Monsterrädd 7-åring

[Bjorna]

Min nyblivna 7-åring har alltid varit lite harig och lite mörkrädd men nu har det allt mer accelererat och just nu är det monster i varenda garderob och under alla sängar. Hon vägrar att sova med lyset släckt utan ska ha både sänglampa och skrivbordslampa tänd när hon somnar, ibland blir hon dessutom så rädd och uppjagad att hon kräver att få ha taklampan tänd.

Jag känner mig helt rådvill hur jag ska hantera dessa monster. Att säga att dom inte finns funkar inte "dom visar sig bara för barn" och "monstren försvinner när en vuxen öppnar garderobsdörren och sen så kommer dom tillbaka". Hon tycker att det är hemskt otäckt med mörkret utanför och vi bor mitt i skogen så det är verkligen becksvart där ute. Igår kväll så frågade jag henne om inte hennes tand skulle komma snart (hon har en rejäl glugg där fram). Då började hon titta sig orolig över axeln eftersom hon trodde att jag sa att det skullle komma en tant. Hon jagar upp sig över allt möjligt och verkar verkligen rädd.
Har ni inga bra handfasta tips hur man hanterar monster och mörkrädda 7-åringar??? Vi behöver hjälp...

[Tessan]

Hej
Har ni gått på monsterjakt ihop?
Min före detta mans dotter blev jätterädd under en period när hon var 6 år för monster/häxor osv.
Då hade vi monstermöte..
Diskutera på morgonen redan hur ni ska få bort monstren, fråga dottern hur hon tror ni kan bli av med dem osv.
Bestäm en tid när ni ska gå på jakt och ta bort dom och gör sen STOR affär av det och spela upp en teaterakt utan dess like när ni hittar spåren av ett monster som har funnits men inte finns längre
Det är ju faktiskt allvarligt när monster är på ovälkommet besök 8)

När jag och Felicia gjorde så tog det inte ens tre dagar så sov hon sött som socker igen.
Så ta dotterns rädsla på fullt allvar och visa henne att ni tillsammans ska ta bort dom.

Lycka till

/Tessan

[Ewa]

Klockrent, Tessan

[annawahlgren]

Tack, Tessan

En liten varning i all välmening, Bjorna - döm inte ut barnet som "lite harig" och "lite mörkrädd" - det sätter sig för livet och hämmar henne kolossalt, om du inte hejdar dig medan tid (förhoppningsvis) är

Alla barn är (med fog) rädda för vargen, den arketypiska, som i vår kultur symboliserar allt som hotar människan till liv och lem. Vi vuxna är ganska rädda för vargen också. Vi vidtar dagligen - och nattligen - alla tänkbara mått och steg för att inte falla offer för vargen i någon av dess skepnader. Du låser säkert ytterdören noga därute i skogen när natten faller, och du lämnar inte fönstren öppna på vid gavel ifall några mördare och banditer skulle ha vägarna förbi i nattens mörker. Du släcker de levande ljusen och lämnar inte spisen på. Antagligen har du brandlarm. Så vad är det du är rädd för Inte mörkret, för det vet du inte är farligt i sig. Men för det som kan gömma sig i mörkret. Du vet att du inte kan förneka faran / vargen: "Äsch, det finns inget farligt som kan hända." Du vet att det finns massor med farligt som kan hända. Du förnekar inte faran, men du försöker undvika den. Du går inte ens över gatan utan att se dig noga om. Och inte struntar du i att betala räkningarna heller, för då kan kronofogden - vargen - ta huset ifrån dig.

Små barn kan inte vidta några som helst förebyggande säkerhetsåtgärder. De är helt i händerna på oss vuxna, som beskyddar dem och säkrar deras liv och lem åt dem. Och det gör vi ju efter bästa förmåga oavbrutet, 24 timmar om dygnet.

"Det är ingenting att vara rädd för" är alltså inte något särskilt övertygande argument. Världen är full av saker att vara rädd för - med fog - och alltså skydda sig mot till varje pris. Men mörkret hör inte till dem. Det vet vi uxna, men det vet inte små barn.

Som ställer frågor. "Är mörkret farligt?" Kan också översättas till spädbarnets skrik av överlevnadsångest: "Kommer vargen och tar mig nu?"

Och barn frågar, som du märkt, i påståendets form. MÖRKRET ÄR FARLIGT! skriker de. Men det är fortfarande en fråga. "Är mörkret farligt?"

När du då börjar tända lampor på natten, svarar du ja på den frågan. Du jagar i väg mörkret. Och bekräftar att mörkret är farligt och fel. Så fråga dig jämförelsevis vad du skulle "svara" om barnet undrade ifall - "påstod" att - regnet var farligt. Installera solarium Låta henne slippa gå ut så fort det var minsta vattenpuss på marken Nej, du gör ju inte det. Regn kan vara blött och förkyla folk, och därför skyddar du henne med regnkläder. Men det är inte farligt eller fel. Regn är ingenting man kan beordra Gud att ta bort.

