Välkomna, välkomna är ni
Och tack kära ilindström
och alla
vars förnämliga arbete jag verkligen inte vill störa.
Tassar bara in här med rodnande kinder
för att förtydliga:
PappaMatte skrev:
I Barnaboken skriver AW "vagna utan ord barnet till dess att det sover".
Det var en av anledningarna - den tyngsta, tror jag
- till att jag skrev om, eller redigerade, Barnaboken, den som kom i original 1983 och sedan fick en uppdaterad version 1994 och så ännu en 2004. Ni måste alltså ha en av de "gamla", utgiven före 2004. Där står det att man ska vagna till sömns. Det ska man verkligen inte
På den tiden utgick jag från mina egna små barn. Det var liksom ingen konst att vagna dem över först första nattmålet (vid ett) och sedan det andra (vid fyra); det var rutin för mig - och därmed för dem, kan jag tänka
Jag vagnade tills de somnat om, och så slutade de vakna sedan, snyggt och prydligt.
Det var när folk omkring mig började fråga hur jag gjorde för att få mina barn att sova så gott hela nätterna som jag delade med mig av hur jag hade gjort, och jag hade ju arbetat efter Standardmodellen (från och med tredje barnet, som "skapade" den) och helt enkelt aldrig haft några sömnbekymmer. Jag jobbade förebyggande, vilket ju är principen för hela Standardmodellen. Jag tyckte och trodde verkligen att det var så enkelt
Men insåg ju med tiden att en massa andra faktorer spelade in. Dels förstås min attityd - får man barn efter barn (tre fick jag på mindre än två år
) kan man inte överkoncentrera sig på en enda liten unge och på ren svenska krångla till det. Saker måste flyta. Tack, säger barnet, i handling
(Se krönikan "Säkerhet är trygghet.")
Men vad jag hade, som inte de som bad om hjälp och råd hade, var fasta tider och rutiner, massor med mat, och jag upprepar: MASSOR med mat, daglig utevistelse som en självklarhet, daglig social delaktighet redan innan barnet kunde sitta och massor med skratt. Och allt detta varje dag utan undantag. Och jag var, som sagt, med sex små barn hemma, ganska lätt på handen, dvs ifrågasatte aldrig de enkla rutinerna. Då gjorde inte barnen det heller.
Det var alltså inte mina egna barn som fick mig att börja utveckla Sova hela natten-kuren för trettio år sedan. Det var andras. Mitt första kurbarn var en grannes åttamånaders. (Han fyller 30 år i år och vi har fortfarande en alldeles speciell, kärleksfull kontakt
) Han var för stor för vagn. Alltså "buffade" jag honom där han låg, för att försöka återskapa någon sorts vagningskänsla i den lilla kroppen, "skjutsar". Och fick ju hålla kvar honom på plats med andra handen (över ryggen), så han inte for in i sängkanten, typ
Och när jag inte orkade stå där längre, dubbelvikt, gick jag ut ur rummet och bara kände att jag naturligtvis borde avsluta med någonting, ge honom ett budskap, ett besked, en betryggande bekräftelse på att allting var så bra, så bra så; nu skulle han bara precis sova så gott, här var det ingen fara, allt var frid och fröjd, punkt slut, go'natti med sig! Så föddes ramsan (och jag slapp bryta ryggen). Och tredje natten sov han tolv timmar. Efter att dessförinnan varit på tal för både Theralen och sjukhusinläggning.
Nu i dagarna har jag just avslutat redigeringen av jubileumsutgåvan av Barnaboken - den fyller 25 år i år! Det blir alltså ytterligare en uppfräschad version, inledd med "Kärlekens gåva", och med en hel del smått och gott även från svunna dar; ja, en jubileumsutgåva. Där kommer "trenätterskuren", alltså den som så att säga ingår som ett led i Standardmodellen och som inte är värsta kuren för folk med veritabla sömntrasslare - för dem finns ju nu Internationella Sova hela natten-boken - att se ut så här, i sammandrag:
Trenätterskuren. PM:
1. Följ Standardmodellens hela program noga under dagen. Lägg på en halvtimmes vakentid för det månadsgamla barnet, så att målen omfattar bortåt två timmar i stället för en och en halv. Om ett spädbarn ska kunna sova minst sex timmar i sträck (vid tre veckor-en månad), åtta timmar (vid två månader), tio timmar (vid tre månader) respektive tolv timmar (vid fyra månaders ålder), krävs att barnet är erforderligt mätt, nöjt och belåtet vid dagens slut.
2. Så fort du hör det allra första skriket, börja "vagna" omedelbart. Väntar du och hoppas på att barnet ska somna om av sig självt, hinner överlevnadsångesten gripa tag i den lilla. Är den skadan väl skedd, tar försöken att vagna barnet lugnt betydligt längre tid. Dröj därför inte utan rusa upp!
