Förstört hela kuren?

[hemulen]

Hej
vi har kört kuren i två veckor och det har funkat bra på natten men som jag tidigare gjort inlägg om så krånglar dagslurarna. Men nu verkar allt ha blivit förstört av att jag plockade upp honom för tidigt, när han grät. Jag var själv magsjuk och min man var inte hemma. Vår son har varit svår att lägga på vissa lurar och det blev värre när jag var sjuk, jag erkänner att jag tog till buffning flera gånger. Nu häromnatten sov han till ca 01 då kunde jag få honom att somna om av bara en ramsa. Men han vaknade igen vid 6, och han ska upp kl 08.00. Hna lugnade sig inte av ramsan utan blev mer och mer uppjagad. Skrek värre och värre, började hosta och åla sig mer och mer. Var helt otröstlig och i det närmaste hysterisk. Solfjädern funkade inte, jag buffade och efter en lång stund blev han lugnare men direkt jag slutade så började han om för full hals igen. Min mamma var med och kom upp och sa åt mig att buffa honom så han skulle lugna sig. Jag blev rätt stressad och var fortfaranade magsjuk och hade ingen ork kvar. Men buffningen hjälpte inte alls, han bara skrek mer mer och mer och var fullständigt ifrån sig och helt okontaktbar. Till slut klarade jag inte mer och plockade upp honom, men han fortsatte bara gråta. Då var klockan 20 över sju. Inte nog med det, jag gav honom vällig då (han äter egentligen frukost halv nio, vilket alltid har funkat) sen somande han i min famn och var rätt trött klockan 8 då jag väckte honom.

Inatt har han vaknat varje timme men somnat om av bara ramsan, ända till nu före fem. Då satte han igång att skrika och gråta igen på samma sätt som igår morse. Inget hjälpte, inte ramsan, solfjädern eller knappt buffning. Efter att han gråtit non stop i över en timme så buffade vi länge, faktiskt tills han nästan helt hade somnat, fast vi vet att det är fel. Men det kändes inte bra att låta honom vara skrikande på det där sättet. Så här han inte gjort ens de första två dagarna på kuren. Nu sover han äntligen, men vi behöver verkligen hjälp. Ska vi börja om med kuren? Vad ska vi göra? Det känns inte ok att lämna honom skrikande på det sättet. Tidigare har han ibland skrikit men vi har haft is i magen med att gå in för vi har tolkat skriket som att han varit arg bara, men detta var ett annat ljud. Är allt sabbat nu pga av att jag inte orkade utan tog upp honom? Rutinerna på dagen har ju blivit annorlunda när min mamma hjälpt till när jag var sjuk. Är det en del av problemet? Hon har nog gungat honom till sömns i sängen, jag har hört att hon småpratat med honom vid läggning på lurarna, hon har tagit upp honom ledsen och gett honom mat midre strikt än vi. Jag har sagt hur vi velat ha det men varit för sjuk för att göra nåt åt hennes sätt.

[Gäst]

Hej du!

Nu ska vi ta och coola ner oss lite här... . Man kan liksom inte förstöra något. Man kan möjligtvis förvirra endel, få fnurror på tråden och annat kul... men precis på samma sätt kan man komma på banan igen med nya friska tag.

Och där är vi nu!

Inte lätt att hålla attityden och få saker att fungera när man själv är sjuk. Så glöm det som varit och ta nya tag nu när du är bättre.

Vi börjar med schemat. Skriv ner mat- och sovtider så kollar vi på det!

Kan du också vara snäll och skriva när barnet är fött i din profil. Det underlättar väldans! Men om jag fattade rätt från din förra tråd så är han 8 månader, eller? Kanske har ni lite 8-månadersångest att tampas med nu också? Det ställer ofta till det med sömnen.

Inte ska du börja från natt 1 heller!! Ramsan SKA lugna honom. Ge dig inte där!!! Tidiga morgnar kämpar många med, och det viktiga är att inte det händer en massa så dags. Här har vi tillämpat INGENTING efter kl 04. Det funkar dåligt här att ens ge en ramsa. Och så VÄCKARKLOCKA! Har ni det? Det blir en bra nystart annars. Inget ska hända, och mamma ska INTE in i rummet innan klockan ringer. Det är helt suveränt.