Mörkret är inte heller farligt eller fel. Och tro det eller ej, det vet ditt lilla barn innerst inne. Hon är gjord inte bara av kött och blod utan också av Guds ande, dvs det vi kallar naturen. Men hon måste fråga, både för att hon måste ifrågasätta allt, särskilt det självklara (som trotsbarnet gör) och för att hon, liksom du och alla andra, behöver kunna känna sig SÄKER, särskilt inför natten då ju sömnen slår ut ens vaksamhet. Läs gärna januarikrönikan på detta tema: "Säkerhet är trygghet".

Nu har du gett fel svar, alltså ett för henne icke nöjaktigt, icke godtagbart svar, när du bekräftat och understrukit hennes "harighet" och "mörkrädsla", och därför försöker hon tvinga dig att ge henne det rätta svaret, det som kunde fylla henne med lättnad i stället.

Till det är monsterjakt en utmärkt idé, att genomföras på största allvar, vilket visar det vi alla vet: att vargen - faran - faktiskt finns, och att vi gemensamt måste skydda oss mot den så att vi undgår att falla offer för den. Man kan gärna komplettera med att tillsammans med barnet säkra hela huset i övrigt, så som man ju själv mer eller mindre slentrianmässigt gör varenda dag / kväll. Och låta barnet lära sig ordentligt hur man gör - det är dessutom hög tid

Förhopppningsvis räcker detta, men om inte måste du nog angripa din egen attityd här och inte låta minsta motståndets lag regera (som t ex tända alla lampor som finns). Du måste tänka efter lite djupare och lite till, för det är det hon vill tvinga dig till. Hon ställer dig mot väggen fullständigt, för hon kan inte godkänna det felaktiga svaret, det som skulle stämpla henne till mörkrädsla och harighet för livet.

Så ÄR mörkret farligt? Nej, det är det inte. Det vet du. Så hur ska du övertyga henne om det Det går, som du förstår, inte i ord. Det måste göras i handling.

Och nu kommer du inte undan längre. Monstret visar sig bara för barn, och du är inget barn. Monstret försvinner så fort en vuxen öppnar garderobsdörren, men kommer tillbaks och skräms så fort du går. Och där står du med din tvättade hals, vilket var precis vad som var meningen. Hon vill åt din sanning, DIN sanning, den DU står för. Och den lyder i all enkelhet: "Mörkret är inte farligt. Världen är fulll av faror, det är sant, men jag som din överlevnadsgarant skyddar dig mot dem, och jag lär dig under hand som du växer upp hur du ska kunna skydda dig själv mot dem, så att du klarar dig själv en vacker dag - så att vargen INTE kommer och tar dig."

På natten sover alltså lamporna. Släck dem. Skruva ur dem. Vägra dem. På natten sover både människor och djur, blommor och fåglar, och för att vi ska kunna sova så gott har Gud svept in jorden i mörker om natten. (Du behöver ju inte blanda in Gud om du inte vill, men det är inte sällan tacksamt för att små barn ska förstå saker och ting här i världen )

Och så låter du barnet bekanta sig med "faran" - mörkret - beskyddat. Ut och traska i skogen, alltså. En spännande natt (eller tre). Låt henne upptäcka sitt mörkerseende, för vilket just mörkret är en förutsättning. Famla och var (lagom) hjälplös du också, men inte rädd. Kom ihåg att troll spricker i solsken - även mörkt sådant - om man bara kan skratta tillsammans åt "vargen" ibland En lekfull skogspromenad, alltså (eller tre) är en bättre medicin än alla ord - och alla lampor - i världen.

Det nästa är att du verkligen lär dig att se dessa (och miljoner andra) påståenden som just frågor. "Det finns MONSTER i garderoben!" betyder alltså "Finns det monster i garderoben?" Svaret är ju NEJ, vet du, vet inte hon - därför fungerar monsterjakten. Men svarar du, i handling, att mörkret är farligt och fel, ställer du verkligen till problem för henne därför att du inte talar sanning, vilket gör dig till en opålitlig beskyddare, vilken i sin tur betyder att det är fritt fram för vargen. Och si - då var monstret där

Monsterjakt alltså, och skogspromenad(er) i natten, släckta (eller avlägsnade) lampor, och en ramsa modell goddag-yxskaft om och när det kommer nya ängsliga frågor på temat: "Kommer vargen och tar mig nu?".

Vad man än har för bekymmer här i världen tar man nämligen hand om dem på dagarna, är budskapet. PÅ NATTEN SOVER MAN.

Till din uppbyggelse en liten berättelse från "Livet efter kuren - en uppmuntran" som jag också citerar i nya, Internationella Sova hela natten:

”Jag måste bara få berätta. Har precis ramsat min tolvåring!

Han har varit borta hela helgen och besökt en god vän, vilket innebär att rutinerna självklart inte följts. Av erfarenhet vet jag att kvällen efter det att han sovit borta blir strulig, och det blev den. Jag brukar ligga steget före, men i kväll brast jag och började fundera febrilt över hur jag kunde bryta …

Han grät över en tappad autograf, han grät över livet, han drack vatten ur flaska så hans syster blev tokig, han förbannade sig över denna oförstående mamma … Jag kände vansinnet sakta komma krypande.