3. Betrakta barnets skrik som frågor. Din uppgift är att ge svar. På natten sover man. Ditt lilla barn kan inte genast ta till sig budskapet, men snart trillar polletten ner. Så fort du fått tag i den rätta vagningstekniken, ska du kunna få tyst på det mest rejäla skrikande inom (mindre än) två minuter.
4. Om barnets gråt tycks dig outhärdlig, därför att du inte fått korn på den effektiva vagningstekniken, som lugnar i stället för att trösta eller söva, och du avbryter trenätterskuren för att ta upp och ge mat, blir nästa försök svårare. Du har då gett barnet motsägande besked, och den lilla vet inte vad hon ska tro. Motsägande besked underminerar den tillit och det förtroende, som du ju vill att ditt lilla barn ska hysa för dig. Föregå då med gott exempel: visa själv barnet samma tillit och förtroende! Minsta tvivel, som du avslöjar, får barnet att omedelbart vädra fara.
5. För varje gång vagnar du allt kortare. Avsluta med några snabba skak i handtaget och gå därifrån, bortvänd. Du får kanske gå tillbaka efter en minut eller två och vagna igen, men du får inte fastna vid vagnen; du ska bort därifrån så snabbt att det varje gång känns alldeles för tidigt. Ska lilla barnet kunna (fortsätta) göra framsteg, krävs att du själv gör ”baksteg” – först, och kontinuerligt.
Och vidare står det så här om "standardmodellerade" fyramånadersbarn (i sammandrag):
Vissa barn behöver hjälp med att sova hela natten, andra inte. Bestäm en gräns. Jag brukar dra den vid fyra månaders ålder.
Den tiden är bra av två skäl.
För det första är en frisk och fullviktig fyramånadersbaby fullt i stånd att sova tolv timmar i sträck utan påfyllning av mat. För det andra kommer nu mer mättande mat än bröstmjölken in i bilden. Finns inte för dagen fyramånadersvälling att köpa färdig kan man antingen göra den själv eller servera en med kokt vatten lätt uttunnad version av den sockerfria sexmånadersvällingen. Den som ammar kan fundera över alternativet bröstmjölk om dagarna, välling på kvällen. Mättande och god verkar den ofta som rena klubbslaget.
Förutsättningen för att den lilla ska sova hela natten är att hon fått tillräckligt med mat varje mål under dagen, inte bara till kvällen, och att dagen innehållit tillräckligt av vakentid och verksamhet.
Man spikar dagen D, och ser till att särskilt den dagen uppfyller förutsättningarna till övermått.
I fortsättningen måste man alltså korrigera det schema man följer mer eller mindre fast: eftersom både mat och vakentid faller bort om kvällen, måste detta kompenseras om dagen. Det sammanlagda antalet sovtimmar ska bli detsamma som förut (förmodligen mellan femton och sexton per dygn). Om tolv av dem nu går åt till natten, återstår tre eller högst fyra. Dessa kan lämpligen fördelas på en längre middagssömn, en kortare morgonsömn och en kortare eftermiddagslur. - - - Nu är det alltså dags att göra slag i saken och upprätta ett schema kring endast fyra mål, plus en så kallad nattslurk allra sist. Inga nattmål mer.
Ett schema för småfolk ska ju alltid avpassas till husets övriga tider och till den vuxnas eller de vuxnas villkor. Poängen är att en liten älskling i den här åldern – fyramånadersbabyn är ett riktigt vanedjur – fromt anammar vilket schema som helst, om det bara är någorlunda regelbundet (helst mycket regelbundet). Det går bra att lägga nattsömnen mellan midnatt och 12 på dagen, om så skulle vara! - - -
Håll sedan ett öga på tiden, så att morgonluren inte blir för lång.
Den här dagen måste du åstadkomma allt du kan av trevlig underhållning, social delaktighet, goda skratt och allmänt hålligång. Dessutom måste massvis med mat serveras och en rejäl skopa frisk luft. - - -
Till sista målet på eftermiddagen/tidiga kvällen är det så dags för den stora satsningen. Allt den lilla kan få i sig av mat och allt hon någonsin kan ta emot av sällskapsliv och social delaktighet bör ges henne nu. Och roligt ska hon ha, hela vägen till sängen! Spara inga ansträngningar. Minns att en liten baby som snusat mest hela dagen och som ännu har plats i magen för mer mat aldrig någonsin kan sova några tolv timmar - lika lite som du själv. Servera allra sist nattslurken och truga i det längsta på älskvärt, men envist, kafferepsvis.
Lägg det glada barnet på mage i vagnen nu och placera den på mörkt ställe, tyst och svalt. Öppet fönster, frisk luft, söver gott. Stoppa om, aktivera larmet och bestäm att nu börjar natten. Ge en liten godnattramsa när du går, gärna i fyra rytmiska ”verser” efter varandra.
Bestäm dig också för vid vilken tid natten ska ta slut. Rucka sedan inte på den tidpunkten. Har du tänkt dig 6, så ska dagen heller inte börja förrän 6. - - - Om och när den lilla alltså vaknar och du konstaterar att klockan är 11, 3 på natten eller vad som helst men inte 6, går du upp och drar vagnen.
