagar mat. Han skriker. Konstigt nog är jag inte ett skvatt provocerad eller irriterad. Det är okej. Han får reagera. Men lillasyster behöver inte drabbas - jag vill inte ha komboskrik.
Strax klättrar han ner från stolen och springer skrikande mot vardagsrummet. Jag är inte särskilt förtjust i skrikstolar, men jag haffar honom, och bär honom tillbaka till stolen. "Du kan titta på Pippi sen när du har skrikigt färdigt."
Sedan följer mycket spring upp och ner från stolen och allt under skrik. Någonstans under händleseförloppet säger jag till honom:
"Det är okej, Hugo. Jag lagar mat. Du skriker. Lillasyster tittar på Pippi. Det är okej."
Två minuter i halv fem står jag bakom tripp-trappen och kramar honom i en lugn björnkram och upprepar: "Du kan titta på Pippi när du har skrikigt klart." Halv fem prick är han färdig. Kroppen slappnar av. Skriker slutar. Jag reser på mig och han hoppar ner, pladdrar på med vanlig samtalsröst och springer bort till laillssyter för att titta på Pippi. Jag lagar färdigt maten.
Saker att göra på bättre vis nästa gång:
1) Om han nu hade ett behov av att vara med mig så skulle jag kunnat erbjuda honom chansen att komma till köket med mig och laga mat istället för att erbjuda två alternativsom båda vara borta från mig.
2) inte utgå ifrån att han kommer att uttrycka verbalt alls vad det är han trotsar mot. Han utgår ju ifrån att jag vet.
3) Hjälpa honom genom att erbjuda honom något tydligare att rikta ilskan mot: mammas matlagning är för diffust. Tror jag. Just här blev stolen konkretare, även om jag inte vill ha någon "skrikpall."
4) Inte lämna honom i ett rum med trotsskriket och själv gå till ett annat - som ju effekten av soffdumpningen blev - även om det nu bara var för en minut innan jag var där igen.
Jaja... Det var bara första gången. Jag lär mig väl.
Äh, jag kör på! Tack vare ny säng finns en del spring-upp-ur-säng-komik medblandad till middagsluren (inte till kvällen, dock!
) och eftersom han nu är tre och har ändå skippat sin lur flertalet tillfällen så tänkte jag igår: äh. låt honom vara uppe. Han ser inte ett skvatt trött ut. SÅ somnade han i soffan vid tre-tiden då... Jag tror att han klockade en 40 - minutare självmant. Tjugo i fyra har jag en sömntung gosse i famnen som vill gosa. Det går så bra.
Tio i fyra hör jag att lillasyster har lämnat byggnaden. Så jag säger att nu vill mamma se efter vad lillasyster gör. Han blir VÄLDIGT ledsen och klamrar sig fast vid mig. Jag tar med honom i famnen och går och ser efter. Lillasyster sitter precis framför dörren och leker. Okej. Sätter mig med gosse för ytterligare tio minuter. Men nu är klockan fyra. Jag måste börja laga mat. Vilket jag säger till gossen. Han... blir arg. 8-[ Väldigt mycket så. mellan skriken hör jag orden laga...mat... och så mera yl. Bekymrad är nu jag. Är han sjuk Har han feber Har han ont Jag bestämmer mig för att bära honom till sin egen säng för vidare tillvakning. Väl där förklarar jag för honom att han får gärna vakna till i sängen om han vill, men nu MÅSTE jag börja med maten. Nu har jag en gosse som hysterigråter, springer runt i rummet, bänder och spänner kroppen av ilska och gråter och skriker som aldrig förr. "Herre gud, tänkte jag, trettio procent av alla autistiska barn får epilepsianfall. This is it. Snart kommer fradgan." DÅ äntligen plingar en klocka i mitt huvud:"Päivi. Det var precis detta du läste om i Barnaboken här om dagen. Precis just det här. Han håller på att spåra ur. Du hjälper inte honom nu genom att dutta och tycka synd om. Du måste ge honom lite motstånd."
Så jag plockar upp honom igen, går med bestämda steg till vårt sovrum, sätter mig och säger lugnt och bestämt:
"Hugo. Nu skall mamma börja laga mat. Du kan vakna till i sängen eller titta på Pippi med lillasyster." Varpå jag dumpar honom i soffan. Han kurar ihop sig till en argboll och skriker mera. Lillasyster börjar nu kittla hans tår.