PLING! säger det i huvudet, och jag börjar ramsa. ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’- ’MAMMA DET KRYPER I MITT HÅÅÅÅR!’ – ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’ – ’JAG HATAR SKOLAN!’ – ’Godnatt, sov gott, vi ses i morgon.’ Etcetera, etcetera. Och vad händer? Jo, det blir TYST! Det tog fem minuter!!!

Vanligtvis en sådan här kväll springer han upp och ner, skriker och tjafsar, kommer på det ena med det tredje att diskutera och somnar utmattad – oftast efter både 11 och 12 på natten. Även om vi håller oss lugna och bestämda.

Jag känner mig LYCKLIG! Det finns hopp!

Men det bästa av allt, min son är lugn, han känner att vargen hålls borta och somnar nu in lugnt och tryggt. (Jag kommer självklart att kolla hans hår i morgon.) Vad mer finns att säga? Jag tänker kura mitt nästa barn redan i magen…!

Ni pappor och mammor som tvekar över om det funkar att ’ramsa’, tveka inte! Funkar det på en tolvåring, funkar det med all säkerhet också på president Bush.”

[Fjällfolket]

Ni pappor och mammor som tvekar över om det funkar att ’ramsa’, tveka inte! Funkar det på en tolvåring, funkar det med all säkerhet också på president Bush.”

/Fjällmor

[mf]

Jag känner bara att jag måste kommentera ditt svar, Anna, och jag säger bara: Hatten av! Klockrent och logiskt. Så är jag återigen överfull av beundran inför dina tankar och ditt språk. TACK!!! =D> \:D/

[annawahlgren]

Å, tack Jag som ständigt grälar på mig för att jag blir så ordrik (för att uttrycka det snällt). Det satt gott

[Bjorna]

Stort tack till er båda (Tessan och Anna).

Du har helt rätt Anna, jag har stämplat henne som harig och även erkänt att mörkret är farligt och i mångt och mycket den som är orsaken (men god hjälp av maken) till problemet. Våra svar på hennes frågor (inser jag nu) har varit frukansvärt otillfredställande för ett litet barn som frågar. Det är kanske inte så konstigt att hennes "problem" ökar istället för att minska .

Och tack för konkreta råd, vi ska genast bekanta oss med mörkret och utöva monsterjakt. Monsterjakten undrar jag dock lite över hur jag ska genomföra, jag är ingen direkt skådespelartalang.....

Nu känner jag mig lite handlingskraftig igen, det är frukantsvärt att känna sig rådvill som förälder.

[Hege]

Här kommer ett konkret råd till, som har funkat hos oss: Monsterspray!

(Som egentligen bara er vatten på en gammal hårsprayflaska, (ny etikett behövs dock), men den biter även på monster som bara visar sig för barn)

Varje kväll sprayade vi på dörrtrösklar och fönsterbrädor. Funkade som bara den. Inga monster vågade visa sig.

Kram!

[annawahlgren]

[Saara]

Hej!

Ville bara komma in och berätta hur stor nytta vi haft av förhållningssättet som beskrivs i denna tråd

Vår son, 5,5 år, har länge fått läsa en stund själv på kvällen i sängen innan han somnar. Då släcker han lampan själv och somnar inom kort. Frid och fröjd...tills vi började märka att han hade lampan på på morgonkvisten. Plus att han sov mindre (inte så konstigt med lampan på). Ett försiktigt fiskande gav vid handen att det finns ögon i hans rum då det är mörkt (misstänker Gittan och gråvargarna men det är inte bevisat). Jaha, och sen fick ögonen hatt och blev till en tjuv som kommer till hans rum på natten då det är mörkt och sist och slutligen så medgav han att han är rädd (det satt hårt inne).

Vi funderade länge och väl på varifrån tjuven kom och hur vi sku få bort honom och sa också att det inte är så bra för nattsömnen att ha lampan på hela natten. Till sist sa han själv att han sku trolla bort tjuven. Och om inte det sku fungera så sku han tända lampan. Och hur gick det? Första natten måste han tända lampan riktigt mot morgonen, men andra natten hade han trollat bort tjuven. De sista morgnarna har jag fått väcka honom - i ett mörkt rum.

Och tänk, egentligen gjorde jag ingenting annat än pratade lite med honom om saken. Han fixade det helt själv. Jag tror absolut att det hjälpte att vi inte förringade hans rädsla men samtidigt gav rum åt honom så han märkte att han kunde komma över sin rädsla själv.

Sara

[annawahlgren]

[KajsaIE]

Vilken bra tråd! Kommer alldeles lägligt! Här ska vi också på monsterjakt

Tack Ann för ditt svar!!!

[KajsaIE]

Skulle stå ANNA såklart!

[annawahlgren]

Fast monsterjakten här var ju Tessans, peståss påspädd med Heges monsterspray