Sonen vaknar alltid till efter 35 min vid långluren ute och de senaste två dagarna har det tagit honom längre och längre tid att somna om. Idag tänkte jag att jag skulle gå ut och passa vid 35 och vagna till precis när han börjar röra sig (det är möjligt att han är vaken en stund innan han skriker) men så fick vi besök och allt blev förstört.
Vi var på väg att fastna i vagnandet lite när det strulade för någon vecka sedan så jag har verkligen försökt vagna nyanserat på sistone. Bestämda tag vid protester följt av milda tag som beröm och att gå fort därifrån och långsamt dit typ. MEN...det är verkligen svårt som idag att inte springa till vagnen då han inom 30 sek stegrar sig till gallskrik. Grannarna kom och undrade om babywatchen var ur funktion
Jag har haft hur mycket som helst att göra idag så jag har INTE överfokuserat, snarare känns det som om jag plågat honom.
Han tystnade någorlunda vid vagningen (jag var orolig för whiplash skador...
En sån här gång; ska jag ramsa BESTÄMT och överrösta honom (svårt)?
Jag försökte vagna honom tyst och passa på att klämma in ramsa och bekräftelse i ett. Bekräftelsen när han hämtade andan något fick honom bara att ta igång mer. Fel tonläge?
Hur göra i ett sånt här läge? Ska han verkligen bara få en marginalkvart över?
Idag fick jag lägga honom en kvart tidigare på fmluren också för han var så trött efter besök igår.
Skulle precis väcka honom 15.00 när han vaknade själv och då bemötte jag honom som om det här var den absolut bästa dagen på hela veckan och fick samma bemötande tillbaka. En solskensprins låg där i vagnen som om inget hade hänt.
Suck, och vi som ska till farmor och farfar 40 mil ikväll. Första gången med långresa sen vi införde schemat. Hoppas att det ska gå bra med nattningen och överflytten från bilen men det här var ju inte precis de förberedelser man ville ha...
Men...en gång är ju ingen gång så vi tar nya tag i morgon även om jag har mina farhågor nu när det blir intensivträffar med folk.