Kram Tinis

[hemulen]

hej
jo, han är snart 8 månader

Vårt schema ser ut så här:
08.00 upp
08.30 Frukost
10.00-10.45 Lur
12.00Lunch
13.15-14.45 lur 2
15.30 mellanmål
17.15-17.35 lur 3
18.30 Gröt
19.50 ca Välling
20.00 God natt

Läggningen på kvällen brukar alltid funka bra. Det har gått snabbt alla nätter i princip förutom igår. Då tog det 20 min innan han somnade. Dagslurarna har krånglat mer eller mindre hela tiden. I synnerhet den sista luren. Där har det oftast varit stora problem, han har ofta inte somant alls eller de sista fem minuterna. Nu börjar han gråta direkt man lägger honom i sin säng på lurarna. Nu precis blev han heltokig och skrek som bara den. Han ställer sig upp och gråter och skriker väldigt mycket. Jag fick nu gå in och lägga honom och buffade. Jag är fortfarnade inte riktigt frisk tyvärr och maken borta igen ända till ikväll, så jag tog den enkla vägen med buffningen.

Han har vid två tillällen under dessa två veckor ssovit 12 timmar i sträck( fast i och för sig har vi båda de gångerna ramsat i dörren vid ett tillfälle per natt som han sen somnat om av)

Vad ska vi göra när ramsan verkligen inte biter? Under natten funkar den bra, men inte framåt morgonen. Nu började han tidigt, redan vid fem om jag minns rätt (maken tog natten) men annars brukar 06-08 vara värst. Ska jag verkligen bara låta honom skrika tills han ger upp? Det känns inte bra att göra det riktigt. Han lugnar sig inte av ramsan. Det är som att när han väl skrikit upp sig till den milda grad så blir han helt okontaktbar.

Det känns skönt att höra att allt inte är kört. Men just nu känns det mer än lovligt deppigt.

[TorsMamma]

Hej, Jag klistrar in MÅNGA trådar ang. 8 mån ångest, samt 2 eller 3 lurar. Här gäller det nog att stå stadigt på jorden skulle jag säga!

”Hon vill inte sluta skrika”
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... sc&start=0

Står i sängen 8 mån
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... ght=#96239

8 mån ångset, klarar det inte
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... ght=#97218

8 mån ångest
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... highlight=

Hjälp, schema 7 mån
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... ght=#96185

Sen citerar jag ett svar från Nancy också.

Hej Sidda

Mängder med schemaråd har du fått så det avhåller jag mig ifrån. Vill delge lite tankar kring kritiska perioder (åttamånadersångest, förtrots etc) och vikten av att hålla om möjligt ännu hårdare på sina rutiner.

Jodå, har själv massor med gånger gått i "en gång ingen gång-fällan" så därför tar jag mig skamlöst friheten att delge lite pekpinnar

När vindarna blåser kring lilla barnet är det vi föräldrar som måste stå stadigare än någonsin förut. Det är inte bara vår uppgift utan också vår förbannade skyldighet

När vi tänjer på gränserna och tycker synd om vårt barn tror vi att vi är goda och flexibla föräldrar. För lilla X har det ju så besvärligt nu...

Sanningen är att i ångest och förtrots måste vi ibland välja mellan pest och kolera. Låta barnet skrika sig trött eller ta upp i famnen

Det förstnämnda låter ju elakt och tvärt emot allt vad SHN heter. MEN, vi får inte underskatta våra barn De är ju redan standardmodellade, kurade i varierande grad, verktygade och inkörda på scheman av diverse slag. Att man efter tillrättaläggande och ramsa skall sova så gott är ju inget nytt Våga lita på att barnet känner igen rutinerna på samma sätt som det känner igen mamma, pappa, sängen, nallen etc.

Ångest och trots ökar bara frågorna om "detta verkligen stämmer fortfarande " Vilket svar väljer vi att ge barnet Vad får det för konsekvenser om vi väljer att ta upp barnet i famnen både idag och kanske några dagar framöver... Hur snällt är det egentligen

Så OM det nu känns hopplöst. Barnet sitter/ligger och skriker för full hals. Ramsar gör man men skriken fortsätter. Lusten att börja grejja lite infinner sig strax... Kanske bara lägga tillrätta, buffa lite kanske Stoppa om och berätta hur mycket mamma älskar dig... Nähä, inte det. Buffa lite till Eller kanske ta upp bara idag... en gång är ju ingen gång...

Sätt på en skiva lugn klassisk musik istället. "Stor musik för små öron" från Naxos är ett supertips Stäng dina öron och gå och diska eller varför inte ställ dig i duschen. Inse krasst att inte ens barndomen är rosenskimrande alla stunder men som den kloka mor du är vet du att det kommer gladare tider.