Tala inte och rör inte barnet. Avslöja inte din närvaro. Dra med stadiga tag fram och tillbaka med hela armens längd och ordentliga knyckar vid varje tag.
Barnet kommer att lyfta huvudet och försöka se vad som händer, men eftersom ingenting finns att se eller höra lägger sig den lilla strax ner igen.
Argt, förtvivlat eller allmänt förbluffat kommer barnet med sina skrik att fråga: ”Får jag ingenting att äta?” Och du svarar, utan ord men med din säkra attityd och rejäla vagning ”Nej, inte nu; du ska sova.” På natten sover man, är budskapet. ”Fastna” därför inte med vagningen. Tänk besked, inte tröst. - - -
Barnet somnar så småningom om, och det ska den lilla göra själv. Det är inte meningen att hon ska lära sig att hon måste bli vagnad för att kunna sova så gott; då vaknar hon så fort vagnen står stilla. Gå därifrån mellan varje vagningsomgång, som ska bli allt kortare! Avsluta gärna med en bekräftande godnattramsa, mjuk, låg och glad.
Första natten får du gå upp och vagna både två och tre gånger till, förmodligen. Viktigt är att du börjar vagna omedelbart, så att inte barnet hinner skrika upp sig. Sluta medan det känns på tok för tidigt! Några snabba skak i handtaget från sida till sida kan få sätta punkt.
Är årstiden ljus, kommer barnet att kunna se saker, varpå lilla hjärnan genast sätter igång. 90 procent av små barns alla intryck kommer genom synen. Särskilt med tanke på den så kallade vargtimmen mellan kl 4 och kl 6 är det därför viktigt att du mörklägger rummet helt. - - -
Du får inte be om ursäkt för vad du gör. Din röst ska vara glad, säker och bestämd, som om du satte punkt hela tiden. Här ges ingen plats för invändningar! Du får inte ta udden av din handling genom att i ord eller ton motsäga den. Det gäller alltså att inte stå och mumla, vare sig högt eller i tankarna: ”Ja, kära du, jag tycker det här är förfärligt, det är gräsligt att behöva göra dig så besviken, ledsen och arg… Men du skulle ju behöva sova hela natten…. Nog behöver du väl det? Snälla, kan du inte göra det? Jag skulle bli så glad…” I ett sådant läge söker man bekräftelse från barnet på att man gör rätt. Helst ska då också barnet självt bestämma hur det ska vara och därmed befria en från ansvar. Det är inte fair play. - - -
Klockan 6 – om det var det du bestämde – är pärsen så äntligen över, och det brukar bli värst framåt morgonkulan. En marginal på en halvtimme man ju alltid tillåta sig första gången, om det blir för svårt, speciellt om den lilla varit van vid att få mat klockan 5, till exempel. Barnet ska då tas upp - med glada tillrop - i ett ögonblick då hon är lugn och tyst, inte när hon skriker.
Men andra natten bör man hålla tiden strikt. Andra natten får du gå upp och dra vagnen i en, två eller högst tre omgångar. Tredje och sista natten räcker det med en. Ofta behövs ingen alls. Och sedan sänker sig friden.
Detta är inga svåra saker. Det som krävs – utöver naturligtvis barnets välbefinnande enligt Standardmodellen – är bara detta:
* att man vagnar i tillräckligt bestämda rörelser med stadiga svängningar och en rejäl liten knyck i varje ände, inte för att söva utan för att ge besked,
* att man intar en attityd av självklarhet: på natten sover man,
* att man inte avbryter trenätterskuren förrän vanan etablerats, vilket alltså tar tre nätter. (Sedan ska den sätta sig en vecka också.)
Avbryter man första eller andra natten för att ändå ge barnet mat exempelvis klockan fyra på morgonen, tar det inte tre nätter utan betydligt fler nästa gång man försöker, eftersom barnet fått motsägande besked. Betvivlar man sin karaktär, beslutsamhet och attityd av saklig sjävklarhet, tar man med sig tvivlen och frågetecknen till barnvagnen och kommer inte att lyckas. Då är det bättre att inse sin begränsning och be en sakligare person genomföra trenätterskuren. Man får försöka ha för ögonen att det ju inte är sin egen bekvämlighet man eftersträvar, utan barnets välbehövliga, sammanhängande nattsömn. Det är barnet som i första hand behöver sova, till ro för en omstörtande ilsnabb utveckling.
Jag hoppas läget har klarnat och försöker lägga rodnaden
till ro
LYCKA TILL
). Kombinationen stenkoll/nyfiken och att hon aldrig tycktes bli trött (vilket jag förstod att hon var) ledde till att gumman drog på sig koliksymtom när hon var ca 5 veckor. Det var då jag fick Barnaboken i min hand (en verklig räddare i nöden, det hade kunnat gått illa annars!) 
!)
. /H
. 