Jag hör från köket att spark mot lillasyster huvud hänger nu i luften. Jag går till vardagsrummet och manövrerar lillasyster till fåtöljen. Nu har jag TVÅ skrikande barn! Och oj så mycket mat jag lagar! Hon kryper gråtande tillbaka till soffan. och ja, varför skall HON flytta på sig för att HAN är på dåligt humör? Så jag säger till honom: "Hugo. Antingen tittar du på Pippi med lillasyster utan skrik eller så följer du med till köket och skriker färdigt där." har en känsla i magen att jag INTE skall lämna honom och gå till ett annat rum just nu. Han skriker vidare, jag plockar upp honom och tar med honom till köket. Där palcerar jag honom på hans tripp-trapp och vänder mig genast om. Jag lagar mat. Han skriker. Konstigt nog är jag inte ett skvatt provocerad eller irriterad. Det är okej. Han får reagera. Men lillasyster behöver inte drabbas - jag vill inte ha komboskrik. Strax klättrar han ner från stolen och springer skrikande mot vardagsrummet. Jag är inte särskilt förtjust i skrikstolar, men jag haffar honom, och bär honom tillbaka till stolen. "Du kan titta på Pippi sen när du har skrikigt färdigt."
Sedan följer mycket spring upp och ner från stolen och allt under skrik. Någonstans under händleseförloppet säger jag till honom:
"Det är okej, Hugo. Jag lagar mat. Du skriker. Lillasyster tittar på Pippi. Det är okej."
Två minuter i halv fem står jag bakom tripp-trappen och kramar honom i en lugn björnkram och upprepar: "Du kan titta på Pippi när du har skrikigt klart." Halv fem prick är han färdig. Kroppen slappnar av. Skriker slutar. Jag reser på mig och han hoppar ner, pladdrar på med vanlig samtalsröst och springer bort till laillssyter för att titta på Pippi. Jag lagar färdigt maten.
Saker att göra på bättre vis nästa gång:
1) Om han nu hade ett behov av att vara med mig så skulle jag kunnat erbjuda honom chansen att komma till köket med mig och laga mat istället för att erbjuda två alternativsom båda vara borta från mig.
2) inte utgå ifrån att han kommer att uttrycka verbalt alls vad det är han trotsar mot. Han utgår ju ifrån att jag vet.
3) Hjälpa honom genom att erbjuda honom något tydligare att rikta ilskan mot: mammas matlagning är för diffust.
Tror jag. Just här blev stolen konkretare, även om jag inte vill ha någon "skrikpall." 4) Inte lämna honom i ett rum med trotsskriket och själv gå till ett annat - som ju effekten av soffdumpningen blev - även om det nu bara var för en minut innan jag var där igen.
Jaja...
Det var bara första gången. Jag lär mig väl. -
Gäst
Jag kör mina gossfunderingar här i samma tråd det blir bra.
På sistone har jag märkt ett otrevligt mönster vid matbordet till lunch och middag: så fort som Sofia låter alls börjar Hugo gråta och springer ifrån bordet, utan att ha ätit alls. Det är inget nytt det här. Det kommer och går i perioder. Men sen dyker han ju upp strax efter lunchen och vill ha macka och frukt och det är ett fasligt ätande mellan målen.
Idag nu så gick jag till soffan dit han hade sprungit och sade att han får gärna komma och äta sin mat för snart dukar jag undan. Han såg på mig med skratt och bus i ögonen - att han ligger ner i soffan och jag står bredvid tycker han betyder att det är dags att busa och leka lite.
När Sofia hade ätit klart frågade hon efter apelsin vilket hon fick. Samtidigt ropade jag efter Hugo: "Vill du ha apelsin till efterrätt?"
Då kom han springande och satte sig för att äta aplesin. efter apelsinen frågade han efter "macka" varpå jag serverade honom hans lunchtallrik med världens självklaraste min. Han åt ett par tre köttbitar, varpå han var "klar."
efteråt cirklade han lite runt frukten men jag förklarade att vi äter mera frukt till mellanmål sedan, vilket han köpte rakt av.
Följande funderar jag över:
det kan vara värmen. Jag tappar aptiten när det är så här varmt och skulle absolut klara mig på yoghurt, glass och fruktsallad. Han är kanske likadan
det kan vara trots. Ingen får prata alls vid matbordet när han äter.
Det kan vara den här ljudöverkänsligheten han har - den gör sig gälld då och då...
Det kan vara en salig blandning av allt - för att förenkla livet för mig lite...
Själva undringen är:
om det hade varit trots då skulle han inte ätit något alls - eller
Strategi:
Servera frukt till efterrätt och försöka satsa lite på lättare maträtter när det går.
Hålla måltidstiderna.
Vara generös med den egna vinbärssaften nu i värmen.
Andra som har matvägrare i värmen..? Hur tänker ni..?
På sistone har jag märkt ett otrevligt mönster vid matbordet till lunch och middag: så fort som Sofia låter alls börjar Hugo gråta och springer ifrån bordet, utan att ha ätit alls.