Lycka till från Nancy
(som själv gjort precis alla misstag beskrivna ovan men som hoppas och tror att hon lärt sig nåt varje gång )

[Gäst]

Hej igen!

Om schemat, så hade JAG bytt till 2 lurar nu. Många vittnar om strul just när det börjar bli dags för det. Jag bytte vid 6,5 månad och det satt som en smäck. Sen tycker jag du ska fundera på att tidigarelägga morgonen, för det verkar ändå mer naturligt för de flesta småskruttar att vakna senast 7 och lägga sig senast 19. Jag säger inte att det måste vara så, men kanske kan det underlätta...Schemaförslag vimlar det av här. Hojta om du vill ha mer input!

Ska jag verkligen bara låta honom skrika tills han ger upp? Det känns inte bra att göra det riktigt. Han lugnar sig inte av ramsan. Det är som att när han väl skrikit upp sig till den milda grad så blir han helt okontaktbar.

Är han fly förbannad och ilsk så är det inte mycket att göra åt tyvärr. Det är LEDSEN och uppgiven man inte får vara. Kanske ska du försöka att strunta i ramsan helt på morgonkulan och istället sätta på hög, klassisk musik?

/Tinis

[hemulen]

jo vi har funderat på att ta bort sista luren, men kan vi börja trixa nu när det är rätt rörigt redan? Vi har satt läggning vid åtta för annars hinner inte den föräldern som jobbar träffa honom knappt nåt innan han lägger sig. Men det kanske vi behöver ändra på ändå? Ska kolla runt lite mer här på schemaförslag. Jag har i och för sig märkt att han börjar signalera att han är trött ca 30-15 min innan han ska läggas, han gnugar ögonen, drar i örat och gäspar, men protesterar oftast vilt ändå.

Jag kan känna att jag ibland har svårt att höra om det är ilska eller om det är ledsenhet när han skriker.

Flera här har tipsat om hög musik, men då ska jag alltså låta honom skrika tills han ger upp utan att bry mig om honom? Även om det tar 30 min till en timme? Det känns väldigt hårt för mig, känner att jag tagit åt mig av dem som menar att det är plågeri att låta ett barn skrika. Här blir det nog så att Attityden inte riktigt finns till 100% hos mig. Jag känner mig så himla osäker när det gäller just skrikandet. Jag behöver lite mer råg i ryggen, lysnar lite här och lite där på tips tyvärr.

Nu la jag honom för hans sista lur. Han började inte gråta direkt, vilket kändes bra, utan låg och filosoferade själv. Jag satte på musik och stökade utanför. Efter ett tag hörde jag hur han ställt sig upp och började skrika mer och mer. Jag stökade på rätt länge för att vara jag, men sen gav jag upp och gick in för att lägga honom... Vilket nog var dumt för han satt ner och hade faktiskt blivit i alla fall lite lugnare. Jag lade honom ner, la på filten och sa dagramsan och gick direkt. Nu sover ahn tyst. Men jag vill ju egentligen att det ska funka utan att jag går in alls... Nu kom jag precis på att de läggningarna som funkat bäst vid lurarna är då jag verkligen försökt busa med honom i sängen.

[cissii]

Hej

Nu hoppar jag in här med!

Vi tog bort sista luren vid 9 mån tror jag det var, då hade den strulat i typ 2 mån. Sen ang skrikandet. Jag tycker oxå att det är svårt att skilja på ledsen och arg, ibland är det ju en kombination med. Men när dom blir ledsna på riktigt så tycker jag ändå man hör det, om du förstår hur jag menar? När det blir mer gråt av det hela?
Skrikandet är ju det enda kommunikationsmedlet för barn. Ibland så måste man lyssna på det för att förstå vad som sker där i bebishjärnan. Själv hör man vrålande och mammahjärtat säger gå och plocka upp lilla ledsna bebis! Men lyssnar man vidare så hör man att bebis egentligen är skitarg. Om man kunde översätta i ord så hade det inte alls vart något trevligt, man hade inte alls tänkt tanken på att plocka upp. Man hade hållit sig långt bort ifrån svordomarna.

Det känns väldigt hårt för mig, känner att jag tagit åt mig av dem som menar att det är plågeri att låta ett barn skrika

Även i SHN kuren anses ett barns obesvarade skrik vara ett plågeri. Här handlar det ju om besvarat skrik/frågor. Men för att kunna få dom rätta svaren, så måste man ju få fråga (skrika ) i alla möjliga tonarter?

