Ida, nu dtygt 1,5 år har i hela livet varit rädd för sin morfar...
I somras var vi på semester med mormor och morfar några dagar.
I början var det lite kärvt, men redan efter någon timme och resten av resan var allt frid och fröjd.
När vi sedan då och då träffat dom har det gått bra
En kväll behövde vi barnvakt i en enda ynka timme. Ingen annan än morfar själv kunde, och eftersom det gått så bra de sista månaderna skulla han ha hand om barnen, hemma hos sig.
När jag frågade pappa (morfar) hur det gått, satt han med helt tom blick och sa "Detta vill jag nog aldrig göra om..." och menade det
Ida hade GALLskrikit hela timmen innan sambon kom och hämtade dom, helt ifrån sig av skräck! Tårarna och snoret sprutade och hela hon skakade
Mitt i alltihop hade han satt sig på knä och sagt "Men Ida då...", då hade hon kommit fram och faktiskt kramat honom mellan snyftningarna...
Clara, 3,5-åringen hade varit en klippa och gått omkring och tröstat och klappat Ida.
Han är inte "van" vid barn (mig och mina 2 systrar tog ju mamma hand om på den tiden när vi var små..
) Han är väldigt "flathänt" men han är så SNÄLL! Gör inte en fluga förnär, jag har aldrig sett honom arg i hela mitt liv!!Nu, så fort hon ser honom, bryter hon samman helt
Även fast jag är med.
KAN man göra något åt detta tråkiga?
kram anna
Han kan alltså göra sig liten och hjälplös, om han orkar genomföra en sådan liten "kur": krypa dåligt, ligga fel och "ont" på golvet, rulla runt fumligt, försöka nå saker, misslyckas, göra fel, bryta samman - allt utan minsta ögonkontakt med Ida. Lilla Clara kan få "hjälpa" honom; henne kan ha be och vädja till. Vad vi vill uppnå till slut är att lilla Ida inte kan hålla sig för skratt. Troll spricker i solsken 