Det är inget nytt det här. Det kommer och går i perioder. Men sen dyker han ju upp strax efter lunchen och vill ha macka och frukt och det är ett fasligt ätande mellan målen. Idag nu så gick jag till soffan dit han hade sprungit och sade att han får gärna komma och äta sin mat för snart dukar jag undan. Han såg på mig med skratt och bus i ögonen - att han ligger ner i soffan och jag står bredvid tycker han betyder att det är dags att busa och leka lite.
När Sofia hade ätit klart frågade hon efter apelsin vilket hon fick. Samtidigt ropade jag efter Hugo: "Vill du ha apelsin till efterrätt?"
Då kom han springande och satte sig för att äta aplesin. efter apelsinen frågade han efter "macka" varpå jag serverade honom hans lunchtallrik med världens självklaraste min. Han åt ett par tre köttbitar, varpå han var "klar."
efteråt cirklade han lite runt frukten men jag förklarade att vi äter mera frukt till mellanmål sedan, vilket han köpte rakt av.
Följande funderar jag över:
det kan vara värmen. Jag tappar aptiten när det är så här varmt och skulle absolut klara mig på yoghurt, glass och fruktsallad.
Han är kanske likadan det kan vara trots. Ingen får prata alls vid matbordet när han äter.
Det kan vara den här ljudöverkänsligheten han har - den gör sig gälld då och då...
Det kan vara en salig blandning av allt - för att förenkla livet för mig lite...
Själva undringen är:
om det hade varit trots då skulle han inte ätit något alls - eller
Strategi:
Servera frukt till efterrätt och försöka satsa lite på lättare maträtter när det går.
Hålla måltidstiderna.
Vara generös med den egna vinbärssaften nu i värmen.
Andra som har matvägrare i värmen..?
Hur tänker ni..?-
Nancy
Hej Päivi
Hoppas att du får fler svar på dina funderingar (och även gällande förra inlägget). Ville bara berätta hur jag tänker kring mat nu i värmen:
-hålla tiderna gällande just mat
-generös med vatten/saft
-inte oroa mig för matintag utan tänka att det ordnar sig 8)
-envist och som en papegoja upprepa "ja det får du sen" ifall det efterfrågas mat mellan måltiderna
Kram från Nancy
Hoppas att du får fler svar på dina funderingar (och även gällande förra inlägget). Ville bara berätta hur jag tänker kring mat nu i värmen:
-hålla tiderna gällande just mat
-generös med vatten/saft
-inte oroa mig för matintag utan tänka att det ordnar sig 8)
-envist och som en papegoja upprepa "ja det får du sen" ifall det efterfrågas mat mellan måltiderna
Kram från Nancy
Hej Päivi
Jag trodde att jag svarat på ditt tidigare inlägg, men jag hade visst inte det - troligen för att du redan kommit fram till allt jag hade haft att bidra med Du har ju liksom en tendens till det, att själv komma fram till svaren i dina inlägg.
Vad gäller maten så är både du och Nancy inne på samma linje som jag. "Ja, mums, det tar vi sen till mellis/ efter middagen..." Inget emellan. Förutom dryck om så behövs. Och det gör det ju - i värmen.
Om det är trots eller annat, tror jag ev spelar mindre roll. Men ÄR det trots, så kan det visst vara så att man sedan kommer och äter. Det har inte med trotset att göra. Frågorna hade man ju redan ställt, i den omfattning man hade lust. Här hemma blev det just inte lika mycket frågor kring maten om det var något man älskade, som om det var något man var mindre förtjust i - om man säger
Kram
Jag trodde att jag svarat på ditt tidigare inlägg, men jag hade visst inte det - troligen för att du redan kommit fram till allt jag hade haft att bidra med
Du har ju liksom en tendens till det, att själv komma fram till svaren i dina inlägg.Vad gäller maten så är både du och Nancy inne på samma linje som jag. "Ja, mums, det tar vi sen till mellis/ efter middagen..." Inget emellan. Förutom dryck om så behövs. Och det gör det ju - i värmen.
Om det är trots eller annat, tror jag ev spelar mindre roll. Men ÄR det trots, så kan det visst vara så att man sedan kommer och äter. Det har inte med trotset att göra. Frågorna hade man ju redan ställt, i den omfattning man hade lust. Här hemma blev det just inte lika mycket frågor kring maten om det var något man älskade, som om det var något man var mindre förtjust i - om man säger
Kram
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 -
Gäst
Tack Ewa och Nancy!
Jag känner mig glad och lättad när jag ser att det finns fler som funderar som jag omkring bla detta med favvomat resp. icke-favvomat... Kan nog ha en del med saken att göra det med ja... 