Men jag vill ju egentligen att det ska funka utan att jag går in alls...

Och det kan funka så, men då måste du sluta gå in.

Det här med musiken är ju egentligen inte till för att dränka ljudet för dina öron. Utan låta bebisen få höra på något annat än sig själv. Det tipset finns på många ställen, tror i Pampers utskick om barns sömn till o med..?
Oxå för att dämpa din egen överkoncentration som är VÄLDIGT jobbig för barnet. Det har egentligen inte så mycket med ignorans att göra. Det är ju stor skillnad på Kurnatt 1 och sen resten av processen. Det är förutsatt att barnet har lite koll på hur det ska gå till.

Jag tänker lite att du kanske måste rusta upp Attityden lite med att fundera på hur SHN funkar igen, själva teorin bakom? Läsa boken och läsa dig till mer Attityd för det kan man ju.

Några tankar från mig bara

[hemulen]

förresten så vill jag bara säga hur tacksam jag är att det finns folk som tar sig tid att läsa och komma med goda råd! Hurra för er!!

[annawahlgren]

Välkommen är du, Hemulen

Du har fått en skur av fantastiska råd och tips och jag vill tacka alla {|=

... samtidigt som jag säkert rör till saker för dig ännu mer än vad de redan är

... men vill ge dig ett tröstens ord

Det får ju vara måtta på stenar att snubbla på när man ska kura. Det brukar vara jobbigt nog när lilla älsklingen blir sjuk och får feber mitt i alltihop (i nio fall av tio, vågar jag nästan påstå ) Du blev dålig själv, svag och bedrövlig - inte "bara" bedrövad, om man säger - och så kom mamma och hjälpte till på sitt vis, säkert strålande gott och fint och verkligen hjälpsamt, men som sagt - på sitt vis. Förstås. Hon var inte där för att kura. Och så försvinner den ömme fadern för säkerhets skull. Och barnet skriker.

Det går som du förstår att förklara förvirringen ganska lätt. Han vet varken ut eller in. Precis som du Och så lite åttamånadersångest på det, så har vi alla ingredienser som behövdes just nu för ett fulländat kursabotage =;

Men grunden är lagd, även om förvirringen är stor. Så misströsta inte Samla krafter i stället, och låt det ta den tid det tar. I den trötthet och det missmod du så fullt förståeligt känner nu, hjälper nog dessvärre ingenting "utifrån" - varken andra tider, klocka eller musik, är jag rädd Det är att se lite för långt fram. Du behöver få slut på skrikandet först och främst. Och det i sin tur kräver attityd och krafter som du inte riktigt har nu. Så ta till de kortsiktiga "lösningarna" - räddningarna - så att barnet inte skriker (vilket han ju gör ändå, som du kommer att få se, men inte i dessa evigheter), tills du orkar återuppta kurandet igen, med övertygelsens kraft och glädje

Och då står du laddad och förberedd med både make, justerat schema, påläst huvud, klassisk musik (kanske jätteglad Strauss med applåder ) och en Attityd som kan försätta berg

Då, när du är mogen som ett sprickfärdigt äpple av bergfast entusiasm och beslutsamhet (du vet ) börjar du lämpligen med att en gång för alla kravla dig ur buffningsträsket. End of buffning. Finito. Borta. (Det är buffningen han ropar efter nu och den funkar underbart, men till den behövs du, och du kan ändå aldrig sova åt honom, så varken han eller du kommer att kunna acceptera att kräla kvar där i evigheten.)

Då väljer du lämpligen svåraste luren för Stora Stöten, som kallas solfjäder. Och den ska övas upp innan, på maken och han på dig. Solfjädern som krisverktyg, alltså - inte som liten markering (det blir det snart) - har sina smek(eller ök- )namn - tryckpress, skruvstäd och som dessa anger är det ett på-plats-hållande med så rejält tryck och så enormt utbredda heltäckande händer att lilla älsklingen inte kan röra en fena. Jo, man kan krafsa med händerna och vifta med ett eller flera ben, men varken huvud eller bål kommer ur fläcken. (En sådan solfjäder får inte göras med barnet på rygg.) Och där står du sedan, eller om den ömme fadern tar hand om första svängen, både länge och väl, tyst och orörlig med solfjädern orubbligt statisk, och avlyssnar barnet: först slutar skrikandet, om det var något; därefter mjuknar kroppen fullkomligt och armar och ben blir stilla, sedan övergår den hackiga, ojämna andningen i en kolugn, regelbunden andhämtning, som ger vid handen att barnet somnat. Det har barnet sannolikt inte alls, men om så vore, gör det ingenting denna första gång. Det här brukar röra sig om 10-12 minuter, om vi inte har att göra med en liten vrålskrikare från början.

Sedan trycker du till avslutningsvis, reser dig och går ut, vänd mot dörren, och börjar ramsa. Och den ramsan ska vara vänlig och saklig och "självklar" och inte rymma minsta frågetecken eller vädjan mellan "verserna", som ska dras ihop - x4 eller x6.

Och sedan kommer tricket. Som är att INTE gå in.

Och då blir det skrikande, förr eller senare (förmodligen förr). Det är tyvärr oundvikligt, eftersom det är ett mönster som ska brytas här ("ramsan lyssnar jag inte på, för mamma ska ju ändå komma in och buffa, som är så skönt, det har hon lärt mig att jag behöver, så det gör jag ju, o ja").

Men det betyder inte att skrikandet ska stå obesvarat. Tvärtom ska det
avlyssnas
besvaras
men inte alltför snabbt; man kan ju inte ge svar på frågor man inte hört på först.

Här ska du kunna få uppleva det smått mirakulösa - om du bara lyssnar ordentligt och INTE hela tiden tänker på dig själv, om du förstår ("Gör jag rätt? Gör jag fel? Ska jag ramsa nu? Ska jag inte ramsa nu? ) - att du faktiskt börjar uppfatta vad det är han försöker uttrycka. Inte genast, och inte fulländat lyhört med en gång, och inte så länge du bara hör ATT han skriker och vill ha tyst på honom till varje pris, utan börjar höra VAD han faktiskt "säger". (Här är det bra om man är två - fyra öron hör ofta bättre tillsammans än två, när det gäller att tolka ett barns skrikande i den här specifika situationen.)

Du kommer att få ta del av en omfattande repertoar, om du - ni - har öron till att höra

Tjat.
Förvirring.
Ilska.
Självmedlidande.
Nytt tjat.
Mer ilska.
Förvåning.
Drypande självömkan.
Sur besvikelse. Misstro.
Svordomar.
Lättare kortslutning i lilla hjärnan. (Ja, det hörs det också
Ansträgda små hostattacker - öh, öh, host, öh, jag är nog SJUK som en gamla tiders änkenåd som "svimmade" när det blivit för mycket (fast hon hann dra till sig allas uppmärksamhet först och be om luktsaltet).
Etc, etc... med många favoriter i repris

Så länge skrikandet varierar sig, vilket du alltså börjar kunna urskilja nu, så att han "går ner", tar ny sats, "går upp" och konstaterar att ingenting händer, "går ner" igen och tar sats för en ny - hm - vinkling på problemet, gör du ingenting, annat än lyssnar och står beredd (osedd och ohörd förstås). Det känns hjärtlöst, men det är det inte, om du hela tiden vet med dig varför du gör det: för att bryta ett mönster som inte är / var till glädje eller nytta för någon av er. Och det är nu du bryter det. Du är i färd med att visa honom tilltro till hans egen förmåga, och när han väl, med din hjälp, börjar tro på den - då reagerar han med lättnad, äntligen och till slut, och då slipper du skrikandet

På lut har du nu i vår tänkta situation tre sorters ramsor, grovt räknat

En som säger, till ett ganska barskt (eller mycket barskt) tonfall, att DU har fått nog. Du har annat att göra än att lyssna på detta skrikande, som är FULLKOMLIGT åt skogen, eftersom gossen har fått allt han behöver och ska sova så gott och inte är ett dugg synd om, vilket det är om alla de andra 17 bebisarna i rummet intill som håller på att svälta ihjäl allhop och befinner sig i NÖD, vilket han inte vet vad det är. Dessutom står du med bössan laddad och försöker hålla koll på vargen, och hur ska du kunna höra den, som han vrålar Nu är det NOG Typ. Och den drar du tills han lyssnar och tystnar (vilket han säkert gör, om inte annat i den hoppfulla tron att nu kommer du nog in och buffar ), x6 eller x8 eller t o m ännu mer, men i ett svep och med ett magstöd som får huset att darra. Den ramsan går du ut med modell "pang", med samma tveklösa "hugg" som du skulle ta till om en barnvagn med vidhängande bebis höll på att trilla utför ett stup. Ingen plats för tvekan eller vädjanden eller ynkanden där inte - "snälla - ramla inte utför stupet..." HANDLING Fast i ramsa.