Nu under eftermiddagen såg jag att Hugos bröd var katastrofslut så det var bara att baka mera. Och ni vet, lukten av nybakat... 8) Klart att man skall få smaka när det är varmt och färskt. Lite. men så får vi se vad som händer till middagen då ja.
Har städat undan frukten så att han inte kan förse sig själv. Den största boven i dramat här är nog ändå att jag är så överförtjust i hans nya förmåga att använda sig av ORD att jag gärna vill ge honom det han vill ha - när han ber om det med ord. Skall nog coola ner upphetsningen lite och inse att orden är här för att stanna. 8)
Tackar för bollningsrättigheter!
Jag känner mig glad och lättad när jag ser att det finns fler som funderar som jag omkring bla detta med favvomat resp. icke-favvomat...
Kan nog ha en del med saken att göra det med ja... Nu under eftermiddagen såg jag att Hugos bröd var katastrofslut
så det var bara att baka mera. Och ni vet, lukten av nybakat... 8) Klart att man skall få smaka när det är varmt och färskt. Lite. men så får vi se vad som händer till middagen då ja. Har städat undan frukten så att han inte kan förse sig själv. Den största boven i dramat här är nog ändå att jag är så överförtjust i hans nya förmåga att använda sig av ORD
att jag gärna vill ge honom det han vill ha - när han ber om det med ord. Skall nog coola ner upphetsningen lite och inse att orden är här för att stanna. 8) Tackar för bollningsrättigheter!
Jag tänkte lägga mig i
Emma säger så här ungefär 17 gånger om dagen:
-Jag är hungrig.
Oavsett om middag serverats 5 minuter innan.
I lördags började jag med min nya "hårda" (typ den rätta) strategin. Hon får inte en smula om det inte är frukost, lunch eller middag förutom vatten när det varmt.
Eventuellt får hon smaka på det vi ska laga till middag men annars är det tvärnit. Har som du plockat bort frukten från hennes synfält och rensat skåpen på alla godsaker som funnits.
I och med att vi har haft lite kalas och hennes mamma älskar choklad så fanns det en del sånt i skafferiet. Ligger numer på ett helt annat ställe så jag slipper höra:
-Mamma, gå ut ur köket är du snäll, låt mig vara ifred.
(betyder då, -så jag kan sno något att stoppa i munnen....)
Har även lagt alla grönsaker högst upp i kylen nu och mjölk och annat tråkigt längst ner så det inte går att ta heller...
Om hon inte äter någon lunch så är det hennes problem, inte mitt. Hon klarar sig. Jag resonerar som så att så länge hon äter välling morgon och kväll (ca 6 dl totalt) så kan hon strunta i att äta en hel dag utan att hon skulle svälta för det.
Vet inte om Hugo äter välling fortfarande?
Kram Tessan
Emma säger så här ungefär 17 gånger om dagen:
-Jag är hungrig.
Oavsett om middag serverats 5 minuter innan.
I lördags började jag med min nya "hårda" (typ den rätta) strategin. Hon får inte en smula om det inte är frukost, lunch eller middag förutom vatten när det varmt.
Eventuellt får hon smaka på det vi ska laga till middag men annars är det tvärnit. Har som du plockat bort frukten från hennes synfält och rensat skåpen på alla godsaker som funnits.
I och med att vi har haft lite kalas och hennes mamma älskar choklad så fanns det en del sånt i skafferiet. Ligger numer på ett helt annat ställe så jag slipper höra:
-Mamma, gå ut ur köket är du snäll, låt mig vara ifred.
(betyder då, -så jag kan sno något att stoppa i munnen....)
Har även lagt alla grönsaker högst upp i kylen nu och mjölk och annat tråkigt längst ner så det inte går att ta heller...
Om hon inte äter någon lunch så är det hennes problem, inte mitt. Hon klarar sig. Jag resonerar som så att så länge hon äter välling morgon och kväll (ca 6 dl totalt) så kan hon strunta i att äta en hel dag utan att hon skulle svälta för det.
Vet inte om Hugo äter välling fortfarande?
Kram Tessan
-
Gäst
Tessan skrev: -Mamma, gå ut ur köket är du snäll, låt mig vara ifred.
(betyder då, -så jag kan sno något att stoppa i munnen....)
Vet inte om Hugo äter välling fortfarande?
Kram Tessan
Jag gillar Emma. 8) Hon har alltid en klar plan i huvudet.
Hugo äter inte längre välling i och med GF/CF - kosten men det är sak samma - jag som du tror på att maten har bättre förutsättningar att smaka ifall det inte finns annat att knapra på mellan målen och det enda som finns tillgängligt är svartvinbärssaft.