Det är beskedet (observera att jag hela tiden talar om denna specifika situation - att bryta mönstret; inte att etablera ett nytt, så fortsätt inte att skälla ut barnet på rutin ).

En som, gånger 4, 6 eller 8, talar om att han KAN. Och att han VILL, fast han inte riktigt vet det ännu, men det är hans problem; DU vet. Han behöver bara lite tid på sig, tydligen, för att fatta hur smart och begåvad och vacker (vad nu det har med saken att göra ) och intelligent och klyftig och remarkabel och fantastisk och fullsmockad med självkänsla han är, egentligen och hur icke hjälplös och hur icke nyfödd och hur icke synd om och hur förträffligt enastående briljant i alla tänkbara och icke tänkbara avseenden, det vet DU Och han också, snart. Jajamensan. Lugnt och fint, alltså, inte så lite beundrande och uppskattande, som om han verkligen redan hade fattat galoppen, givetvis, rena Einstein som han är

Det är påminnelsen.

En, slutligen, som bildlikt talat sätter armbågen i sidan på honom, sådär oss polare emellan, blinkar med ena ögat och sluter kompisförbund: "Hehehe, där kom du på det, välkommen i klubben, du och jag, vi vet hur en slipsten ska dras", typ - förbindligt, käckt, förtroligt, blink-blink, kul-kul.

Det är bekräftelsen för små vaneskrikare som krälar kvar i buffningsträsket och ska dras upp till den goda - egna - sömnen.

Och mellan dessa tre låter du det gå ca tio minuter, INTE mindre. (Se ovan - det här gäller NU vid en minikur som ska bryta ett ohållbart mönster.)

Och bekräftelsen ska ha sista ordet. No matter what.

Till slut sover barnet. Och du har INTE gått in. Och mönstret är brutet pris och beröm {|=

Och då fortsätter du från andra halvan på natt 2 i Lathunden

Och är framme i ett nafs. Vid säkerhetens etablerande, nota bene - se januarikrönikan.

Och därefter är det dags för njutningen.

Den ger jag dig separat i en egen tråd med samma namn

LYCKA TILL nu Men vila först.

[cissii]

jag vet att det är Hemulens tur att svara här, men jag smyger in en försiktigt parantes bara...

(Anna, du är helt fantastisk. Kanske en vacker dag om 50 år, med 354 kurade ungar och ytterligare 15 som är mina egna under bältet. Så hoppas jag att jag kan ge råd som ditt här ovan. )

[TorpSara]

Åh, gisses. DET DÄR skriver jag ut och har kvar för alltid! Nu överträffade du dig själv Anna, hur nu det är möjligt!

[annawahlgren]

Du är ju för söt. Men jag måste korrigera uppgifterna. Du är väl ändå lite mer än 15 år Jag är faktiskt BARA 65. Och fler än 354 ungar har jag VERKLIGEN kurat. Och 15 barn - är det allt Du som är ung och stark Kära nån... Suck, vilka ord

Tack kära rara, både du och TorpSara Jag blir så glad och alldeles slak, möjligen för att jag faktiskt två dagar i rad har minikurat två små älsklingar just på det här viset, en på 10 månader och en på 7,5, och då blir man lite trött, som gammal dam, men fasligt lycklig över svaren från de små svinen (förlåt, ni vet att jag älskar dem ) som alltid, alltid, äntligen och till slut, stavas LÄTTNAD.

Och så det här berömmet på det. Oj, tack, tusen tack. Nu får det nog bli lite Let's dance, eller nåt {|=

[cissii]

Anna, jag vet ju att du bara är 65 Men det kommer ta mig minst 50 år att komma i närheten av att ge råd som dina. Kommer ligga där som 80 - 90 åring, på ålderdomshemmets sista anhalt och väsa fram ....sen solfjädrar du....bu..ffa.....ej. Fast eftersom alla bebisar ändå kommer bli Standardmodellade år 2058, ingen kommer behöva mina råd ändå.

Men nu Hemulen ska jag lämna din tråd ifred här......

[annawahlgren]

[ms Sophie]

Skulle precis skriva ett litet inlägg om att det var ett fantastiskt svar som jag tänkte spara för framtida bruk och så ser jag att flera än mig tänkt samma sak
Så rätt, så mitt i prick och så klokt! Ja... det är som sagt var bara att vänta tills man kurat ett hundratal barn och fått ett tiotal själv som jag kanske kan få på pränt det du skrev här Anna! =D>